Boktjuven

Fyra filmer om fyra kvinnor. Det är vad jag ser i sommarens filmbackspegel. Först när jag tänker på den senaste tidens "rörliga bilder", känns det inte som att det finns så många där, men när jag sedan börjar skärskåda minnet, då ser jag dem. Och ett mönster. De mest minnesvärda filmer vi har sett, har alla handlat om kvinnor. Flickor, tjejer, damer. Kvinnor i olika åldrar helt enkelt.

Mest minnesvärd är Boktjuven, det är en sådan filmupplevelse som alltid kommer att stanna hos mig. Det vet jag. En film som bygger på en bok (av Markus Zusak) - som så många bra filmer gör. Men vi kan väl snacka lite om de andra tre först:

Den gröna cykeln (originaltitel: Wadjida). En berättelse som berör det faktum att så många kvinnor runt om i världen fortfarande, på 2000-talet, får kämpa för att alls räknas som likvärdiga, jämställda människor. Wadjida  (spelad av begåvade Waad Mohammed) vill cykla ikapp med grannpojken - han som har ett extra gott öga till just henne. Men för att cykla ikapp måste man ha en cykel. Och lära sig att cykla. Två saker som inte är så självklara överallt i världen som man gärna vill tro. Sevärd. Klart sevärd. Med en charmig, uppfinningsrik, egensinnig flicka i huvudrollen.

Big Eyes av Tim Burton. Inte en helt given Burton-film vid första anblicken. Inte en massa absurda, supercoola, fantasieggande, historiska eskapader (ofta med Johnny Depp i någon viktig roll), utan något så spännande som en nästan helt sann historia. Historien om konstnären Margaret Keane (suveränt gestaltad av Amy Adams) och hennes, minst sagt, excentriske make. Det börjar med en romans - gör det inte alltid det? - utvecklar sig till något som verkar vara en smart idé, men som sedan urartar fullständigt. Mer än så vill jag nog inte säga. Det här måste ses! Och som vanligt överträffar verkligheten det mesta. Som ett litet ps kan jag tillägga att jag inte fattade någonting när en lokal filmkändis annonserade att; om någon skulle spela honom i en eventuell självbiografisk film, så önskade han att det skulle vara Cristoph Waltz. Huh?, tänkte jag när jag läste det. Visserligen har jag sett honom ligga i fosterställning efter att ha förlorat hela sitt liv - sin smarta telefon... - i den kalasbra filmen Carnage, men nu när jag har sett honom agera ut hela sitt register som Mr Keane, så förstår jag plötsligt fullständigt!

Georgia O'Keeffe. Ytterligare en film om en kvinnlig konstnär. En sedermera väldigt känd/erkänd sådan. Tyvärr tycker jag filmen handlar lite för mycket om hennes äktenskap och lite för lite om hennes konstnärsskap. Hade gärna velat se mer av hennes färger, blommor och brända landskap. Men, men. Joan Allen och Jeremy Irons och flera andra duktiga skådespelare - i så kallade supporting roles - lyckas ändå hålla mitt intresse vid liv.

Och så Boktjuven då. En film som på vissa plan skulle kunna ha utspelat sig under vilken tidsperiod som helst, men som ur andra aspekter har andra världskrigets vardagsliv som nödvändig utgångspunkt. Sophie Nélisse i huvudrollen får mig än en gång att undra var alla fantastiska barn- och ungdomsskådespelare egentligen kommer ifrån? Som hon spelar! Å andra sidan är det kanske inte så svårt när man agerar med två riktiga mästare i genren: Emily Watson och Geoffrey Rush. En berättelse om inlevelseförmåga, empati och ordens magi. Om konsten att ta sig in under någon annans ögonlock. Se vad någon annan ser. Om kärlek och familj. Och om det faktum att man inte alltid vet ifrån början vilka som blir ens viktigaste människor. Att familj är något man blir, inte nödvändigtvis är ifrån början. Och sedan skulle jag kunna säga en massa mer om denna ljuvliga filmpärla, om berättarperspektivet till exempel, men om ni har lyckan att fortfarande ha denna filmupplevelse framför er, så vill jag inte förstöra den genom att berätta för mycket. Men vi kan väl säga så här; att slutscenen var så vacker, rummet där, så jag var bara tvungen att veva den fram och tillbaka säkert tio gånger. Jag vet, jag vet att rummet säkert är konstruerat av en scenograf och en attributör, men hemkänslan där toppar ändå det mesta. Tycker jag. Och om ni ser filmen via DVD-skiva så kan jag varmt rekommendera att titta på de bortklippta scenerna också. Efteråt alltså! De kommer att få er att le. På olika sätt.

:)
/helena

ps På perrongen i Mollaryd stal vi med oss ett par böcker, det gjorde vi. Det är ju faktiskt ett perrongbibliotek helt utan nödvändiga återlämningskrav.  Men, jag lovar ändå att vi ska ha med oss flera sköna berättelser, nästa gång vi svänger förbi den lilla, gula stationen. Inte nödvändigtvis samma som vi lånade med oss hem i somras. Kommer ni ihåg när vi var där förra året förresten?