"
God, what was it about him! He was like some star creature who had drafted in on the tail of a comet and dropped off at the end of her lane. Why can't I just say "you're welcome"? she thought. I feel sort of slow around him, though it's nothing he does. It's me, not him. I'm just not used to being with people whose minds work as fast as his does.
He moved into the creek, then up the other bank. She went through the bridge with the blue knapsack and stood behind him, happy, strangely happy. There was energy here, a power of some kind in the way he worked. He didn't just wait for nature, he took it over in a gentle way, shaping it to his vision, making it fit what he saw in his mind.
He imposed his will on the scene, countering changes in light with different lenses, different films, a filter occasionally. He didn't just fight back, he dominated, using skill and intellect. Farmers also dominated the land with chemicals and bulldozers. But Robert Kincaid's way of changing nature was elastic and always left things in their original form when he finished.
"/ur The Bridges of Madison County
(Warner Books Inc., New York 1992)
av Robert James Waller
Förlåt för långt citat, men det kändes som att det var nödvändigt. Det här ska handla om en bekännelse, eller egentligen två.
Vi börjar med det jag verkligen skäms över, har skämts över i många år. Kommer ni ihåg i början på sommaren när jag hittade en drake i trädtopparna och hade bråttom iväg till en loppis som bara har öppet någon enstaka dag i veckan? Det var då jag skrev att jag skulle berätta om vad jag skämdes över, sedan gick tiden, som den gör. Idag, när det damp ner ett enda kuvert med posten, kom jag att tänka på det igen. Ett enda kuvert - inte en massa papper i skrikiga färger. Inte ett enda blad med lockande rödmarkerade priser. Så skönt att bara plocka upp detta enda kuvert, visserligen inget roligt brev, inget parfymerat personligt, bara ett myndigt ett, men ändå, bara ett enda. Vad är då poängen? Jo, att det tog mig över tjugo år att skriva den där lilla enkla lappen med två, förlåt tre, ord på: "Ingen reklam, tack!". Jag, som brukar tycka att jag med relativt gott samvete kan kalla mig för miljövän, har alltså väntat ända till i våras med att sätta upp den lilla, enkla - med ack så viktiga och slagkraftiga - lappen. Jag skäms, det gör jag verkligen. Men nu sitter den där. Pryder sin plats. Och ska aldrig tas ner. Basta!
Hur skönt är det inte att slippa all denna onödiga "pappersexercis". Hur skönt är det inte att låta bli att bläddra bland saker som "någon annan" har bestämt att vi behöver. Behöver just nu, i denna stund. Till skolstarten, eller Halloween, eller jul eller nyår eller alla hjärtans dag eller studenten eller... Listan kan göras lång, ja oändlig. Varför väntade jag så länge med att varsamt klippa ut en ensam liten pressad blomma ur herbariet som Yvonne så noggrant systematiserat, för mer än 70 år sedan? 1942, 1943 står det jämte några av växternas latinska namn. Tänk, mitt under brinnande världskrig gick hon där och plockade, pressade och plitade. Sedan, 65 år senare, ropade jag in alla de rara, platta växtligheterna på auktion. För inga pengar alls. Man skulle kunna tro att allt hennes jobb var helt utan värde, men så är det inte, jag värderar denna blomsterskatt högt, riktigt högt. Och tänker att Yvonne säkert skulle ha blivit glad om hon visste att en av hennes små sippor - väl inlaminerad - nu pryder sin plats på den lilla, men viktiga, lappen vid vår postlåda.
:)
/helena
ps Och så var det då boken, den andra bekännelsen. I början av 1990-talet, när jag knappt var fyllda tjugo, lärde jag känna en supertrevlig tjej. Hon gillade böcker, precis som jag. Hon läste litteraturhistoria, precis som jag. När litteraturkursen var över åkte hon till USA, som au pair. Vid jul damp det ner ett platt paket i brevlådan. The Bridges of Madison County låg däri. På originalspråk. Gulp, vad jobbigt, tänkte jag och ställde upp den i hyllan. Där har den stått - i den gröna bokhyllan - sedan dess. Ända till i våras. Jag kände plötsligt för att läsa något annat än de fem-sex böcker jag oftast har igång... Jag strök med fingrarna över ryggarna, sökte något, vad? Något utmanande, en bra berättelse. Och fann Robert James Waller's ömsinta berättelse om Fransesca och Robert. Ni vet den som sedan, med den äran, filmatiserades med Clint Eastwood och min all time skådespelarfavorit Meryl Streep i huvudrollerna. Citatet ovan valde jag med omsorg. Jag skulle kunna valt något om när han tittar på henne och inser att han känner saker för denna gifta kvinna som han kanske borde låta bli att känna, eller något om hans reaktion när han får syn på den vita lappen som sitter fäst på en av de inbyggda broarna. Men jag valde några meningar som väl visar hur boken alltid ger något annat än filmen. Oj, det här blev visst ett väldigt långt ps, får nog återkomma med mina tankar kring varför jag tror att det var meningen att jag skulle vänta med att läsa - just den här boken - ända fram till nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar