Girl You Got It Good

"I just can't put my finger on, what it is that's going on

When you're near I feel right - so don't you tell me that I'm wrong"

Eric Gadd. Ett helt musikkapitel för sig själv. Vid ett speciellt tillfälle, förra året, hade jag tänkt tillägna denna funky boy - man! - ett helt inlägg. Men tiden sprang ifrån mig. Får se om tiden kommer ikapp. Då ska jag göra ett helt, om än oansenligt, inlägg om den gode Gadd. (Har till och med rubriken klar för mig, så inga riktiga ursäkter finns...)

Spirit. Från 1999. CD:n som mannen hittade på Erikshjälpen igår. Till mig, för Gadd och jag går verkligen way back. Längre tillbaks än -99.

Girl You Got It Good. Listen!

Och älskling, när du läser här, tack för musiken!

:)
/helena

ps Tänk att skida med kjol på sig! De kunde verkligen göra saker med stil förr. Den rödluvade kvinnan träffade jag i Hindås, där hjälpte hon till att göra reklam för en föreläsning som skulle hållas i augusti - om skidåkning. Jodå. Ni minns kanske att vi åkte skytteltrafik mellan Borås och Hindås i somras? Sommarloppisen lockade. I Hindås finns en gammal backhoppningsbacke, tror bestämt att den fastnade på ett av mina foton här, i rallarrosornas skugga.

På besök i sommarstaden

Allt är blått. Fast det inte är blåregnens månad. Till och med det som normalt är grönt, är blått nu. Snön är blå. Och fingrarna. Det enda som nuddar en annan nyans är den grå himlen.

Det är stunden innan skymningen slår ut i full blå blom. Det är minuterna innan gatlyktorna låter de frusna små gränderna bada i riktat ljus. Små ringar av ljus.

Vintern är på besök i sommarstaden. Änderna rusar upp från sin öppna vak, när vi går förbi. De tjattrar. Och knattrar. Och fnattrar. Vana att få som de vill. Vana att få sina smulor, ur händer som går förbi.

När vi vänder oss om, ser vi två rådjur stå paralyserade i en snötyngd trädgård. De stirrar på oss. Vi stirrar på dem. Sedan är ögonblicket över. Två vita rumpor lyser upp i allt det blå.

:)
/helena

Avsändare okänd 14

- Under allting, där ligger det som är på riktigt. Hon visste inte riktigt vad hon menade med det hon sa, men hon var säker på att det var sant. 

- Perspektiven, det är de vi aldrig får glömma. Och att det inte är fult eller skamligt att vara nöjd med sin plats på jorden. Inte nöjd som i liknöjd, mera som i nöjd med att vara den kugge i det stora maskineriet som man är. Alla kuggar måste kugga i, för att det ska gå runt. Alla måste hugga i. Hon tyckte att han såg oförstående ut, men det skulle visa sig att hon kanske misstog sig.

- Precis så, sa han. - Kunde inte sagt det bättre själv. Och så log han samtidigt som han rättade till den redan helt raka slipsen.

Vem har slips nuförtiden, tänkte hon. Antagligen bara den som inte vet att allting som är på riktigt, det ligger där under.

/helena

Hallå där, runda snygging!

Det är något med hur den blåa färgen står ut mot de andra, tänker jag, med hakan i handen, när jag försöker analysera varför jag tycker så mycket om den.

Förutom det uppenbara då förstås; att det är ett väl utfört hantverk. Titta bara på de små pärlorna! Ett typiskt sådant hantverk som historiens kvinnokraft låtit vila i knät, medan de tänkt på annat. Den berömda simultanförmågan, ni vet.

Det är min farmor Sigrid som har broderat den, eller om det möjligtvis är pappas faster Hilda som varit framme med nålen här? Hur som helst, den är min nu, fick den av pappa i en slags nyårspresent. Det är min tur - tur var ordet! - att få äran att ha den hos mig. Ett tag. En stund. Ett steg på vägen. Ett steg i rakt nedstigande led. Rakt och rakt. Krokiga är ju historiens vägar lite här och var, vetja.

:)
/helena

ps När jag en gång för alla skulle slå upp hursomhelst i Svensk Ordbok (SAOB), insåg jag - än en gång - hur oändligt många roliga ord det finns. Denna gången fastnade jag i "hundblick" och "huskors". Hur som helst. Det går bra vilket som; ihop eller isär. Anyway. Any way.

Ett hej! i mellan

Nej då, ni behöver inte oroa er, här finns inga nya regler om att äpplen är det enda man får äta från och med i förrgår. Här kommer det fortsättas att frossa i choklad, OCH i frukt, även i år. Har lovat mig själv att bli lite bättre på att bläddra fram rätt dag i den gamla almanackan dock, men det är mest för att de slitna, vikna, avskavda små "dagbladen" är så fina. Damma småsakerna i kökshyllan, kommer jag däremot inte att göra oftare. Promise!

Annars då? Tackar som frågar. Ganska bra faktiskt. Suset från sovrummet vittnar om att mannen spenderar lite kvalitetstid tillsammans med dammsugaren där inne. Själv ska jag alldeles strax tvätta, bland annat dunjackan som ropades in på slagauktion i somras. Och den knallröda, nästan fotsida, kvalitetskappan jag hittade på Erikshjälpen för någon månad sedan. Hög tid att tvätta dem nu, känner jag med en kallt konstaterande blick på termometern.

Den lilla kossan har förlorat ett horn och ett öra på vägen mellan nu och då. På vägen mellan mitt barndomshem och hit. Och förmodligen på vägen mellan några klövsteg längre bakåt i släktledet. Hon får helt enkelt göra som de flesta av oss gör så ofta vi orkar och kan - vända den vänligaste sidan till.

Hej, som sagt. Och ta en pepparkaka till. Än är det ju inte dags att dansa ut julen.

:)
/helena

ps Först, innan jag gör något annat, måste jag läsa den här hoppingivande insändaren - från Farmor - högt för mannen. Det är Sandra som har hittat den. Det är hopp vi behöver nu. Och civilkurage. Eller hur?

I 4 akter

"... Jag ser dansösen i det kritiska momentet av en piruett som skall föra framtiden tillbaka till nuet. ..."

/ur Den gröne riddaren
Dikter av Yang Mu



<3
/helena

Fyrverkeri

Dags att bli lite småfilosofisk igen då.
Fast.
Förresten.
Tror jag väntar lite med filosoferandet.
Låter det gamla värka ut först,
tillåter mig att njuta in det nya,
i lugn och ro.

Fast igår,
när det byttes batterier i en klocka som ohjälpligt stannat kvar runt fyratiden,
kunde jag inte låta bli att undra över ekvationen som vi ständigt ingår i.
Hur man kan stiga in i ett rum som verkar ha tvärstannat,
samtidigt som alla sinnen påminner en om tidens obeveklighet.

Framför mig har jag en liten nyårsbricka.
Inget som går att äta,
utan några saker som ska hjälpa till att skapa rätt stämning:
ljus, värme, lite blått, lite grönt, lite glans, lite rustikt och så stresskulorna.
Små besvärjelser.
Positiva besvärjelser.

Med Fyrverkeri vill jag sluta året.
Eller fyrvirkeri? ;)
Tog mig ett par friheter,
satte min egen fotoprägel på det redan fulländade.
Kommer tyvärr inte ihåg vilken av de begåvade textilkonstnärerna som formgivit just det här,
hittar inte utställningsbroschyren just nu.
Det var ju ett tag sedan,
det var september.
You remember?

Med mjuka fyrverkerier vill jag börja det nya.

Gott Nytt År, kära vänner!

<3
/helena