Här är självaste Herr Blomma

Bara ett litet hej här, från mig och Herr Linné. Hittade den här fina bilden i en av mina gamla böcker, och tyckte att vi kunde ta oss tid att njuta av den lilla buketten i hans bröstficka en stund.

Och se på knapparna sedan! Så välarbetade. Omsorgen om detaljerna. Mmm.

Mycket kan man dryfta om denne inte helt okontroversielle vetenskapsman och biolog, men ett är säkert - utan honom vore floran fattigare. I alla fall fattigare på de latinska namnen i floran...

:)
/helena

ps Ännu en mossig man i bloggen som ska hålla kvinnornas fana högst, tänker ni. Men ett obestridligt faktum är ju att jag älskar mossa (och män!) i alla dess former - oavsett om den växer ut ur öronen på äldre farbröder, eller om den gungar så där underbart lättsamt under fötterna. Som den gjorde när jag tog vårens allra första riktigt upptorkade barmarkspromenad igår. Gräsmattepromenad. Mossmattepromenad.

Mannens snyggaste accessoar

Det lilla gulliga såret i mannens öra, får mig att undra om han inte borde spela lite mindre heavy metal? Bara plinka på små lätta, ulliga, gulliga moln istället?

Den gamla basen börjar bli oduglig, säger han. Håller inte tonen och så. Något med att halsen har blivit böjd. Som vi alla - av snålblåsten och årsringarna, tänker jag.

Men den är ju så snygg! Basen. Så den får stå kvar. Bastant och stadig. Bas-tant. Kanske ska jag börja spela lite själv? Nu är det ju ändå ingen som kommer märka att jag spelar fel... Det är basens fel, säger jag bara då.

:)
/helena

ps Har precis fixat till/redigerat ett par foton/bilder som jag blev jättenöjd med (något/några av dem kommer kanske synas härinne, så småningom). Mannen är bästa modellen, som ni vet. Och basen är ju också snygg, som sagt.

Mot Beach 18

Nyss; snö som droppar
Nu; snödroppar
Nyss; nyskottat
Nu; nya skott som skjuter upp

(Nyss; usch, vad halt och snålblåsigt det är
Nu; hm, den var allt bra fin ändå - vintern)

<3
/helena

Spår i gräset, del 11

Det ÄR ett hobbyprojekt, den här motsägelsefulla berättelsen. Spänningen ska finnas där, men myset också. Mysrysare. Låter tråkigt. Kan det inte få kallas Spänningsgulligull istället? Kanske inte.

Det hela började ju under förra årets sommarledighet, jag tänkte mig berättelsen som ett sätt att hålla skrivandet igång under ledigheten. Lättsamt och ledigt. Hobbyprojekt, kallade jag det. Gav projektet villkor; som att allt måste skrivas utomhus. För hand. Med penna. Inte vid skrivbordet. Inte vid datorn. Det gjorde det hela lite mera komplicerat, men också kuligare. Eller roligare - för er språkpoliser.

I julas tog det stopp. Skrev - huttrande i bilen - en del, och sedan blev det aldrig tid att renskriva. Nu börjar jag vilja komma vidare i berättelsen om Siri. Alltså var jag tvungen att ta mig tid att renskriva delen från julledigheten. Sedan ska vårsolen och jag försöka hitta gemensam tid i våra fullspäckade scheman. Tid till att lura ut nya vindlingar i vårt "gulliga äventyr", eller vår "spännande komedi" då kanske. Fast såå gulligt är det kanske inte? Vem vet? Inte jag.

Alltså; del elva av Spår i gräset. Behöver ni påminna er om tidigare delar hittar ni första länken bakåt här hos förra delen.

Bara tio minuter, skulle hon stanna. Det var allt tiden medgav. Med mössan djupt neddragen över öronen, och de kalla handskarna på händerna, lyfte Siri långsamt av ryggsäcken. Bara en sekund, för axlarnas skull. De ömmade. Innanför ryggsäckens stadiga ytterhölje gömde sig, som vanligt, tunga skatter. En bok om franska revolutionen och en nyinköpt liter juice. Och något ungt och lovande. Hon brukade alltid låna med sig något av de nya namnen också. Ville veta saker bara unga människor kan veta, sådant som hennes sinne inte rymde längre. Sanningarna och alla dess avkrokar. Hemligheter och lögner. Avtagsvägar, som var stängda för hennes generation. Återvändsgrändernas lockelse. Inga vägar lockade lika mycket som de otillgängliga och avspärrade.

Hon skulle repetera franska revolutionen. Läsa in sig på dödsstraffet genom tiderna. Från stening till stening. Från då till nu till då. Ibland undrade Siri om historien inte alls var en tidslinje utan en cirkel. Både bruten och sluten, samtidigt. Det "dödstråkiga" var en del av researchen inför den tredelade artikel om dödsstraff som hon just höll på med. Siri hade sålt in idén till den unge redaktören genom att visa honom ett autentiskt klipp hon hittat på den delen av internet som många fortfarande inte visste fanns. Siri hade fått den unge mannen att snyfta, det hade hon aldrig trott. Röd om kinderna, blank i ögonen, svullen över den nedre delen av den rejäla näsan, hade han harklande medgivit; att det nog ändå var en bra idé. Att det inte kunde skada att påminna om hur barbariskt det måste anses att hålla på att döda varandra med stöd av lagboken. -Vi lever ju trots allt på 2000-talet. Sa han och räckte Siri USB:t. -Jo, det var lite så jag tänkte, sa Siri och slickade sig belåtet om de vintertorra läpparna.

Den sneda lampskärmen var ersatt av en lika sned pappstjärna. Med en stor glipa i. Glödlampan - som väl inte var en egentlig glödlampa numera - syntes tydligt från det här hållet. Siri hade betraktat det i övrigt mörka huset i fem minuter, masserat axlarna så gott det gick genom det tjocka tyget och var just på väg att sätta på sig ryggsäcken igen, när hon hörde ett ljud bakom sig. Det var en stor hund. Mera päls än hund. Den gläfste till. Förmodligen av förvåning. Förvåning över att det stod en tant i vägen för hens tilltänkta toalettbesök. -Fan också, muttrade Siri. Och lade sedan till ett överslätande "fin hund".

-Fin hund, du får allt hålla dig ett tag till. Siri kastade ut en handske från buskaget där hon stod. Mitt i resterna av sommarens blåaste blommor, stod hon, och försökte tänka högre än tänderna skallrade. Ut på trottoaren kastade hon den kalla handsken. Sedan gav hon upp ett: -Ah, där ligger den ju! Med en uppenbar skådespelartalang för känslan lättnad. Handsken nådde den snötäckta asfalten samtidigt som den vita röken från husses utandningsluft närmade sig. Siri slog i armbågen i brevlådans utskjutande lock när hon på nonchalantast tänkbara sätt skulle plocka upp "den borttappade" handsken igen. -Aj fan! Förlåt, lilla hund, för språket du tvingas höra, viskade hon med huvudet fortfarande nerböjt.

Kanske tog hunden verkligen illa upp av det hårda ordvalet, för den gav sig hastigt iväg igen. Mera troligt var att den fått upp kornet efter någon bekant kollegas gula spår. Husse visslade glatt från andra sidan vägen nu, han hade tydligen lyckats hitta en skottad stump där. Verkade faktiskt inte som att han hade sett henne alls. Ibland var den mörka delen av året en välsignelse. Inte så mycket för att det var mörkt, utan för att människorna knappt orkade hålla huvudet upprätt när kylan tyngde som värst. Och regnet sedan. Det kalla, hårda regnet. Piskande mot ansiktet, så fort man fick för sig att lyfta blicken. Och så hade han ju mobilen - husse. Kollade väl in någon GPS-app. Fanns säkert en sådan, som kunde leda honom rätt på närmaste papperskorg avsedd för skit. Bajs-appen. 

Siri krängde småkvidande ryggsäcken ordentligt på plats och började gå hemåt. Imorgon skulle hon börja dagen med ett glas "färskpressad" apelsinjuice, några välstekta remsor bacon och ett par skivor rostat bröd. Franskt bröd. Färdigskivat. Bara att tugga i sig.

/helena

Till priset av en hortensia

70 % Off on Helena! Jag skrattade så, när jag kollade mailen och ett erbjudande löd så här. Och off med stort O också. Utropstecknet sitter där det sitter. På plats. Haha. Ja, ungefär så känns det faktiskt idag, går på 30 % fart och hittar inte riktigt känslan i det jag ska/borde göra.

Det är första dagen som ljuset verkligen hittar in. Det letar sig fram över väggarna och golven. Hittar saker som glömts bort. Solen liksom rycker en i ärmen och säger: Se, det där är vackert! Slitaget på det gröna stolsbenet. Det avskavda, det använda. Det invanda. Det slumrande nyuppväckta.

Strålarna spelar över föremålen, som om de vore en orkester som försöker stämma sig samman inför en vårkonsert.

Och här hänger knoppen. Knopparna. De som jag ville visa er. Färgerna, så finstämda. Lågmälda. Moll. Men ändå dur. Löken (ser nästan ut som en potatis), som släpper fram den okontrollerbara grönskan. Något grönt. Något blåtonat. Något längtande.

:)
/helena

ps Den hoppfulla målningen kostade mig mindre än en fullvuxen krukväxt. Mindre än en hundralapp. Bara i second hand-världen, mina vänner. Bara där.

Vilt. Och Fina.

Nej, så värst vilt gick det nog inte till, när vi var ute och söndagsåkte i helgen. Även om vi såg ett par rådjur beta en bit bort på en öppen plats. Men jag längtade efter färg. Kameran längtade efter färg. Annars är ju det mesta dolt under geggamoja, lera och en jämntjock beige sörja än så länge. Innan allt det gröna hinner börjar om och klorofylls på igen.

I Södra Säm, nära Gällstad, stannade vi och begrundade grunden till "Kapellet på ängen". 

Den ursprungliga grunden till träkapellet (en så kallad stolpkyrka) med anor från 1100-talet ligger dold under marken, men lokala eldsjälar har sett till att det numera finns en fullskalig rekonstruktion av kapellets syll och grundstockar. Strax intill, bara några meter bort, finns resterna av "Kyrkan i byn". Orden "tvillingkyrkor" och "ovanligt" ringer fortfarande i mina öron. 

För en gångs skull blev mannen bönhörd. Vädergudarna lyssnade. Inte ett moln på den blåaste av himlar. Jo, ett. Litet. 

Trots solens kämpande strålar låg det stora kontinenter av snö på den uppblötta marken.

De hemvändande fågelskarorna lät sig dock inte avskräckas, de fyllde luften med sina glada skrin.

Fina Fina, tänkte jag och läste: "Södra Säms fattigstuga som kallas Finastugan efter den sista personen, Fina, som bodde här. Hon hette egentligen Josefina Andersdotter, 'Fina på Tån' född 11/9 1858, död 24/3 1944. Det bodde ytterligare en tant i stugan samtidigt som Fina och det var Augusta Pettersdotter, 1855-1935. Dessa två kunde inte riktigt hålla sams. De delade av huset med en trasmatta och hade på så sätt var sin del av stugan. De fick laga mat på den gemensamma spisen, det gick ju inte att undvika. ..."

 Sedan for vi vidare.

Peter Gabriel (och Sinead O'Connor!) höll oss sällskap en bit på vägen.

Snipp, snapp - så var den lilla färden på den vackra landsbygden slut.

:)
/helena

ps Alla låtar på albumet "Us" från början av 1990-talet är så bra. Gillar texten på Love to be loved. Något med want to be wanted, like to be liked och need to be needed. Ungefär så. Och Steam! Någon kanske tycker att videon känns passé idag. Men myllret - detaljerna och fantasifullheten - är det inget fel på. Och musiken är bara världsbäst! Jag frågade musikermannen om en sådan fyllig, orkestrerad popmusik ens görs idag. Tror inte det, sa han.

3 säkra tecken

När de grönaste broscherna kommer fram. Björkhänget. Och eklövet. Fatta, hur fina tillsammans! Så smart jag kände mig, när jag kom på att det lilla "bortfallna" björklövet kunde ersättas med bästa eklövsbroschen. Lövbrosch tätt intill lövbrosch. Ger nästan effekten av ett nyutsprucket, nyutväxt blad. Nästan.

När kvarterets lataste invånare kommer ut för att leta upp en torr plats att försiktigt, försiktigt sätta ner den ömtåliga tassen mot. En upptinad plats att vända den bortskämda nosen mot. Under en bil eller så. Eller på. På den av solen uppvärmda, ljumma lacken.

När den vidbrättade solhatten har hängts upp väl synligt i den flitige odlarens växthus. Långt innan snön har hunnit smälta klart på marken utanför.

Då är det vår!

:)
/helena