Det ÄR ett hobbyprojekt, den här motsägelsefulla berättelsen. Spänningen ska finnas där, men myset också. Mysrysare. Låter tråkigt. Kan det inte få kallas Spänningsgulligull istället? Kanske inte.
Det hela började ju under förra årets sommarledighet, jag tänkte mig berättelsen som ett sätt att hålla skrivandet igång under ledigheten. Lättsamt och ledigt. Hobbyprojekt, kallade jag det. Gav projektet villkor; som att allt måste skrivas utomhus. För hand. Med penna. Inte vid skrivbordet. Inte vid datorn. Det gjorde det hela lite mera komplicerat, men också kuligare. Eller roligare - för er språkpoliser.
I julas tog det stopp. Skrev - huttrande i bilen - en del, och sedan blev det aldrig tid att renskriva. Nu börjar jag vilja komma vidare i berättelsen om Siri. Alltså var jag tvungen att ta mig tid att renskriva delen från julledigheten. Sedan ska vårsolen och jag försöka hitta gemensam tid i våra fullspäckade scheman. Tid till att lura ut nya vindlingar i vårt "gulliga äventyr", eller vår "spännande komedi" då kanske. Fast såå gulligt är det kanske inte? Vem vet? Inte jag.
Alltså; del elva av Spår i gräset. Behöver ni påminna er om tidigare delar hittar ni första länken bakåt här hos förra delen.
Bara tio minuter, skulle hon stanna. Det var allt tiden medgav. Med mössan djupt neddragen över öronen, och de kalla handskarna på händerna, lyfte Siri långsamt av ryggsäcken. Bara en sekund, för axlarnas skull. De ömmade. Innanför ryggsäckens stadiga ytterhölje gömde sig, som vanligt, tunga skatter. En bok om franska revolutionen och en nyinköpt liter juice. Och något ungt och lovande. Hon brukade alltid låna med sig något av de nya namnen också. Ville veta saker bara unga människor kan veta, sådant som hennes sinne inte rymde längre. Sanningarna och alla dess avkrokar. Hemligheter och lögner. Avtagsvägar, som var stängda för hennes generation. Återvändsgrändernas lockelse. Inga vägar lockade lika mycket som de otillgängliga och avspärrade.
Hon skulle repetera franska revolutionen. Läsa in sig på dödsstraffet genom tiderna. Från stening till stening. Från då till nu till då. Ibland undrade Siri om historien inte alls var en tidslinje utan en cirkel. Både bruten och sluten, samtidigt. Det "dödstråkiga" var en del av researchen inför den tredelade artikel om dödsstraff som hon just höll på med. Siri hade sålt in idén till den unge redaktören genom att visa honom ett autentiskt klipp hon hittat på den delen av internet som många fortfarande inte visste fanns. Siri hade fått den unge mannen att snyfta, det hade hon aldrig trott. Röd om kinderna, blank i ögonen, svullen över den nedre delen av den rejäla näsan, hade han harklande medgivit; att det nog ändå var en bra idé. Att det inte kunde skada att påminna om hur barbariskt det måste anses att hålla på att döda varandra med stöd av lagboken. -Vi lever ju trots allt på 2000-talet. Sa han och räckte Siri USB:t. -Jo, det var lite så jag tänkte, sa Siri och slickade sig belåtet om de vintertorra läpparna.
Den sneda lampskärmen var ersatt av en lika sned pappstjärna. Med en stor glipa i. Glödlampan - som väl inte var en egentlig glödlampa numera - syntes tydligt från det här hållet. Siri hade betraktat det i övrigt mörka huset i fem minuter, masserat axlarna så gott det gick genom det tjocka tyget och var just på väg att sätta på sig ryggsäcken igen, när hon hörde ett ljud bakom sig. Det var en stor hund. Mera päls än hund. Den gläfste till. Förmodligen av förvåning. Förvåning över att det stod en tant i vägen för hens tilltänkta toalettbesök. -Fan också, muttrade Siri. Och lade sedan till ett överslätande "fin hund".
-Fin hund, du får allt hålla dig ett tag till. Siri kastade ut en handske från buskaget där hon stod. Mitt i resterna av sommarens blåaste blommor, stod hon, och försökte tänka högre än tänderna skallrade. Ut på trottoaren kastade hon den kalla handsken. Sedan gav hon upp ett: -Ah, där ligger den ju! Med en uppenbar skådespelartalang för känslan lättnad. Handsken nådde den snötäckta asfalten samtidigt som den vita röken från husses utandningsluft närmade sig. Siri slog i armbågen i brevlådans utskjutande lock när hon på nonchalantast tänkbara sätt skulle plocka upp "den borttappade" handsken igen. -Aj fan! Förlåt, lilla hund, för språket du tvingas höra, viskade hon med huvudet fortfarande nerböjt.
Kanske tog hunden verkligen illa upp av det hårda ordvalet, för den gav sig hastigt iväg igen. Mera troligt var att den fått upp kornet efter någon bekant kollegas gula spår. Husse visslade glatt från andra sidan vägen nu, han hade tydligen lyckats hitta en skottad stump där. Verkade faktiskt inte som att han hade sett henne alls. Ibland var den mörka delen av året en välsignelse. Inte så mycket för att det var mörkt, utan för att människorna knappt orkade hålla huvudet upprätt när kylan tyngde som värst. Och regnet sedan. Det kalla, hårda regnet. Piskande mot ansiktet, så fort man fick för sig att lyfta blicken. Och så hade han ju mobilen - husse. Kollade väl in någon GPS-app. Fanns säkert en sådan, som kunde leda honom rätt på närmaste papperskorg avsedd för skit. Bajs-appen.
Siri krängde småkvidande ryggsäcken ordentligt på plats och började gå hemåt. Imorgon skulle hon börja dagen med ett glas "färskpressad" apelsinjuice, några välstekta remsor bacon och ett par skivor rostat bröd. Franskt bröd. Färdigskivat. Bara att tugga i sig.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar