I en stor svart handväska bor de - alla de små bilderna. De bor inte så bra där egentligen, de blir vikna, får hundöron och slokar betänkligt när jag försöker trycka in fler och fler vykort i den redan överfulla väskan. Inte så bra, förstås. Men något som däremot är bra, är att finna enkla sätt att låta sig inspireras på.
Så, här står jag nu, i omaka sockar och glittertröja, och försöker höja mig över vardagens små trivialiteter. Med hjälp av platt inspiration. Bara platt på pappret. Plockar fram säsongens finaste rektanglar.
Förebilderna Jenny Nyström och Elsa Beskow, finns här. Igelkotten ur Lek och Allvar från 1924 och Jordgubbsfamiljen. Vår och sommar serverade på fat. Vykortsfat.
Med vykortsfart tar jag mig ner till Bodil Malmstens Frankrike. www.finistere.se, står det på baksidan. 2008 fotade hon sin egen blommande skugga och 2009 de gulliga rättade kråkfötterna: "Den som skriver böcker kallas författare. Det som står på bokens rygg är författare och titeln. Illustration är bilder." Alltid, när jag får syn på det kortet (ett foto från ett barns rättade skrivbok), tänker jag att det borde ramas in. Sparas för all framtid. För evigt. För att det är så obetalbart fint, på alla sätt och vis. Precis som Bodil. Märk väl att jag inte skrev; precis som Bodil var. Var är bara ett trist och onödigt tidstillägg.
Lars Lerins akvarell "Bibliotek", känns så uppmanande: Glöm inte bort böckerna bara! Lite så. Och något svartvitt måste vi förstås alltid ha med. Varför inte ett gammalt vattentorn? Det livgivande vattnets himmelska skyskrapa. Spirande. Livsavgörande. Livsnödvändigt, även för vattenmålningens överlevnad.
"Två". Den heter så, Lerins stolar. Svårt att inte tänka på stolar med olika nummer på i dessa dagar... Att sitta på två stolar kanske ändå är bättre än att bara sitta på en halv? Inte vet jag. Betongröv, är ett annat roligt ord.
Thalictrum aquilegifolium, som Linné väl skulle ha sagt. Eller Meadow Rue. Vet inte riktigt vad de heter på svenska. Aklejruta, eller något i den stilen, tror jag. Tycker om oansenligheten. Blommor som inte alltid nödvändigtvis måste lysa mest, eller stå längst fram i rabatten. Tycker mycket om dem.
<3
/helena
ps Anna Anchers Aftonbön, kan jag titta på hur länge som helst. Den lilla vitklädda gestalten på knä. Ljuset. Mörkret. Gud som haver barnen kär. Vi kan väl fortsätta be, även om vi har svårt att tro, för barnen som år efter år tvingas leva i krigshärdar och orosområden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar