Och katten slickade alla koppar och fat rena.

"... Sen ropade gumman på katten. 'Kisse, Kisse, slicka alla koppar och fat rena, annars skvallrar jag för hunden.' ..."

Någon viskade barnboksvecka, och jag log från öra till öra. Barnboksvecka, ordet låter som musik i mina öron. Viktig musik - inget skval, ingen muzak - riktig, viktig musik.

Lapar i mig ny statistik om ökad läsförståelse bland våra skolbarn. Sätter hjärtan runt rubriker som skvallrar om nya satsningar på skolbibliotek och läsecirklar. Lovsjunger alla kreativa barnboksförfattare därute. Prisar fantasins ständiga vägran att bara låta sig rutas in i något fast och färdigt ABC-tänk. ABC är bra, men det är ABRAKADABRA också.

Plockar fram boken med den lilla gumman i. Den teskedsstora gumman, ni vet. Den rådiga gumman, som kan få stekpannor att hoppa upp på plattor helt av sig själva och hundar att bädda sängar. Alfs berömda lilla gumma, ni vet. Boken, som jag fick i födelsedagspresent för en sisådär fyrtiofem år, en månad och drygt två veckor sedan. Björn Bergs bilder glöder fortfarande lika starkt av färg, fantasi, fart och fläkt!

Sedan är det kanske en annan sak att lilla jag har klippt sönder flera av sidorna rätt så rejält. Ritat stora runda, glada pennstreck över den vita delen av vissa textsidor. Och klistrat in Disney-figurer här och var. Som om den lilla gumman skulle behöva lite sällskap av Joakim von Anka ibland. Tycker om att boken är sönder. Tycker om att den är använd. Älskad och sönderläst.

Bläddrar försiktigt fram sidan där hon nästan får solsting av den rödglödgade, uppretade solen:

 "... Sen satte sig gumman ner och gnällde igen. 'Nog har jag levt både länge och väl', sa gumman, 'och förr i tiden då var det så att solen brukade titta fram ibland, men nu för tiden har solen mist sin makt, det är då visst och sant.' ..."

Också ett sätt att få solen att visa sig, tänker jag och lyssnar snällt till regnets och vindens stilla, samstämda melodi utanför mitt fönster.

:)
/helena

ps Citaten är hämtade ur "Göta Petter, sa teskedsgumman" av Alf Pröysen och Björn Berg. Översättning av Ulf Peder Olrog. Rabén & Sjögren. 1968.