Där tankarna får fritt spelrum

Inte den insmickrande - går inte på den lätta
Inte den med små lätta moln överallt
Utan den andra
Den tysta
Den avvaktande
Den utan hyllningskör
Den full av geggamoja
Den vars avtryck ingen ser; eftersom alla har fullt upp med att se var man sätter ner fötterna
Inte kopparnas tid, kaffekoppen på trappans tid
Inte hoppa hage-tiden
Utan den innan
Innan
Och efter vintern
Den fuktiga
Risiga
Den som det är så innerligt svårt att orka betrakta tillräckligt ömt, eftersom alla oömma kläder alltid är i vägen
Lervällingens tid
Den som bara de riktigt insatta ler åt
De som har varit med ett tag
De som inte tar någonting för givet längre
Inte ens lervällingen, tar de för given
Tiden där tankarna får fritt spelrum
Från fri horisont till fri horisont
Den våren vill jag besjunga
Och buga mig ödmjukt inför
På samma sätt som jag underkastar mig att den här dikten kommer arkiveras bland alla andra överflödiga blad, när allt det gröna tar över
Bugar mig - igen - när något rör vid min hårbotten
Ingen farlig beröring
Bara nuddar
Snuddar, gör den; kvisten
Den lilla trädgrenen
Samma gren, som förra veckan levde alldeles obemärkt, några ynka millimeter ovanför mitt huvud
Nu får jag buga
Böja mig
Böja mig inför överheten
Trädkronorna
Och deras längtan efter att få svalka oss, igen


<3
/helena