En dålig dag är en dålig dag är en dålig dag. Och det som är bra med en dålig dag är att det oftast kommer en bättre sedan. En dålig dag kan jag hantera. Att ha en kropp som inte orkar lika mycket som min knopp, kan jag hantera. Att ha ett huvud som vill så mycket mera, det har jag lärt mig att hantera. Eller ja, jag övar och övar, och en dag kan kanske både snigeln och jag behärska tåspetsdansen och den svåra balansgången mellan ingenting alls och alldeles, alldeles för mycket.
Sedan får man förstås skylla sig själv ibland, när man stannar uppe för länge och läser bloggar. Jag läser nästan inga bloggar regelbundet numera, de tillhör - tyvärr - det som fått stryka på foten när jag har varit tvungen att reducera och fokusera. Fokus på att få mera av mitt eget konstnärliga arbete gjort. Men ibland tittar jag till dem.
Gamla favoriter. En del är tungviktsmästare i tunggung-språk och formuleringar. Andra tar bilder så vackra att ögonen gör ont. Några får en att skratta så magen hoppar (inte bara för att den är fet i allmänhet alltså;), en del tar sig in i själsliga skrymslen man sällan luftar. De sätter tonen lägre. De bara har det. Kan det.
Jag tänker på alla dessa kvinnliga superstars, hur de fyller webben med värme och klokskap. De skriver böcker och delar med sig på alla möjliga andra sätt. De är fenomenala på så många olika saker, men det många verkar ha gemensamt är att de har svårt att säga nej och dra i handbromsen i tid. Där känner jag igen mig, även om jag numera inte gör ens hälften av allt som dessa kompetenta, unga kvinnor - som ofta är småbarnsmammor dessutom! - gör.
För mig representerar alla dessa talangfulla och ambitiösa kvinnor, flickor, tjejer och tanter allt som är bra med internet. Det ödmjuka och inkluderande. Det osjälviska, demokratiska. Det delande, helande.
Det är alla de kvinnorna jag vill lägga i mitt påskägg. Bara låta dem ligga där ett tag. Sedan lyfta försiktigt på locket då och då och släppa ut allt det raffinerade, ärliga, härliga. Allt det mjuka - utan att det för den skull saknar skärpa och vassa armbågar när så behövs.
Fram för fler skönt framfusiga fruntimmer! Ja, jag inser att fruntimmer är ett förlegat, töntigt och traditionellt nästintill förminskande ord. Men jag tycker ändå att det är vackert på något sätt. Vintage-vackert.
<3
/helena
ps Vad är det då jag INTE kan hantera, på tal om det jag skrev i början. Jo. Att någon från SD ringer och frågar en riktigt obehaglig fråga! Som tur var, var det mannen som svarade. Hade det varit jag, hade jag nog exploderat, i skenet av en dålig dag och allt.
Hursomhelst frågade vederbörande något i stil med: Vad har Du för problem med invandringen? Alltså. På riktigt. Vilken fråga! Det bästa man kan säga om den frågan är väl att den var rättfram och rak. Eller? På allvar nu, är det inte den typen av generaliseringar och godtyckliga sammanslagningar av individer, med tusen och tusen olika egenskaper, bakgrunder och agendor, som kommer bli mänsklighetens slutgiltiga undergång?
Rasism. Antisemitism. Fascism. Nazism. Ord vi önskar att vi aldrig behövde höra mer. Ord jag aldrig vill ta i min mun eller i med tång eller polygrip eller skiftnyckel. Ännu mindre vill jag skriva dem. Men ändå, hur förhatliga dessa ord än är, så tror jag ändå att det allra farligaste är att generalisera och sätta likhetstecken mellan en godtyckligt sammansatt grupp av människor. Blanda inte ihop sak och person. Orsak och verkan.
Vi är individer! Vi är olika! Oavsett var vi råkar vara födda och hur vi råkar se ut. Många av oss är bra människor. De flesta av oss är riktigt bra faktiskt. Några är kriminella. Några få. Väldigt få rent procentuellt. Och många av dem har aldrig fått en ärlig chans att hitta en bra plats i livet, och den goda gemenskapen som följer med det. De söker sig därför till "enklare" sammanhang. Många av dem behöver en rejäl omstart. Och en hjälpande, stödjande samhällelig hand.
Vi måste bli bättre på att fånga upp unga som inte mår bra. Jobba proaktivt med frågor runt kriminalitet och droger. Bland annat. Vi måste få unga människor att känna sig delaktiga. Känna att de har en viktig plats och uppgift i livet. Ett enkelt sätt är att lära sig att skriva regelbundet. Gärna dagbok, för att bli mer medveten om sin egna mönster - bra och dåliga. Ett annat sätt är att läsa. Om andra människor. Om deras liv och erfarenheter. Läsa om de som lever nu alldeles vid sidan av oss, och om de som funnits här förut.
Mannen var - förstås - förtvivlad över att han var på språng (han hade en vårspelning hos några av våra kära äldre), och därmed inte hann ta en verklig diskussion med den som ringde.
Han fann sig i alla fall så pass att han svarade ungefär: Inget alls. Om han hade fått tänka ett tag till, då hade han säkert tillagt att han har mer problem med intolerans och människor som känner ett starkt behov av att pissa ett blågult revir runt sina egna fördomar om vad som är svenskt och inte. Alla har vi varit invandrare någon gång, någonstans. Det gäller bara att läsa på. En gång i tiden invandrade till exempel väldigt många fattiga, hoppfulla, svultna människor från Sveriges avlånga land till det stora landet i väster. Just saying.
Visst är blågult vackert, men ibland får jag för mig att högerextremisterna har kidnappat det, på ett sätt som gör det svårt att känna riktig glädje i samband med de färgerna längre. Den känslan försöker jag motverka så gott jag kan (se förra inlägget till exempel). Det blågula ska tillhöra oss alla. Alla.
