- Ja, tyvärr. Så svarade min pappa när jag försiktigt frågade honom om han mindes att jag fyllde femtio år i år. Ja, tyvärr. Och jag skrattade lite lagom och tänkte att det var ju bra att min gamla pappa ändå mindes.
Annars tycker jag det är tråkigt med medelålders åldersnojiga personer. Det är som att de inte förstår hur lyckligt lottade de är. Att livet inte är en självklarhet. Att det inte är givet att få bli medelålders, att få fylla femtio, sextio eller ens fyrtio. Vi som sett människor i vår mer eller mindre direkta närhet dö alltför unga känner nog lättare tacksamhet. Jag tänker på unga vuxna som fått sätta livet till på grund av till exempel diabetes eller cancer.
Jag tänker särskilt på en nära vän som gick bort för några år sedan. Poet och vän. När en poet dör, då försvinner så många ännu osjungna ord också. Jag minns samtalen när han läste upp sitt senaste alster - med den bullriga rösten alldeles full av iver. Jag minns att jag kunde se, genom luren, långt innan skype blev var mans egendom, hur han la huvudet på sned, liksom för att betona även med hjälp av kroppens rörelse. Jag minns hur jag fulgrät, nästan skrek, när jag förstod att vi aldrig skulle få föra ett sådant samtal mer.
Stormen Ciaras efterdyningar sjunger i träden utanför och inombords sjunger längtan efter att fler människor ska lära sina hjärtan att skutta. ?!? Jodå. Ni kommer att förstå vad jag menar, jag lovar. För hur vackert Petra Marklund än sjöng Marie och Pers Listen to your heart under minnes/hyllningskonserten till Marie F, så tror jag att det är minst lika viktigt att låta hjärnan lära hjärtat ett och annat.
Men först måste jag få bekänna att det här inlägget är ett hopkok av tankar, strofer och utrivna rader. Det ligger en hel hög med frön till texter här vid min dator, och nu tycker jag att det är dags att rensa lite i den där högen. Tänkte att ni kanske kunde tänka er att hjälpa mig?
Till saken hör att jag är hes. Hesare än hes faktiskt. Kraxigare än kraxig. Så mannen har det lugnt och skönt värre. Han slipper mitt dagliga gafflande och drillande och dividerande om allt mellan det akuta världsläget till varför-i-hela-friden-har-den harmoniska-melodifestivalen-förvandlats-till-ett-stroboskopiskt-mello-helvete?
Så nu tänkte jag tangentsbordstrakassera er istället. Stackars er. Lyckos mannen. Lite så. Är ni redo då?
Vi börjar väl från toppen av pappersurklippsberget, där ligger Lorenzo Fioramunti. Jag har faktiskt ingen aning om vem det är, vet ni? Miljökämpe och utbildningsivrare har jag skrivit med för många utropstecken efter. Så då måste jag nog spara honom.
Och här ligger Gerry Andersson, årets Tunbjörk-pristagare, som nu måste betyda förra årets. En fotograf som uppskattar grått. Sådant uppskattar jag och därför får han flytta in i den redan tjocka mappen med viktiga och intressanta urklipp. Fast sedan blir jag lite tveksam... Har jag rivit ut just den baksidan på grund av konstkrönikan som handlar om Saga Berlin eller på grund av Gerry Anderssons gråa, glimrande fyrkanter? På grund av både-och, antagligen.
Grävmaskin fastnade på Fabriksgatan. Nej, det måste vara något annat jag var ute efter här. Jo, vänta. Här står det om socioekonomiskt utsatta områden och då förstår jag vad jag var ute efter. Någon säger att vi måste se till att det finns andra alternativ till att vara med i gäng. Och jag vet att jag skrockande tänkte att så lätt är det nog inte, man måste börja mycket tidigare. Vi måste få alla unga småbarnsföräldrar att känna att de har något viktigt att säga och komma med i samhället, och på så sätt vilja dela och sprida den känslan vidare till sina barn, som då inte kommer känna minsta behov av att söka sig till destruktiva sysselsättningar när de kommer upp i tonåren. Lätt som en plätt! Häpp! Nej då, men ni förstår ändå hur jag tänker, va? De kommer VILJA göra något bra för sig själva och varandra och andra. Ringarna på vattnet. Alltid. Utbilda bort behovet av att hävda sig med hjälp av kriminalitet. Fortbilda bort känslan av utanförskap och behovet av att vilja hävda sig på bekostnad av någon annan, för att inte tala om på bekostnad av dig själv. Och här tänker jag utbildning som brett begrepp. Inte nödvändigtvis i någon skolbänk, utan lite var som helst. I föreningsliv och inom diverse lättsam kursverksamhet, till exempel. På fotbollsplaner och i välfyllda skolbibliotek. Fast sådant finns ju förstås redan. Det finns jättemånga jätteengagerade inom barn- och ungdomsverksamheter. Så det är kanske inte så enkelt ändå? Långsiktighet krävs förstås. Och tålamod. Det kommer att ge resultat. Alltså, det klippet kan slängas. Vi måste tänka längre än så. Bra. Blev det bara ett obegripligt cirkelresonemang? Ja, kanske. Det finns inga enkla lösningar. Men en lösning handlar i alla fall om att sluta se på människor som problem och börja se allas unika resurser.
Frosten är här. Jaha, det var förstås ett tag sedan nu. Varför har jag sparat det? Aha. Katsura. Har ni hört talas om den? Inte? Den skiftar tydligen färg flera gånger under hösten och sprider en söt doft av spunnet socker omkring sig när frosten kommer. Wow. Vilken växt, va? Måste bara hamna i spara-högen!
Här har vi något från augusti... Kan det vara det om måsarna i Paris? Är det därför jag sparat den? Nej, nu ser jag. Det är den lilla notisen längst ner till höger som jag måste fortsätta spara, resten kan jag kasta. Usch. Men viktigt. Notisen om en 92-årig tysk lägervakt som - äntligen! - åtalats för medhjälp till mord på 5230 fångar. Morden på fångarna i det nazistiska koncentrationslägret Stutthof nära Gdansk i Polen begicks under tiden augusti 1944 - april 1945. Die Welt skriver att han erkänt att han tjänstgjort i lägret, att han kände till att människor tvingades in i gaskamrar och att han sett kroppar brännas i krematoriet. Men 92-åringen ifrågasätter vilken nytta det skulle ha gjort om han lämnat lägret eftersom han då skulle ha ersatts av någon annan. Jaha. Va? Läs den sista meningen en gång till. Ni läste rätt första gången. Tänk, att inte ha högre moral än så? Tänk, att inte ta sitt eget ansvar ens när man blivit så gammal. Tänk att skylla berått, överlagt, välorganiserat massmord på omständigheter och andra? Mamma mia. Den notisen måste sparas. Det är bland annat den typen av obegripliga hjärnor som jag försöker begripa mig på när jag skriver. Fast det som hände i verkligheten går inte att "toppa". Ingen skrivande person är född, som kan konstruera ihop något så grymt och utstuderat som det som hände under förintelsen. Det är jag helt säker på. Det är bortom fantasins gräns. Det är bortom allt begripligt.
Det här går ju ganska bra. Orkar ni ett par klipp till? Vi tar något betydligt lättsammare.
Vi lugnar ner oss med hjälp av...potensmedel. Que? Eller nej, vi väntar nog lite med den. Först något om en stor sommarloppis. Nej, den slänger jag faktiskt rakt av. Kommer fler somrar kommer många fler sommarloppisar. Var så säkra. Knyckla, knyckla liten pappersboll... Så där ja. Det här om att levande rollspel kan få kidsen att få insyn i en annan tid, den sparar jag. Förstås. Passar som underlag till någon av mina storys för de mindre, tänker jag.
Sedan ett par klimatsmarta grejer. Å vad jag blir stolt över människor som faktiskt försöker GÖRA något...som inte bara sitter, ehum, bakom en skärm och gömmer sig... Läser om den fantastiska kvinnan som står stadigt med sina åttioåriga ben utanför det lokala kommunhuset varje fredag. Fridays for future, ni vet. Sparas!
Och Medi Bastoni ska naturligtvis också sparas. Han som vandrade baklänges i 70 mil i protest mot skogsskövling. En 43-årig indonesisk fyrabarnspappa som kände att han måste göra något för att rikta uppmärksamheten mot önationens alltmer krympande skogar.
Alltså. En tår av tacksamhet över att det finns sådana initiativrika och engagerade medmänniskor världen över.
Sedan tror jag vi är på god väg in i min stå-upp-hög. Alltså, jag har sparat en del komiskt och en del allvarligt här i, men mest sådant som är allvarligt men känns komiskt ändå på något sätt. Tänkte om jag skulle komma igång med den där stå-upp-karriären någon gång, till slut. Som pensionär eller så. Då kan det vara bra att ha lite roligt material på lager. Den här om att synskadade kräver mer billjud till exempel. Det är ju allvarligt, att de inte hör de moderna elbilarna, men det är ju samtidigt något oerhört komiskt över det hela. Eller hur. Måste nog göra något av det i alla fall.
Oj, nu är vi tillbaka i maj. Essän om Dunder och Brak. Mina ungdomsidoler. Hans-Eric Hellbergs små detektiver. De skulle jag också skriva något om, någon gång. Spara-högen vill visst inte krympa...
Här kommer julgrejer. De listorna kan jag i alla fall slänga. Mycket hann jag, en del hann jag inte. Kanske skulle spara någon idé till nästa år - i år! - ändå? Nej, någon måtta få det vara. Var det en tillräckligt bra idé så kommer jag att komma ihåg den. Tror jag...
Nina Simone. Hedy Lamarr. Lee Miller. Dora Maar. Frieda Kahlo. Billie Holiday. Agnes Varda. En hel lista med några av mina personliga eviga kvinnor. Några av dem jag vill göra något mer av. Kanske en personlig sammanställning? Eller så får det väl räcka med den här bloggen, här bara vimlar det ju av dem. Bara att söka sig bakåt...
Och här ligger något som får mig att vilja lipa. Stök, hot och bråk ökar på biblioteken. Va? Varför? Vem kan ens komma på tanken att bråka på det mest schysta, allmänmänskliga, delande, helande som vi har - våra bibliotek. Alltså. Tror jag har lagt den i stå-upp-högen, men jag vet allvarligt talat inte hur det skulle gå att skämta bort? På bibblan måste man få lugn och ro. Läsro. Vem kommer på att larma och bära sig åt där? Jag säger då det. Och har ni läst om att kriminalitet - och till och med prostitution?!! - förekommer på några av våra heligaste, lugnaste, mest avkopplande platser? Jodå. Till och med våra kyrkogårdar är hotade. Där lugn och avskildhet råder, dit söker sig tydligen "buset". Såå outsägligt trist.
Jag som alltid har slagit ett extra slag för att ta en lugn och skön kvällspromenad på en knastrande grusgång full av fågelsång och susande träd. Gärna efter att ha läst ett par favorittidningar på biblioteket. Nu vet jag inte om jag vågar rekommendera er det längre? Eller? Jo, självklart! Vi måste våga återta våra lugna, trygga platser. Vi måste skrämma bort de som vill sprida destruktivitet runt sig, med hjälp av vår inneboende naiva tro på att vi kan förändra världen bara med hjälp av tankekraft och rätt mindset - och närvaro!
Ojojoj, vad det här blir långt. Och snart börjar röda mattan. Oscars. Och jag har inte ens kommit till potensmedlet... Hehe. Vi får nog ta det en annan gång, va? Hörde jag någon som lusläst allt tråkigt ända ner hit förtvivlat ropa NNNNNNNNEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJ nu?
Jo. Vi får ta det någon annan gång. För här ska komma någon typ av följdriktigt avslut också. Något som anknyter till att det är en ynnest att få bli medelålders och gammal, något som återkopplar till lusten att få (fortsätta) lära sitt hjärta skutta av välbehag och livsglädje. Allt vi lär oss av hjärtats lust gör oss i slutändan mer ödmjuka inför livet. Det är min bestämda övertygelse.
Linedance. Florist för en kväll. Munspel för nybörjare. Släktforskning. Bara fyra exempel på studiecirklar man kan gå. Om man inte hellre "bara" går på bibblan och botaniserar eller träffas på fik eller njuter av en stilla gitarrkonsert eller så.
Det finns så mycket att upptäcka och göra. Gå en cirkel, sprid de goda ringarna på vattnet. Och känn din hjärna - och ditt hjärta - pulsera av mening och mål. Och lust att lära och förstå.
Själv har jag en hög att slänga. Lite att sortera in. Och en hel del annat som vi får ta en annan gång.
<3
/helena
ps Här hittade jag en handskriven lapp... Kan det verkligen vara jag själv som kommit på det här smarta? Nej. Nja. Njo. Kanske. Eller jo, ja. Anyway. Under rubriken - Angående konstnärligt arbete - har jag, eller någon annan klok sagt: "Det jag gör är inte alltid begripligt, och verkligen inte alltid bra, men det viktigaste är att det är jag. Eller åtminstone jag-ish." SPARAS!!!!
