Ibland ruttnar jag rejält. Ja, tröttnar på att allt, precis allt, kan missförstås. Att det finns de, som seriöst tror, att jag sysslar med vintage, saker med historia, på grund av att jag tror att det var bättre förr. Att jag är en av de som tror - och vill (hemska tanke) - att vi ska gå bakåt. Gå tillbaka till det som varit. Och ja, jag vet att allt alltid kan missförstås och att det därför är väldigt liten vits att gå i försvarsposition titt som tätt. Men ibland ruttnar jag bara och måste få reflektera. Och förklara.
För det första tror jag att många av oss, som bryr oss om det som varit, verkligen bryr oss om framtiden. Vi vill återanvända och bevara och skona miljön. Vi vill reflektera och dra lärdom. Någon påpekar att det inte går att dra lärdom eftersom nya misstag ständigt begås, alltså misstag som inte begåtts förut. Det tror jag är en sanning med modifikation, för om man tittar bakåt, bara några hundra år eller så, så förstår man att de allra flesta misstag redan har begåtts, om och om igen. Det är bara människorna som är nya. Och egentligen är ju inte ens vi nya, eftersom mycket i våra kroppar fortfarande är inställt på stenålderstid.
Enkelt uttryckt, tror jag att det här med att se bakåt för att kunna komma framåt är nyckeln. Enkelt uttryckt tror jag att det är precis som med backspegeln. Backspegeln är helt avgörande för att vi ska kunna köra bil på ett tryggt och säkert sätt, vi måste titta bakåt då och då. Men om vi tittar för mycket och för länge i backspegeln så krockar vi med något som finns framför oss. Det gäller att använda backspegeln med avvägning. En blick bakåt i rättan tid är nödvändig för att säkerställa att resan framåt ska fortsätta att fungera.
Jag är visserligen nostalgiker i en del sammanhang, det ska erkännas, men sällan på ett sätt så att jag längtar bakåt. Sällan, eller aldrig, finner jag mig själv önska mig bort till en svunnen tid. Mycket oftare önskar jag att jag kunde se in i framtiden. Se, att våra ungdomar kommer klara assimilation och samexistens över kultur- och landsgränser på ett helt annat sätt än vi har lyckats med hittills. Och mycket tyder på att mina önskningar kommer att slå in. Barnen, som lever sida vid sida i skolbänkarna - oavsett om de flytt från krig via farliga vatten eller levt hela sina liv i en trygg, svensk ankdamm - kommer hjälpa oss att se hur lika vi alla är. Det ger mig alltid en känsla av tillförsikt att tänka på det.
Ingen, som kan det minsta lilla om det som varit, kan väl på allvar vilja gå bakåt? Till innan vi visste vad bakterier var. Till innan vi förstod att man måste tvätta händerna innan vi opererar inne i folks bukhålor. Till innan vi visste vad karies var. Till innan vi förstod att socker var skadligt för tänderna. Till innan vi kunde bota så många cancersjuka. Till...ja, ni förstår säkert vart jag vill komma, vad jag vill säga.
Jag ruttnar på missförståndet att jag skulle vara en sådan som vill ha tillbaka ett samhälle från förr. Ett Hyland-land med TV-kannans svalnande kaffe kvar i Berså-koppen. Jag ruttnar fullständigt på att min sida kan locka till sig en stockkonservativ - i värsta fall nationalistisk och rasistisk - publik. Jag, som är den första att reflektera över alla fördelar med att vi har ett öppet och välkomnande samhälle. Jag, som tror på att blanda. Och ge. Inte stänga in oss i gammal, förljugen, förgången, unken lukt. Vädra på öppen gavel är min melodi. Vädra tankar och levnadssätt och åsikter. Lufta. Lyfta varandra. Kolla in varandras styrkor. Lära oss något nytt av varandras olika sätt att se. Och reflektera.
Suck. Vad tråkig text att behöva skriva. Vad tråkigt att behöva förklara, sådant som känns självklart för mig. Känns dessutom som att jag har skrivit exakt samma text förut. Historien upprepar sig? Hur vi än gör? Nej, det tror jag faktiskt inte.
<3
/helena
ps "... Främlingar kommer utifrån och tar med sig sitt. Då sker ett utbyte, man tar till sig det som kan kännas fientligt och farligt. Samtidigt ger man främlingarna av det man själv har - alltså assimilering. Det har sina mörka sidor, men hittills har historien lärt oss att det är värt det. Stora civilisationer har sällan uppstått genom att de slutit sig och försökt avskilja sig, från yttervärlden. ..." Olga Tokarczuk, ur Babel från i söndags, 12:e mars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar