Orden har kommit ut. Sagt sitt. Talat till hjärtat. Pennan är nedlagd. Tangenterna tillfälligt tysta. Poesitävlingen är avgjord. Juryn har kliat sina huvuden klart. Vinnaren är utsedd, och förhoppningsvis alldeles snart också hyllad.
Mannen har guidat några högstadieklasser i konsten att uttrycka sig med hjälp av diktformatets oändliga möjligheter. Så få ord kan säga det mesta - och största - som finns att säga. Det blir så tydligt när man läser ungdomarnas texter, att det mörka och det ljusa går hand i hand. Tror det var Eva Dahlgren som skrev något i stil med: Svarta ord på vita papper blir så svarta... Kontrasterna är aldrig så tydliga som när man är ung. Skrattet som ständigt bubblar i magen, tårkanalerna som alltid står på glänt.
Som fotspår på en nykrattad grusväg. Som fuktig jord under torra vinternaglar. Som kaksmulor mellan lakanen. Som...
Jag hittar inte rätt metafor, men jag vet att hoppet är det som lever längst. Och att vi behöver kontrasterna, hela registret av toner. De mörka också. Men det vita, ljusa, lyser mest. Även när allt känns becksvart lyser något annat snart igenom. Det måste vi tro. Det måste vi fortsätta tro på. De unga människornas ord får mig att tro. På framtiden. En ljus framtid, där vi inte blundar för mörkret.
Ni kanske tycker att det här är väldigt fräckt, men jag tänkte ta mig friheten att börja med att publicera fragment ur dikterna som lämnades in. Meningar, som gjorde extra stort intryck på mig. Jag publicerar dem utan namn, som en enhet. Låter varje fras tala för sig själv, samtidigt som den får ingå i ett sammanhang. Som en ordens mini-antologi:
"... Jag glömmer aldrig dom dagar jag var med dig. ..."
"... en känsla som jag gömmer mig ifrån men jag kan inte gömma
mig själv från den så länge till ..."
"... Ingen kan simma, ingen kan rymma ..."
"... Jag kan skriva om sommar, vinter eller vår...
men de vill ju ingen läsa om längre! ..."
"... den som gråter
gråter inte för att den är svag ..."
"... Vi är parallella linjer... ..."
"... med en duns känner jag marken under mina fötter,
du räddade mig, ..."
" ... Denna dikten innehåller många rim som slutar på å.
Det är nog för att jag vill att allting ska bli så
bra som det kan bli.
Nu så slutade det på i. ..."
<3
/helena
ps Passar på att tacka Borås Tidning för de substantiella priserna, som vi hoppas ska inspirera till vidare utforskning av skrivandets och läsandets världar. Ett stort tack riktas till snälle Herr Bokrecensenten som låter oss "ärva" nya, intressanta böcker att förmedla vidare till de unga deltagarna. En varm tanke går också till berörda lärare på Särlaskolan, samarbetspartnern Studiefrämjandet och de engagerade jurymedlemmarna (klappar mig själv lite på axeln nu).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar