The observer

Jag fick en förfrågan för ett tag sedan av LiseLotte, med bloggen med det filosofiskt hoppfulla namnet, en del av lyckan, eller som den heter på allspråket no1: A piece of Happiness, om jag ville berätta ett antal saker om mig själv. Saker som kanske inte är kända sedan tidigare och det finns nog mycket där egentligen, om man så bara skrapar lätt på ytan, eftersom jag bara befunnit mig på eget bloggterritorium i ett drygt halvår. Visserligen tycker jag att det osar av egotripp bara genom att ha en blogg, även om jag försöker använda min lite bredare än till bara min egen bak & byk. :) Om ni förstår hur jag menar. Det blir inte ett inlägg där jag stolpar X saker i ett svep. Det blir ett inlägg för varje sak/egenskap. Tala om egotripp! De kommer inte heller att presenteras i en följd, utan pö om pö. När jag så behagar.

Så idag tjuvstartar jag med att berätta om en kille som jag var kär i när jag gick i gymnasiet. Han var en tönt, en s.k datanörd och jag var en sådan som gillar töntar. Då alltså.

Han blev nog betuttad (ni hör hur gammal jag är:) i mig den där gången då vi slog följe hem. Det var kallt, han frös om sina händer och jag lånade ut mina Lovikkavantar. Han, vi kan kalla honom M (nä, det är INTE mannen) drack sitt kaffe med två bitar socker, jo jag minns det fortfarande. Och redan då tyckte han att det var observant av mig att komma ihåg att det var just TVÅ bitar han skulle ha, inte en och inte tre, utan två.

Jag är alltså, en sådan som studerar min omgivning, noggrant, gärna lite i det tysta. Insuper atmosfärer och stämningar. Ser de där detaljerna som kanske går många förbi. Som svischar förbi. Ibland.

Det blev inget mer mellan oss egentligen, jag kommer inte riktigt ihåg varför, det är nog en för jobbig detalj att minnas... men det handlade om något missförstånd. Ett sådant där som lätt blir väldigt uppförstorat i just den åldern.

Har inte heller sett honom sedan dess, M, förrän i höstas, när jag tittade på Postkodmiljonären (ja, jag är en frågesportnörd, där fick ni lite bonus:). Där satt han! Mitt bland de som skulle svara på utslagningsfrågorna, så kallade "FastersFingers". Det var något som klack till i mig direkt. Men så klart var jag tvungen att "rewinda" ett antal extra gånger för att försäkra mig. Jo, det var han. Han hade inte vad som krävdes för att bli miljonär, han kom aldrig fram till den heta stolen. Och han hade inte heller vad som krävdes för att bli min man. Tack & lov. För jag är så glad att jag har mannen! Mannen med de snällaste ögon som jag någonsin hade sett. Har sett. Mannen med stort M, på det bästa av sätt. Min man.



Det var nog bara det... så hörs vi snart.
:)
/helena



ps Även om just nationsflaggor inte brukar vara min starkaste frågesportsida, så är jag ganska säker på att det är Brasiliens flagga som vajar så stolt där på balkongen, jämte den som jag är helt säker på att jag kan...

Veckan är till ända

-Den enda man för vilken jag har lidit, var över 60 år gammal, vindögd och flintskallig.
-Och honom älskade du?
-Nej, men han var min tandläkare.

Lite humor anno 1922 kan det vara något att starta upp helgen med tros? Hoppas bara att ingen av oss behöver tänka för mycket på just tandläkaren, under helgen. Oavsett hur han ser ut...


Vi hörs
:)
/helena



ps Teckningen med text är hämtad ur boken "Svensk Humor under 100 år", En kavalkad i ord och bild. Sammanställd av Per Erik Lindorm. Lars Hökerbergs Bokförlag, Stockholm 1948.

Fritagningsförsök

Vad nu då? Vad gör fången här nu igen?

Aha, han börjar tröttna på att våren dröjer...

...så han försöker frita alla sina randiga vänner, här hemma!

Tycker du det? Att den lilla Rörstrandsasken ser randig ut? Nja, jag tycker mest att den liknar en tussilago.

 Mannen har en RUTIG skjorta på sig, men han kanske behöver räddas ändå? :)

Nu börjar han visst ge sig på resten av inredningen... Gabriel-ljusstaken, så ljusblå den är, väntar på att få matcha den molnfria sommarhimlen. Så lämna den ifred! 

Medan den pyjamasklädda? fången, härjar fritt här hemma kan ni ta och läsa lite mer bakgrundsinformation om honom och hans upphovsmän här; klick! i inlägget som heter; Tage, Per, Kaj, Birger och Fredrik. Där finns också Fredrik Lindströms fina hyllningsdikt till årstidsväxlingarna; "Årstiderna vet inte om varann". Läs den! om ni inte gjort det innan. Och har ni läst den tidigare, så varför inte läsa den en gång till? Det tål den definitivt! Så har det kanske hunnit bli lite varmare när ni läst klart. Och fången har kanske förvandlats till exfånge...


så hörs vi snart.
:)
/helena



ps Det lite utförligare inlägget (många bilder!) som jag pratade om i tisdags, är fortfarande på G, men det dröjer nog någon dag till. Jag tror att det är värt att vänta på... i alla fall om man gillar sådant som blomstrar... och katter.

Coco & jag

Detaljer, jag älskar detaljer! Se bara på den lilla tassen, man ser till och med de välklippta små klorna. Eller anar i alla fall. Och njut av hennes ystra ansiktsuttryck. Långa tjocka ögonfransar och till det, den medvetet slarviga, men läckra håruppsättningen. Och låt mig gissa att munnen är fashionabelt rödsminkad, som själva pricken över i:et!

Den vackert nedtecknade damen på min tavla får mig att tänka på Coco Chanel. Se bara på den löst sittande överdelen. En kavaj-jacka? Den ser ut att vara precis så där bekväm som Mademoiselle Chanel ville ha sina kläder. I en tid när kvinnor mest klädde sig för att behaga och framhäva behagen... var Coco flickan tvärtemot. Hon ville kunna röra sig lätt och ledigt och kunna ARBETA fritt i sina klädesplagg. Bara en sådan sak, en kvinna som ville arbeta fast att det inte var ekonomiskt nödvändigt! Alltid gick det väl att hitta någon lämplig mansperson som kunde försörja en stackars värnlös flicka. :)

Och byxor såklart! Med rejäl vidd! Bekväma! Får mig att tänka på när jag själv skulle ta studenten för ett tjugotal år sedan. Jag har alltid varit en byxtjej. Uppvuxen i de utställda jeansens tidevarv. Självfallet skulle jag ha byxor även på studenten, inte jeans dock (även om jag säkert hade föredragit det:) men fina vita byxor med slag. Här snackar vi början nittiotal och ändå var det fortfarande tabu på något sätt, för en tjej, att bära byxor vid ett sådant högtidligt och traditionellt tillfälle som studentexamen. Ingen annan i klassen hade byxor! Jo, killarna, förstås, men ingen annan tjej -  på hela skolan. Så jag känner mig lite besläktad med Coco där. Pionjärer i byxor. Med den stora skillnaden att jag inte designade mina egna. Eller tillverkade dem. Eller sålde dem. Eller blev rik...

För några månader sedan såg jag två filmer om modeskaparen/ikonen Chanel. "Coco - Livet före Chanel" och "Coco Chanel & Igor Stravinskij" Den första med handlingen förlagd till ungdomsåren då hon bl a annat försörjde sig genom att sjunga på nöjesställen, tillsammans med sin syster. I den andra filmen har Chanel hunnit göra sig ett namn och en förmögenhet och blir intresserad av den för tiden kontroversielle ryske kompositören Stravinskij. En musikskapare före sin tid, skulle man kanske kunna kalla honom. Hans kompositioner, ex vis "Våroffer" (lyssna gärna lite-klick) föll, först, inte alla på läppen. Fiasko. Men på Chanels läppar föll han, bokstavligen, att han redan hade fru och barn var inget hinder. Hela familjen Stravinskij flyttade in hos Chanel i hennes hus på landet. Hon sponsrade hans karriär, tog honom under sina vingars beskydd. Enligt filmen.

Audrey Tautou, den oefterhärmligt naturliga och begåvade skådespelerskan, spelar den unga Coco i ...Livet före... Och som hon spelar! Hon äger, som det heter! Äger! Har ni missat den så åtgärda det bums! Särskilt om ni är intresserade av gamla härliga miljöer och tids- (och otids-) typiska kläder.

Om ni inte har sett Chanel-Stravinskij-filmen så behöver ni inte offra tid på det enligt mig, filmen är inte alls lika bra som den med Tautou. Det hjälper inte ens att det är den danske hunken Mads Mikkelsen som gestaltar Igor Stravinskij. Men det är klart miljöerna är fantastiska även i denna filmen. Chanels för tiden originella inredning. Svart/vitt, grafiskt enkelt. Randigt på väggarna. Känns väldigt modernt. Up to date 2011, på många sätt. Så se den mest för inredningens och klädernas skull, om ni nu alls ska se den.


Så hörs vi snart.
:)
/helena


ps Tavlan, med tjusig dam & söt hund köpte jag på auktion. För fem kronor. Den riktigt andas och skriker 1920-tal. Både på grund av motivet och fuktfläckarna. :)
I filmen om Chanels ungdom sjunger hon och systern en sång om en söt liten hund, le chain, som heter Coco... Se trailern här, där de sjunger ett litet smakprov.

pausblomma

Det här är inte min favoritblomma!

Det är däremot en av de få växter som jag lyckats få att blomma om, någon enstaka gång. Nu är det denna enstaka gång. I köket står denna livskraftiga flamingoblomma och ståtar, med en enda uppnosig rosig "knopp", just i detta nu. Åtminstone igår, när jag tog bilderna...

Inte behöver man åka ända till Miami för att få se en rosa flamingo, i vår lilla stad finns de - här. En hel skock eller flock. Och i mitt kök!

                                              Visst är den vacker ändå, min icke-favorit. :)

Med önskan om en blomstrande vardag.

så hörs vi snart.

/helena

ps Det här var inte dagens inlägg, men eftersom jag inte var helt kry i helgen så ligger jag lite efter, både med disken, inlägg och lite annat livsviktigt. Ett utförligt bildrikt inlägg är på G, så stay tuned. Läs gärna om Iris så länge, hon heter så min favorit. Och se så nära det var att hon kraschlandade!

pps På Fabriken! blommar det idag!

Roligt.

Tråkigt.
Tråkigt!
Jag borde diska.
Tråkigt.
Deklarera.
Nä.
Tråkigt.
Bortskämd.
Bortskämd!
Bortskämd bra men hembränt bäst.
Roligt.
Ordvits.
Tråkigt.
Poker.
Tråkigt.
Vi åker.
Roligt.
En bil.
Roligt.
Många mil.
Tråkigt.
Bortskämd.
Bortskrämd bra men utbränd jaha.
Jaha, en diagnos.
Jaha.
Neuros.
Tråkigt.
Psykos.
Roligt.
Borderline.
Konstigt.
Bortskämd.
Frisk.
Tråkigt.
Jag borde ta och diska.
Jaha.


av Albin Balthasar Lundmark


så hörs vi sen. Roligt!
:)
/helena



ps Roligt, också, att läsa Albins dikt! Det hade varit ändå roligare om jag hade lyckats lägga in ljudfilen, så att ni fått höra poeten själv läsa, men, men, det får bli vid ett senare tillfälle.

view from a bed

Full av planer för dagens inlägg, nästan lite så att de olika uppslagen trängdes därinne, innanför skallbenet. Men vad hjälper det när kroppen säger sitt och inte vill vara med på några noter alls?

En liten fin förstamajvinkel hade jag så klart tänkt, i första hand, lite andra tankar fick, bokstavligen läggas på is. När det är dags att vila så är det. Spelar ingen roll att solen skiner och att det är Valborgsmässoafton utanför fönstret.

Bara en liten bit bort ligger den ljuvligaste blomsterpark. Där brukar hundar rastas i mängd och parti, i den stooora lekparken hörs ofta barnens glada tjoanden lång väg och när tiderna är rätta så blommar både azaleor och pioner. Där skulle vi ha firat Valborg. Lyssnat på Vintern rasat från välrepeterade körröster, njutit av brasans knastrande (det var kanske för blåsigt & torrt för det?), fikat i det närliggande fiket, hört talet till Våren. Men kroppen ville annat.

Bara att gilla läget, som det heter. Horisontalläget. Därför får ni hålla tillgodo med min påtvingade Valborgsutsikt.

På onsdag börjar den haussade komedin "Bored to death", undrar hur jag kom att tänka på den ? Hm.
Här hittar ni den skruvade (enl ryktet) tv-seriens hemsida-klick, ännu en HBO-serie. Ska bli spännande att spana in. Om ni tycker att det verkar ooolidligt spännande och känner att ni inte kan vänta ända tills på onsdag så visar SvtPlay ett smakprov redan nu-klick.


Så får vi se när jag orkar göra något mer intressant och läsvärt igen.
:)
/helena


ps på FABRIKEN! hittar ni säkert en hel del intressanta bilder och text till dem, redan idag.