Och en fjäder i hatten.

Det är tydligen fredag, igen. Och jag har godis kvar i ägget. Funderar nästan på att ta mig en påskhelg till. Av bara farten. Varför inte liksom? Något påskpynt kommer säkert att överleva fram till midsommarafton ändå. Jag menar, det visade sig strax innan påsk att; både en grön minigran i trä och ett stackars förvirrat Jesusbarn hade fått stå kvar framme, obemärkta, i varsin dammig (!) vrå av hemmet - ända sedan i julas. Jodå. Så att...

Glad påsk 2.0 på er då! Eller ni kanske har gått vidare vid det här laget? I vilket fall som helst, så vill jag önska er en riktigt skön start på helgen!

:)
/helena

En visp är bra att ha

Tänker, på alla de andra gångerna. Alla gånger som man kommer hem utan att ha hittat något speciellt ögonbrynshöjande. Alla gånger man inte hittar någonting. Eller så hittar man en visp, i bästa fall. Och kanske ett blå/gult-flaggspel. Att hänga i julgranen 2015 kanske. Alltid bra med framförhållning.

Tänker, att man inte ska förakta de gånger man bara hittar en visp. En helt vanlig rostfri visp.

:)
/helena

ps Tänker, att det var ju den där tavlan förstås. Med svart/vit grönska i ett växthus. Så himla fin. Men dyr. Och så, hm, går den ju inte att vispa med heller...

Love, bara lite postpåsk-love

Hej vänner! Här har det varit lite segt att komma igång, så här post påsken, därav min sena ankomst in hit. Ja, min sena ankomst överallt för den delen. Så, jag tänkte så här; vi mjukstartar postpåsk-veckan med lite kärlek. Vad säger ni om det?

Tog med mig kameran ut i helgen. Eller om det var tvärtom? Hursom hittade vi en del som vi båda gillade - kameran & jag. Bilen, den stod parkerad under motorvägen på grund av en annan fotogenisk vy. Men det här var den sista bilden vi tog, då, när solen precis var på väg ner bakom husen. De nakna händerna längtade vid det här laget desperat efter att få komma ner i de varma kappfickorna igen. Här, med frusna fingrar, förevigades den redan förevigade kärleken mellan Anton & Affe. Visst är den fin?

Så fin att jag kände mig tvungen att "cartoonifiera" den. Jag bara undrar - hur bra skulle den inte göra sig som väggprydnad? Som plansch? Som kärleksfull postpåsk-poster. För det är väl ändå det som är påskens egentliga budskap - kärleken? Trots att jag kan tycka att det känns lite långsökt när någon måste bli korsfäst på kuppen...

I alla fall, tycker extra mycket om namnkombinationen; Affe & Anton. Jag vet nämligen en tjej som kallas för Affe. Och jag tror att det kan finnas några Antonior därute, som kallas för Anton? Det innebär i så fall att kärlekspars-kombinationerna blir många - nästan oändliga - och det gillar vi! Såklart!

Anton & Alf. Antonia & Alfhild. Love is all around us, hörni!

Det var bara det. Som om ordet "bara" kan kombineras ihop med kärlek så där lättvindigt.

:)
/helena

Se här, jag har plockat mullbär!

Jo, jag fick ju med en sak hem från Myrorna också, i torsdags. Ser ni den? Ser ni vad som har tillkommit? 

Muggen. Med mullbär på. Mullbär var en av Gefle Porslinsfabriks populäraste dekorer. Den tillverkades mellan åren 1943 och 1964,  i flera färger, men det var den mullbärsfärgade varianten av servisen som blev allra populärast.

När jag ser på fotot av Ruben Wallström inne hos signaturer.se, så går det en historisk rysning längs min ryggrad. För det är så här jag tycker "vintage-jakten" ska kännas när den är som allra bäst. Visst hade jag ett hum om denna dekor tidigare, jag har säkert stått och vänt på ett och annat Mullbärsföremål emellanåt, men jag visste inte vem upphovsmannen var. Förrän nu. Därför får jag lite välbehaglig gåshud när jag läser om Ruben Wallström. Han, som började hos porslinsfabriken i Gävle redan som ung pojke, och sedan stannade där ända fram till sin död 1953.

En hel servis skulle jag förmodligen inte vilja ha, men en ensam mugg/kopp kunde jag inte motstå. Muggen, som lärde mig lite mer än jag visste innan. Den ska jag vårda ömt. Muggen, som presenterade Ruben Wallström för mig. Därför ska jag vårda den ömt.

:)
/helena

ps Ursäkta om motivet inte framkommer så bra på mina foton, men när solen är på det humöret så går den ju bara inte att motstå!

Påsken måste inte vara gul

Nej, den måste ju faktiskt inte det - vara gul alltså - påsken. Den behöver inte ens vara pastellig faktiskt. Den kan vara röd och grön och blå, om man vill. Och det vill jag! Till att börja med hade jag andra tankar - en del av dem var gula. Jag brukar försöka variera pyntet en aning, tänkte därför låta mina favoritägg ligga kvar i garderoben och ruva i år. Men när jag hittade den röda teburken på Emmaus i skärtorsdags, då visste jag direkt att de måste få komma fram ändå - trääggen. Röda och blåa med småsmå inslag av gult i dekoren. Mina kära ägg, som jag ropade in i en sådan där typisk huller-om-buller-låda, med andra ord en minst sagt blandad pyntlåda, på en auktion för ett antal år sedan.

Och så teburken då! Skulle precis gå ifrån dagens andra second handbutik tomhänt, när jag fick syn på den; klarröd och kantig och med ett så klassiskt temotiv. På ena sidan står två vackra, sidenklädda kvinnor och viftar sig svala med sina solfjädrar. I bakgrunden skymtar ett ståtligt träd och en blommande vikskärm. Förmodligen är burken inte särskilt gammal, men charmig, och den avskavda färgen upptill vittnar om att den är välanvänd. Tillverkad i England är den, som så många gedigna plåtburkar brukar vara.

Strax bortanför den nypyntade lilla sovrumshörnan, pågår livet. Som vanligt. Med obäddade sängar och väntande smutstvätt. Det kan också vara vackert, det alldeles vanliga livet. Åtminstone är det lätt att säga det, när man är på gott påskhumör...

En fågel landade, förstås, också här. Det blir liksom inget riktigt helena-stilleben utan ett eller annat djuriskt inslag. Som ni säkert har märkt.

Och i rhododendrongrenen sitter redan en fjäril och väntar.

:)
/helena

Lite vitt, lite grönt, lite skört, lite skärt

Någon hade strött socker över marken. Florsocker.  
En dag som börjar så sött kan väl inte bli annat än bra?
På eftermiddagen tog jag på bästa påskbroschen, som väl är en and, men ändå.
Och så blev det en tur in till stan.
På hemvägen, ganska många timmar senare - när mörkret hade fallit, körde vi förbi galleriet med de stolta tupparna i.
Men först, first things first, svängde vi in på Vegagatan.
Där hade Erikshjälpen redan hunnit stänga, helgdagsaftonen till ära.
Ett stenkast bort var Myrorna fortfarande flitiga och vakna.
Gick runt där inne och höll den nätta, blåvita Rörstrands-vasen i handen, ett långt vankelmodigt tag.
Kom till slut fram till att flisan som saknades var för stor för att matcha priset.
Stod sedan länge och bläddrade i de många blom- och trädgårdsböckerna inne på Emmaus.
Så många drömska, gröna bilder.
Kunde bara inte bestämma mig för vilken som var mest drömsk.

:)
/helena

ps Om jag kom hem tomhänt då? Nä.

Ett tjog bilder, två önskningar och en enda...

...fråga: Kommer påsken att lyckas redigera bort tröttheten från mina ögon?

Här är jag. Lite blek om nosen. Något vingklippt av vintern och vardagen. Känner mig en aning ruggig. Men jag ruggar kanske? Ni vet, som att ömsa skinn fast i fågelvärlden. Eller som att resa sig på tio. En gnutta Fågel Fenix över april skulle inte skada. Ur glåmighet och gråskala, in i friska, långa dagar.

I mitt påskägg lägger jag två önskningar: Vera Nilsson-utställningen i Halmstad, som pågår till och med början av maj, på Mjellby Konstmuseum.

Och ett besök på Tjolöholms Slott. Verkligen ett märkvärdigt slott, det där. Engelskinspirerat till tusen tydligen. Helst vill jag hinna se både dräktutställningen - Hollywooddrömmar anno 1500-talet och drottning Elisabeth, den första alltså - och den högaktuella konstäggutställningen.

Önskningarna behöver inte infrias direkt, även om båda ställena har frikostiga öppettider under påsken. Men, om man ska resa sig ur askan, snömodden och dagsmejan, så behöver man drömmar. Ja, jag vet att gud, eller vad hen heter, brukar skratta när man gör upp planer, så jag gör inte det. Hoppas bara; att önskningarna får plats bland allt godis.

Buskskvätta och glada. Två av alla roliga fågelnamn som finns. Men Glada Påsk, har ni hört talas om den då?

:)
/helena

ps Kikaren, den fick jag av mannen i födelsedagspresent, fast jag hade förstås fuskspanat in den själv först. Studerat sprickan, de skavda partierna, den nätta prislappen (75 kr i välgörenhetsbutik) och Blickwinkeln. Optiken är tysk och så står det Japan på den också. Bådar gott. Än så länge har jag mest närstuderat skatorna i trädet strax här utanför. Och försökt se morrhåren på den svarta katten som brukar sitta och vänta på grannens fönsterbleck.