Ba(y)lansakt

Den stod på golvet - som en trettio centimeter hög vas bör kunna göra - dold under ett stort fång av orange, exotiska blommor. Exotiska och exotiska, det var förstås konstgjorda växter, men jag tror att de försökte leka exotiska. De stod där liksom utmanande, som en ståtlig ananasblomma eller en färgglad papegojstjärt eller så.

Det var nära att jag inte såg den alls. Först efter att jag tagit ett ordentligt varv runt den tre våningar (!) stora välgörenhetsloppisen, började jag undra vad som fanns under det yviga, orange blomsterburret. Och ta-daa; en tysk (golv)vas minsann. Inte den högsta varianten. Inte den mest uppseendeväckande varianten. Men med en dekor som jag verkligen gillar. Fåglar, i kombination med ett stjärnmönster som får mig att tänka på snöflingor. Snöstjärnor och roliga fjäderfän i kombination. Den har nästan en rysk känsla över sig.

Och färgen! Färgerna! Blågult, i en stilren kulörsammansättning. Ljusblått och beigegult. Lite åt guldhållet, om man är på det humöret. Små runda guldkulor. W-Germany, 64 30, BAY, står det i den vattenskadade bottnen. Antingen har den stått utomhus under en längre tid, eller så har någon varit för ivrig med att sätta många törstiga blommor i den. Den bruna glasyren inuti är smutsig och matt, men på utsidan (förutom i botten då) verkar den vara i prima skick! Inte en skråma så långt mitt öga har nått i alla fall.

Här står den nu; BAY modell 64, fångad i det bleka morgonljuset. I mitt stökigaste hörn. Bland andra saker som är på väg till sina rätta ställen. Bland tidningar och böcker som redan ligger på sitt rätta ställe - hur högt och farligt det än kan verka vara. Kunskap måste få ta plats, säger de ju. Och en del glossiga magasin måste såklart också få ta plats. Har man ett litet, men naggande gott, hem så har man.

:)
/helena

ps Vän av ordning ställer sig säkert en och annan fråga nu: Vad i sjutton gör den där scarfen där? Den som skymmer så att man inte ser dekoren ordentligt. Och står verkligen den ömtåliga keramikvasen kvar där uppe fortfarande!? Nej, svaret är nej. På fråga två alltså. Innan någon (läs mannen) hade hunnit sätta sina småfrusna sommarfötter mot den morgonsvala parketten, var vasen nedflyttad till fisknivå igen. Hur fin den än var, där uppe bland "fåglarna", så kommer den nog så småningom - efter en välförtjänt, och rejäl, diskning - hamna mittemellan. Förmodligen i fönstret. Vi får väl se. Ni får väl se. Och scarfen då? Nja, jag vet inte riktigt. Kanske hamnade den loppade halsprydnaden där för att jag funderar på att använda den i helgen, och ville smygprova den på en annan "hals" först. Eller så är det symboliskt, för min egen hals har småskavt hela den senaste veckan. Förmodligen sitter den där som en besvärjelse. Lite positiv voodoo, om det nu existerar någon sådan. Klart det gör!

Sommaren behöver inga stödord

Men om den gjorde det, då skulle jag kunna tänka mig att beskriva den som en spröd lingonblomma på ett smutsgrönt kanotskrov. 

:)
/helena

Vykort från Berlin

Nej då, jag har inte flugit min kos.

Jag har inte övergivit er för en intressant världsmetropol.

Inte flytt till varmare breddgrader.

Jag är fortfarande kvar här.

Men en liten del av Berlin har flyttat hit. En gammal, pittoresk del.

En liten fågel viskade något i mitt öra. Något om att det inte kostade mer än fem kronor att få en hel bunt, färgglada, små pyttedelar av Berlin (med pytte pytte pyttesmå människor i!), att bo, och trivas, i ett alldeles vanligt kök i Borås.

:)
/helena

Här vill jag vara. Precis här.

Mellan modet och dumdristigheten

mellan mjölken och smörgåsen

mellan kråksparken och fotbollen

mellan gräset och kofoten

mellan målet och meningen 

mellan barken och årsringarna

mellan stammen och hövdingen

mellan cowboyen och indianen

mellan frihet och ansvar

mellan prins och prinsessa

mellan dikt och verklighet

mellan din styrka och min svaghet

mellan glömskan och aha-upplevelsen

mellan min styrka och din svaghet

mellan hållplatsen och låt-gå-metoden

mellan den dun-dun-dun-dunkande rälsen och perrongen

mellan betongen och bokskogen

mellan fröna och de vissna bladen

mellan fjärilens vingar

mellan dina armar

bakom dina ögonlock

mellan orden

på jorden

hos dig.

:)
/helena

Beethoven & blommor & &

" ... Symfonin har fått många olika tolkningar. Av Beethovens samtida uppfattades den av somliga som en skildring av en revolution, andra menade att den illustrerade lantliga scener. Man har nästan tyckt sig finna allt i denna symfoni, från jaktscener och titanstrider till kärlek och bondbröllop. ... "

Han ser så barskt ut - den käre Ludwig. 1812 sammanställde han den sjunde symfonin. Den symfoni som mannen valde när jag bad honom välja ut något som han tycker mycket om, som är komponerat av Beethoven. - Välj helst inte ett av de verk som känns helt "uttjatade". Sa jag. Tänkte att det kunde vara fint att ha ett levande stilleben för en gångs skull. Ett tonsatt stilleben. En motsägelse javisst, men en klingande vacker sådan.

Blommorna som jag plockade i fredags står fortfarande ganska rakryggade. Egentligen vågar jag knappt visa upp dem här, för jag är lite orolig att det kan vara något fridlyst, som jag har fått med mig hem. Vet ni vad det är för en sort? Jag har ingen aning. Men de är skira och stolta på samma gång. Och söta med sina små klockliknande blommor.

Ni känner säkert igen porträttet på den store musikmästaren. Det här måste vara en av de vanligaste avbildningarna av Beethoven. Min sentida kopia, hehe, är förmodligen målad av en glad amatör - en väldigt glad amatör? Men den är charmig. Fast det var nog mest den vackert utskurna ramen som lockade mig. Kanske ska jag använda ramen till något annat? Hm. Då blir hans blick antagligen ännu barskare.

& &! Det var nog mest för att Ludwig vans halsduk matchar mitt &-tecken som han fick komma fram ur de dammiga tavelgömmorna. Tänk att man kan bli så glad över att hitta ett litet och! Kunde inte bärga mig längre, var bara tvungen att visa er min lilla glaskrumelur. Hittade den förra veckan. Jag förmodar att den är tillverkad på Bergdala glasbruk någon gång under 1970-80-talen. Det var Bergdala som tillverkade namn i samma stil. Kommer ni ihåg dem? De satt på väggarna i många barnrum när jag växte upp. Då & då kan man hitta en Lisa eller en Rune eller en Åke eller en Charlotte eller nåt på loppis. Om man har tur. Eli på Femtiotalsjakten har, minst, en g-klav. Själv har jag ett &. Och ett namn. Inte Helena. Ett annat.

Borde kanske skrivit något om det nyligen utdelade Polarpriset (med kvinnliga förtecken!). Men jag fastnade på röda mattan, som tydligen var blå. Bara en massa klänningar och kändisar och en blåklädd Carola som kysste sin nya man.

Så, ni får nöja er med Beethoven. Jag tänker mig att citatet (ur Musikens Värld, AB Kulturhistoriska Förlagen Göteborg, Sverre Hagerup Bull, Kjell Bloch Sandved) kan passa in på mycket annan musik också. Bra musik kan tolkas på många olika sätt. Få en att känna många olika saker.

:)
/helena

ps Den sjunde symfonin fick överlag ett gott mottagande av samtida kritiker, men det fanns de som ansåg att. "... första och sista satserna måtte Beethoven ha skrivit under påverkan av alkohol! ..." Han kanske inte var så barsk ändå?

Fyra i fokus

Ett av de här fotona räddade mitt liv. Nja. Åtminstone min kväll. Ett av de andra gav strofen "prickigt sommarskinn" en ny - högre, intensivare - innebörd. Ett tredje är mest vackert, men påminner mig om känslan som infann sig den allra första dagen på sommarlovet. Det fjärde är ett sådant där ögonblick som bara uppstår, och som det först i efterhand står klart för en hur speciellt det var.

Fotona har det gemensamt att de alla togs förra veckan.

- Du märker ingenting när du fotar, sa mannen. Och hur märkligt och bakvänt det än kan låta - för fotografering handlar ju mycket om att just lägga märke till saker... - så är det sant.

När vi stod där på ängen, nära hästhagen, så hade han, mannen, varit klok nog att ta på sig en jacka. Jag hade på mig en kofta, en glesstickad kofta - en kofta som ropade - skrek! - ut till knotten att; här står en festmåltid och märker ingenting om ni vill ta er ett bett! Så det gjorde de. Flera hundra bett. Nej, jag överdriver inte, jag har bett överallt. I handflatan. I svanken - O' Boy vad många jag har där. På axlarna, fötterna, knogarna. Knottbett, knottbett h-e-e-e-ela dan! Och på kvällen. Oj, vad de kliar då. Liksom kli upphöjt till två.

Vi var bara inne en snabbis, på restaurangen i det nyinvigda Orangeriet. Skulle mest kolla om de bjöd på något gott. Kikade runt lite bland de kloka, hållbara orden i utställningen, och sedan vände jag mig om och såg en vit, mjölig hög, på det alldeles nygjutna betonggolvet. Ojdå, har någon redan spillt rödvin där under, tänkte jag. Strax därefter sammanföll min väg med mannens igen och jag frågade, mest på skämt, om han hade sett att någon redan hade spytt på det nya, ljusa golvet. Och han tittade på mig med en blick som sa: Du är otrooolig. Sedan sa han något med munnen också: - Såg du inte? Märkte du inte? När hon, tjejen med det långa håret, spydde? Nä, va? sa jag. - Det måste varit när du fotat då, konstaterade mannen, med ännu en ögonrullning.

Till saken hör att jag har "spyskräck". Jag vet att det finns ett finare, säkert latinskt, namn för det, men det är säkert ingenting någon av oss vill lära sig. Det är mest ljudet jag inte tål. Kan må illa en hel kväll efter att ha hört det. Så jag blundar ofta när vi ser på film. Och håller för öronen. Förresten, verkar det inte som att många amerikanska filmer har en obligatorisk "spyscen" inskriven i sina manus?! Som tur är återfinns den oftast i början, så att jag kan slappna av sedan. Puh.

Flickan med bollen påminner mig om en annan episod. Eller episod och episod, snarare ett kort meningsutbyte vi hade:  

- Titta, en flicka som plockar blommor. Sa jag. Här, precis intill motorvägen. Ser du? En kvinna som plockar blommor precis vid den stora vägens kant.

 - Hur ska du ha det? Frågade han.  Är det en kvinna eller en flicka?

Och jag svarade, efter att ha funderat en kort stund: - Jag vet faktiskt inte. För hur ska jag kunna veta hur hon känner sig just idag.

:)
/helena

Heja grytlappen!

Först tänkte jag ta ner den. Men sen tänkte jag om. Helt om! Det är ju VM ju. VM i fotboll. VM i Winnipeg. Så nu får den hänga kvar där i köket, ett bra tag till. Heja Sundhage, Sjögran, Schelin, Berglund, Fischer, Sembrant, Seger (!) och Co.! Heja!

:)
/helena

ps Behöver jag säga att allt - utom lupinerna - på min hejaklacksvägg är second handsaker? Nä. Jag tänkte väl det.

pps Äsch, nu blev det visst 3-3 i slutminuterna. Nigerianskorna är bra, helt klart. De också.