Carole is King

" ... If the sky above you / Grows dark and full of clouds / And that old north wind begins to blow ...

... Keep your head together / And call my name out loud ...

... Soon you'll hear me knocking at your door ... 

... Winter, spring, summer or fall ...

Letar ny inspiration. "Ny", ni vet. Plockar lite här och lite där. Lite annat ska upp på väggarna och så.

Men mest tänker jag på Carole King. Artisten, låtskrivaren, aktivisten. Hennes platta (a.k.a. LP-skiva) Tapestry känns som en av sommarens allra bästa vintage-fångster. För fem kronor fick jag en kultförklarad listetta från 1971. 1971, året då jag lärde mig gå utan att behöva hålla mig i väggarna längre... Känns bra att titta på hennes tidstypiskt vida jeans och konstatera att allt går igen. Igen. Och igen.

Ni som känner eran Carole King på era fem fingrar, ni vet att jag har hoppat över och kastat om lite i hennes hitlåt: You've got a friend. Lite som årstiderna känts hullerombuller-kastade i år. Känner mig inte alls redo för höst än. Mentalt är jag kvar i sandal-mode och bara-blus-dagar. Hösten får allt smyga sig på, tycker jag. Både ute och inne.

... When people can be so cold / They'll hurt you, and desert you / And take your soul if you let them / Oh, but don't you let them ... "

:)
/helena

ps Bara älskar det faktum att det står inflikat, längst ner på LP:ns baksida, tillsammans med vem som producerat och reglerat reglagen och sådant att: "Tapestry Hand-stiched by: Carole King." Bonaden som hon håller i sitt jeansklädda knä på omslaget har hon alltså broderar själv. Allt går igen. Och igen.

Rötmånad

- Mjölken är sur. Sa han och tittade ner i kaffekoppen.
- Du verkar surare. Sa hon.

Senare.
I en gränd, på en bakgata.
Där.
Där!
Lukten.
Precis intill obehaglig.
Nära illa.
Ändå lockande för en nyfiken näsborre.

Fullmoget.
Fullgånget.

Gräs som lutar sina trötta strån mot varandra.
Gulnad grönska som önskar sig något annat. 

Väderleken.

Väder.
Leken.

- Arrgghh! Nu har bananerna gått från grön till brun utan att passera gul igen. Sa hon.
- Asså. Sa han och tog en stor tugga.

Snabba steg förbi de gröna plasttunnorna.
Kräftgång.
Raskt förbi skaldjursskelett som sett bättre dagar.
Det luktar...

- Övermoget. Sa hon

- Omoget att skrika så där över en banan. Sa han.
- Ska du säga som höjer rösten så att den skär sig, över något så banalt som mjölk! Röt hon.

- Men nu är den slut. Sa han.
- Månaden? Frågade hon.
- Mjölken. Skrattade han.

:)
/helena

In i minsta pixel

- Vad gör du...?? Jag hörde de små gullisarna tissla och tassla bakom mig, långt innan frågan ställdes. En liten kavat tjej med hästsvans och - otippat nog - rosa cykel hejade och ställde sedan den berättigade frågan. Mitt svar verkade inte göra den lilla skaran mindre förvirrad: - Samlar mönster.

För så kan det vara, ibland. Jag letar samband, mönster, former, nya världar. Hittar en ny rymd i en rar rabatt, eller en hel världsdel i ytan på en parkbänk. Och här förstår jag om någon undrar om jag har tagit något... Näe då, jag lovar, är inte hög på något annat än endorfiner och luften som börjar bli så klar att andas nu.

Ibland är det den perfekta färgkombinationen jag söker. Eller den absolut rätta nyansen.

Ofta ser jag något omedelbart. Vissa gånger blir jag överraskad när jag närstuderar något lite senare.

Ibland är det en utsikt. Ibland är det en insikt.

Då och då hittar jag vägen förbi något oväntat vackert. Men glädjen över att någon har tänt när man kommer hem - den är ändå svårslagen.

:)
/helena

ps Och jag håller fullständigt med er kids - kloka, genomkloka kids - bilden på det rostiga gallret över källarfönstret var bara trist. Obegripligt trist. Den ligger i tryggt förvar i papperskorgen nu.

Heja renfanan!

"En ganska hög, kryddoftande ört med talrika gula, knappliknande korgar..." säger SAOB. Nu doftar de inte lika starkt längre, efter snart två veckors dofttjänstgöring i köket. De har djupnat något i färgen. Och nu vill de gärna sprida sina många gula frön överallt. Därför håller jag dem kort, har klippt ner dem under vasens kant, så de kan stå kvar ett par dagar till - utan att skräpa ner.

Historiskt hittas ordet "renfana" redan i början av 1500-talet. En gammal, väldoftande goding alltså. Med många helande krafter. Bra mot springmask, och mot kvinnoåkommor (a.k.a. menstruationsbesvär), enligt alternativmedicin.se. God brännvinskrydda enligt skogsskafferiet.se - om man inte låter det starka dra för länge, vill säga. Örten går vidare att dricka som te, färga textilier med och den kryddiga doften lär kunna mota bort de mest närgångna flugorna runt sommarmaten. Och lite till. En allkonstnär bland växter, tycks det.

Men man ska vara lite försiktig, inte blanda för mycket av bladen i salladen eller så, det är starka krafter vi pratar om här. Extra försiktig med inmundigandet (undrar hur gammalt det ordet är?) bör man vara som gravid.

Men mannen är inte gravid, jag lovar. Han kan lugnt fortsätta sticka ner näsan hur djupt han vill, i allt det kryddiga, gula. Lite som sensommarens guld, tänker jag. Även om jag tror att jag läste att blomningen kan börja redan i juni.

:)
/helena

ps Så blev alltså nattvisionen i dagsljus. Och blommorna är förstås till er, mina kära läsare! Även om jag förstås innerligt hoppas att ni slipper mensvärk. Och, hm, mask.

Ibland är man extra glad...

...över att inte vara färgblind! Även om en liten släng mental-färgblindhet nog vore på sin plats i samhället i stort ibland.

Antar att ni inte direkt saknar den - regnbågen - och de där små H2O-dropparna som brukar hänga i dess hasor? Men, jag tänkte att jag bara måste visa er ändå. Att jag alls lyckades fånga den. Ni minns kanske, under självaste regnbågsveckan? Hur jag nästan fick sommarens bästa bild, där en bit ovanför taket på den stora fabriken? Haha, jag blir fortfarande full i skratt när jag tänker på den stackars mannen i knallgul skjorta, hur han vände sig om och inte verkade fatta någonting.

Den här bilden duger, jag är nöjd, särskilt med regndroppen. Regndroppen som blev pricken på linsen. Och pricken över det berömda i:et.

Här skulle man lätt kunna få för sig att jag hade hjälp av högre makter. Men jag vet inte jag. Är ju lite skeptiskt till allt det där, även om jag, likt de flesta andra, "tror på något". Om inte annat så på kärleken! Till nästan. Till nästan vem som helst. Människor är trots allt - oftast - bara främlingar tills man har hejat på dem. Och gått lite i deras skor. Hoppas att de inte har svettats alltför mycket i dem i sommar bara...

:)
/helena

Magiska världar, som jag vill krypa in i.

Blev alldeles nyss påmind om Frédérique Morrel's sköna värld. En återanvänd värld! Vilken supersmart idé; att göra något nytt av alla broderade bonader som ingen (utom jag och några knasbollar till) verkar gilla längre. Formge nya konstverk av/ur detta gamla konsthantverk. Läs om kvinnan bakom verken. Om filosofin bakom det hela. Och njut av de konstfärdiga djuren. Jag som alltid tyckt det känts väldigt läskigt med djurhuvuden på väggen, har äntligen hittat något t o m jag skulle kunna tänka mig. Om jag hade haft råd alltså.

På tal om att ha råd: Pierre & Gilles underbara världar kan nog de flesta "bara" njuta av i bokform. Eftersom fotografen Pierre och målaren/konstnären Gilles endast skapar "en av varje värld". Exklusivt på alla vis. Konstnärsduon arbetar sedan många, många år tillsammans med att bygga upp sina alldeles egna världar. I dessa datoranimerade tider, arbetar de fortfarande helt analogt. Hantverksmässigt bygger de upp sina dekorer för hand, hemma i sin egen källare. Fotograferar och målar. Även om de har jobbat med en hel del kändisar (som självaste Madonna!), så har de ändå mest använt sig av sina egna vänner, när de tillsammans skapar sina egensinniga bilder. En lek på allvar, tänker jag. Färgen och livsglädjen formligen sprutar ut från deras verk. Måste nog önska mig den här utställningskatalogen - Pierre & Gilles: Double Je , 1976-2007 - med en hel massa av deras bilder i. Gillar framsidan!

Måste, tyvärr, erkänna min ytlighet här; det var definitivt den rosa framsidan som först lockade mig att dra ut Systrarna på Liseberg (Kabusa böcker 2008. Texten är en återgivning av originalutgåvan från 1922) ur den dammiga loppisbokhyllan. Sedan läste jag på baksidan och var - förstås - ohjälpligt fast:

"

Familjen Nonnen på Liseberg var välkända i societets- och kulturlivet i 1800-talets Göteborg. Systrarna Emily, Mary, Charlotte och Ann bodde på Landeriet i stadens utkant. Systrarna ägnade sig bland annat åt den sagolika trädgård som vi ser spår av än idag och åt undervisning av unga flickor. Emily Nonnen var konstnär och författare och umgicks med kollegor runt om i Sverige och Europa. Hon drev även tidskriften Talltrasten, den första för barn och ungdomar i Sverige. Brodern Edward grundade Nordens första lantbruksinstitut i Degeberg.

I Systrarna på Liseberg tecknar brorsdottern Emily E. Nonnen ett fängslande porträtt av systrarnas liv. Vi läser om en unik miljö och kliver in i ett hus med en 'doft av gammaldags förfinad kultur och bildning'.

Två av systrarna, Emily och Mary, levde kvar på Landeriet till sin ålders höst på tidigt 1900-tal. Därefter tog staden över Liseberg som idag är en av Europas mest kända nöjesparker.

"

:)
/helena

ps På UR Play kan ni just nu se en kortdokumentär om konstnärerna Pierre & Gilles. Där, på UR Play, under rubriken Fotografens favorit, hittar ni dessutom många fler intressanta bildvärldar.

Varför inte börja veckan med en söndagspromenad?

Någonting som jag verkligen gillar med staden är: kontrasterna. Det gamla och det nya som möts överallt. Att bokstavligen bara kunna vända sig om och hamna i en helt annan tid. Tycker om när staden lyckas integrera sina olika delar på ett skönt sätt. Allt är inte vackert var för sig, men mycket blir intressant tillsammans, genom själva blandningen.

Och så tycker jag om att upptäcka nya saker. Att kunna upptäcka nya saker, fortfarande. Platser jag aldrig sett förut, fast vi har bott här i vår lilla fina stad i över tjugo år nu. Det kan räcka med en gatstump, en återvändsgränd, ett kvarter, ett undanskymt hus eller vad som helst som jag aldrig har beträtt - eller sett ordentligt - tidigare. Upptäckarglädjen känner liksom inga gränser när fötterna hittar en ny kullersten att ta avstamp ifrån!

:)
/helena