Bilderna som stannat

Den vanliga vägen hem.
Förbi huset som liknar ett skepp.
Förbi balkongen, där det alltid stod en man och vinkade när hans yngre fru, mycket yngre fru, skulle stiga på morgonbussen. Den som jag satt i.
Förbi huset som bara hade ett fönster vänt mot vägen.
Det som jag drömde om att bo i, innan renoveringskvasten for fram och förvandlade ett brunt pepparkakshus till en ljus och fräsch (mar)dröm.
Och mycket riktigt, det gick kanske inte att vara riktigt lycklig där i det perfekta, minimalistiska, för det tog inte lång tid innan Till Salu-skylten började skava på näthinnan.
Sedan den lilla backen ner.
Och den ännu mindre backen upp, nästan bara som ett gupp i gatan.
Plötsligt.
Strålkastaren som träffar något.
Mitt på vägen.
Där, precis där, där vi skulle åkt nu, om du inte ställt dig på bromsen.
Vi trodde inte våra ögon.
Det var ett djur.
Nej två.
Två djur, som låg mitt på vägen.
Inte döda.
Högst levande.
Väldigt levande.
Oöverkörda, skulle man kunna säga.
Ett större djur och ett mindre.
En hare.
Och ett harbarn.
Har-mamman ammade sin lilla unge.
(Ibland passar inte ordet "diar" in.
Varken i presens eller imperfekt.)
Mitt på vägen.
Lät sig inte störas av en blå Toyota.
Och vi såg alltsammans.
I billyktans sken.
Det var väl inte mörkt, bara mörkaktigt, om man kan säga så.
Det var ju sommarkväll.
I den lilla, lilla backen strax innan Coop.

Och sedan.
Det var när jag stod och diskade.
Sommarlovet hade börjat utanför fönstret.
Asfaltsbacken full av hjul.
Stödhjul, rullskridskohjul, inlines, skateboards och cykeldäck.
En backe som besvarar alla små våghalsars drömmar om att åka fort, så fort det går.
Fast.
Alldeles utanför fönstret, på gräset där alla vill gå, växer ett träd.
Om man inte är kort i strumplästen går det fortfarande att nå kronan.
Men flickan var kortare.
Kopplet var rött, har jag för mig.
Hon visade valpen sin del av världen.
Viftande på svansstumpen, besvarade den välvilligt sightseeing-turen med att nosa på allt.
Plötsligt.
Hon lyfter upp den i famnen.
Mot stammen.
Den fortfarande ganska tunna stammen.
Hon ställer dess tassar mot barken.
Låter den lilla hunden lyfta från marken.
Som om hon vill få den att förstå att det alltid går att klättra.
Oavsett vem man är.

Till sist.
Det är natt.
Kommer på att jag ska kolla något på texten.
Slår på TV:n.
Där står Petra.
I repris.
I den lilla svarta kjolen.
Glömmer aldrig den vita blusen.
Spets.
Genombruten.
Hög hals.
Vacker.
Klädsam.
Och så säger hon farväl.
Med en låt jag nästan glömt.
Musik non stop.
Kent.
Jocke Berg.
Musik.
Och text.
Hon sjunger den annorlunda.
Avskalat.
Naket.
Varmt.
Ballerinor på scenen.
Malplacerade.
Och helt rätt.
Du är som jag när du dansar.

:)
/helena

ps Fotona tog jag i juni. Så här såg de ut då.

Dammar av kulorna

Hittade en hel hög med skrynkligt silkespapper som bara låg och skräpade. Funderade lite, det lät "hm" ungefär, kom fram till att det måste gå att återanvända på något bra sätt. På något juligt sätt. Julkulor. Julkulor? Julkulor! Allt kan bli julkulor, bara man vill.

Jag är ju inte så mycket för att finlir-pyssla direkt, men lite grovt och snabbt och enkelt klarar jag av utan att tappa alltför mycket tålamod. Det kan till och med vara mysigt. Sagt och gjort: Fram med de ihåliga glaskulorna, de som har en öppning i sig. Ett tag hade jag värmeljus i den största av dem, men det blev så sotigt på insidan av det genomskinliga glaset, så det var ingen höjdare. Varken för miljön eller något annat. Tänkte först att jag skulle plocka in kottar och ha i dem, skulle nog bli fint. Kanske kunde man till och med slå på stort och spraymåla dem i guld eller så. Men det är förstås inte särskilt miljövänligt, det heller.

Alltså; ihåliga, öppna, genomskinliga glaskulor + använt, skrynkligt silkespapper att stoppa in i hålen = sant.

Ja, vi får väl se hur det blir.

Annars tycker jag, som sagt, att det mesta kan agera julkulor, särskilt sådant man kanske inte tänker på i första hand. De allra bästa julkulorna, här hemma, är nog de snyggt slitna jongleringsbollarna som jag gav till mannen i julklapp för många år sedan. Bästa julkulorna är förstås mjuka. Och motverkar stress. Bara att jonglera sig bort från allt, en liten, väl avvägd, stund.

:)
/helena

Anna & Alfred

Nej, Anna är inte Alfreds fru, inte vad jag vet i alla fall. Anna är alla Annor som har namnsdag veckan som börjar. Och Alfred är jag ganska så säker på att ni vet vad han heter i efternamn. Som ni ser har jag mina prioriteringar i fullständig ordning: Alla Annorna först (även vi som "bara" heter det i andranamn) och först därefter kommer Alfred Nobel.

Två konstverk i vår lilla stad: Kobras stora, färgglada målning, föreställande en dynamisk man som verkligen hade förmågan att prioritera i sitt testamente. Och Carl-Fredrik Reuterswärds Non-Violence-skulptur. Den knutna pistolen som kom till 1980 efter mordet på John Lennon. Den finns, som ni säkert redan vet, på flera ställen runt om, bland annat utanför FN-byggnaden i New York och här i Borås (i samband med minnesparken över Anna Lindh). Jag vet att jag har visat er den talande skulpturen förut, men - tyvärr - känns den aktuellare än någonsin. Den är vacker med sitt tydliga formspråk. Synd bara, att det är så många som inte verkar tycka att det är lika enkelt att efterleva icke-våldsprincipen.

Fotona togs under en solig dag i maj, själva anti-tesen till en blåsig, mörk dag i december. De, bilderna, påminner om att ljuset aldrig är långt borta. Även om det kan kännas så ibland.

Nu börjar alltså Nobel-veckan. Kul och spännande, tycker jag. För min del innebär det en hel del surfande på nobelprize.org. Där går det att hitta all info man kan önska sig, och lite till. Exempelvis, även om de kvinnliga pristagarna kan anses vara alldeles för få, går det att läsa en hel avdelning som presenterar de kvinnliga Nobel-pristagarna genom åren.

Själv skummar jag igenom orden om Doris Lessing en gång till. Sommaren före mörkret (The summer before the dark) heter romanen av henne, som jag hittade i vårt bokskåp för ett par veckor sedan. Sidorna har gulnat, men de verkar ändå olästa. Kanske har jag köpt den på en bokrea någon gång, eller ropat in den i en låda på auktion? Jag vet faktiskt inte. Titeln låter lite olycksbådande, men den ska inte få hindra mig. I handlingens mitt finns - passande nog - en 45-årig kvinna, Kate Brown. Jag var tre år när boken skrevs, 1973, så det ska bli intressant att få följa en kvinna som var i min nuvarande ålder när jag själv var liten.

SVT sänder förstås en massa Nobel-godis för oss vetgiriga. Viktigt och lättviktigt. Om vad man absolut inte får prata om under själva middagen till exempel. Hos SVT kan man ta del av det senaste och av historiska Nobel-händelser. Blir så glad när jag läser att Seinabo Sey och Anna Ternheim ska stå för underhållningen (årets divertissement) under själva banketten. "En hyllning till svensk musik i modern tid". Känns ju som att det kan bli hur bra som helst ju!

Och så ska jag försöka följa Radioföljetongen (i P1) som börjar på onsdag (på självaste Anna-dagen!): De sista vittnena av årets litteraturpristagare Svetlana Aleksijevitj. Går att lyssna på direkt från radion eller att ladda ner avsnitt (MP3), om man vill. Eva-Britt Strandberg ska läsa upp, det är viktigt att det är någon med bra röst som läser för att man ska orka lyssna, tycker jag. Eva-Britt känns som ett utmärkt val, med sin uttrycksfulla röst.

Blir nog en fullspäckad vecka det här. Hoppas att jag hinner blogga lite också.

:)
/helena

ps När jag surfade in till Landskrona Museum, och deras fasta Non-Violence-utställning, kom jag på ett jättebra julklappstips: Ge bort ett musei-besök! Alltså, även om entréavgiften är låg på många museer så kan man ge bort lite av sin tid och följa med på besöket. Gå på museum tillsammans, helt enkelt. Eller varför inte ge bort en hel liten rundtur? Åka på musei-runda. Surfa upp de intressantaste utställningarna och lägga upp en lagom rutt? Kul kulturtant-tanke va? Själv blev jag väldigt nyfiken på den här bokstavs-utställningen i Landskrona: Bokstäverna omkring oss - nutida svensk typsnittsdesign (visas till 28 februari 2016).

Riddaren af Underläggien

Ibland tror jag att man måste skratta åt alltihop. Det är nog enda sättet att överleva. Enda sättet att stå ut med allt elände där ute.

Vi tar fram våra bästa stjärn-underlägg till adventskaffet, tänder upp så gott det går i vårt kök, bjuder lite extra på oss själva (särskilt mannen som blev inspirerad av julkalenderns riddarbrynjor...), blundar en stund och önskar att fler skulle förstå vitsen med att äta pepparkakor - för att bli snälla. Och sedan hänger vi upp den allra finaste julkulan som finns: Vår jord.

Hoppas att ni har det bra. Where ever you are.

:)
/helena

Tittar på TV

Idag får ni stå ut med en suddig, pixlig bild från vår TV. Den tjocka, trogna, gamla tjock-TV:n. Ingen HD-kvalitet där inte. Fotot tog jag i somras, när vi tittade på filmen om Hitchcock. Filmen, där vi bland annat får följa Alfred Hitchcock's och Alma Reville's arbete med att färdigställa den - då på 1950-talet - mycket kontroversiella filmen Psycho. Jag tog fotot för att jag tyckte färgerna i det här sovrummet var så fantastiska. Röda gardiner, riktigt djupröda. Och limegröna, nästan gulaktiga väggar. Så snyggt. En superfärgkombo, helt enkelt!

Jag hoppas att tjock-TV:n vill vara med ett tag till, men när den inte vill det längre, när den - med ålderns rätt - börjar krångla, då vet jag precis vad jag vill ersätta den med: SerifTV. Jag vill ha samma TV som Svante vill ha! Svante Öquist, chefredaktör på ELLE Decoration. Han bloggar ju också. Där, i bloggen, presenterar han Samsungs superduper-estetiska apparat: "...Namnet Serif är den grafiska termen för den klack, eller schattering, som bildar det tvärstreck som avslutar en bokstavsstapel på de typsnitt som benämns som antikvor. Profilen på SerifTV är liktydig med ett versalt "i" i en antikva - till exempel Garamond...".

Den finns visst i vitt. Och i rött! Djupt röd. Kan ni förstå min uppspelthet?! En snygg teve med anspelningar på text, ord, bokstäver. Som dessutom finns i en mörk röd nyans. Känns som att bröderna Bouroullec måste ha haft mig i åtanke när de designade detta underverk till modern och snygg televisionsapparat! Den är alltså till och med snygg i profil!! Detta kräver två utropstecken, så är det bara!!

Avslutningsvis skulle jag vilja dela en sak med er. En trycksak. En utriven insändare som jag hittade i en gammal pappershög. En mycket gammal pappershög måste det vara, för på baksidan av insändaren står det att Ray Cokes ska sända The Big Picture på MTV. Och på gamla hederliga Sveriges Television ska Kattis Ahlström och Claes Åkeson leda 7-9. Ett program som sändes mellan hösten 1992 och våren 1993. Alltså när jag var 22-23 år. Ja, då fattar ni att den gulnade pappersbiten har några år på nacken...

Men insändaren, från en 19-åring, känns inte alls lika daterad. Den kunde lika gärna vara skriven idag (förutom det där med bandfodralet då kanske). När jag läser den känner jag en ilning av obehag i magtrakten, och så tänker jag tanken igen, den som jag tänker så ofta nu för tiden: Kommer vi aldrig förstå att det är våra olikheter som berikar? 

"Jag är en autistisk tjej på 19 år. Jag är tyvärr ganska så ofta ledsen för att vissa människor tar illa upp då jag slår rytmen på ett bandfodral när jag hör musik eller leker med nallar och kramar dem.

Jag vågar inte titta vissa människor i ögonen eftersom jag verkar avvikande. Min autism är ärftligt betingad och den går tyvärr inte att bota. Jag kan inte rå för att jag ibland beter mig annorlunda än andra. 

Snälla ni som tar illa upp för att jag är sådan. Jag skulle bli jätteglad om ni kunde ta mig som jag är. Det viktigaste är ju att man gör så gott man kan. Alla människor är lika mycket värda."

<3
/helena

Svartvit sommar. And the big picture.

Ibland tänker jag på er.
Ni som gick här före oss.  

Ni som satt i ungdomens vår och njöt av sommaren.
Ni som såg er värld utvecklas med farlig fart.

Ibland kan jag nästan känna doften av era gräsfläckade knän.

Någon skulle kanske kalla er fartblinda.
Någon skulle förlåta er, med tidsandan som alibi.

Ni, på samma gång en historiens oformliga massa och
unika individer, precis som vi.
Naiva och kloka och allt där emellan. Precis som vi.

Så, vad skiljer oss då åt - oss och er, ni som levde då och vi som tog över?

Kunskapen.
Ni kunde säkert mer om det mesta i er närhet.
Men.
Vi vet nog mer.
Förstår mer i det stora hela.
Kan se lite mer av The big picture.

Kan utvärdera det som hände.
Och ändå, ändå, känns det som att vi fortsätter begå samma misstag.
Som om mänskligheten alltid kommer tillkorta efter ett tag.

Varför kan vi inte bara förstå att vi är väldigt lika varann?
Ni och vi och de som kommer efter.
Vi har bara varandra. Som en klok man i kaftan sa...
Vi har bara ett enda klot.
Och vi vill nog (åtminstone de flesta av oss) trots allt, trots våra landvinningar och möjligheter att trotsa tyngdlagar, hellre stanna här än att åka till Mars.

:)
/helena

Ja, se det snöar...inomhus!

Ute är det så grönt så grönt. Inte en snöflinga så långt ögat når.

Det framkommer visserligen inte riktigt här, men i mitt lilla inomhusträd hänger fyra fulländade snöstjärnor. Prismaeffekten är så bländande vacker när solen bestämmer sig för att komma på visit.

Så kan det gå när en tysk vas bestämmer sig för att "gifta sig med" en mossig gren från skogen. Och sedan när de "skaffar barn tillsammans" fulländas allt. Kristallbarn.

:)
/helena

ps Ett klassiskt kommer ni ihåg-ps igen. Kommer ni ihåg när jag hittade den ovanligt vackra Bay-vasen och var tvungen att genast fota den med de söta rosa blommorna i romantisk miljö? Och kommer ni ihåg när jag tog in grenen (och spindeln!)? Och hur jag kom över snöstjärnorna? Och sedan när jag avlägsnade "resterna" för att endast ha de förädlade delarna kvar? Det gör jag.