Bland ekorrar & hamstrar

Tänkte att ni nog börjar bli lite trötta på alla ljusa, lätta, sköna, gröna sommarbilder vid det här laget. Tänkte att ni bara längtar efter några suddiga, murriga, ofokuserade, röriga bilder från en mörk hall. Har jag rätt? I så fall kan jag tala om att er högsta önskan härmed är uppfylld!

Min högsta önskan var att hinna åtgärda x antal surdegar innan semestern började. Med betoning på innan. Men så kom livet emellan, som det ofta gör, så nu vill jag i alla fall hinna med att röja upp i hallen. Och lite i köket. Och göra det en aning, aning bättre att andas i sovrummet (har hittills lyckats rensa ut hela fyra, FYRA, pocketböcker ur alla slumrande, dammiga läshögar därinne).

I hallen har jag planer. Vill ändra om mycket, men är nöjd om det blir lite. Har varken budget eller tid till det "myckna" nu, därför blir jag nöjd om ett skåp förvandlas från tyg/handduksskåp till skoskåp och ett annat skåp förvandlas från allmänt stökskåp till handduksskåp. Och så ska vi slänga ut ett fult skåp helt och hållet, hoppas jag. Ett standardskåp från ett stort varuhus. Det har aldrig passat in riktigt bra, tar för mycket plats och så. Vi får väl se var vi landar. Har i alla fall redan hunnit fixa fram en bra plats, i lagom höjd för att slippa kröka ryggen för varje vara, att ställa kassarna på när man kommer hem och ska lassa in i köket och kylen och så vidare.

Det viktigaste är ändå att alla nödvändiga onödigheter fortsätter att få plats. Som reflexer, flourtabletter och påminnelser om spännande saker som händer (vill till exempel inte glömma att gå på Ur Björk, utställningen som visar vad, och hur mycket, 22 fria händer och sinnen kan göra av en 25 meter hög björk).

För hur det än är, så gillar jag det mesta av mitt/vårt stök. Det är väl en personlighetssak, antar jag. För vart jag än kommer uppstår det alltid högar med tidningar och böcker och anteckningar och stearinljus och second hand-saker. Så, allt är i sin ordning.

:)
/helena

ps Två saker till: Först angående skåpet, det tvådelade, i hallen. Det är inte det som ska rensas bort. Det är ABSOLUT INTE det som ska rensas bort. Det skåpet är ju specialtillverkat till oss, mig och mannen, av en gammal bekant. Han lever kanske inte längre. Han tillhör en annan tid av vårt liv. Men skåpet lever kvar. Och om ni vill läsa mer om skåpet, så ska det finnas ett inlägg som heter något med hall i, här någonstans. Ni får söka själva, för är det något jag avskyr så är det att söka i mitt eget arkiv. Tycker det är riktigt hemskt att läsa de äldsta texterna. Antar att det är en mognadssak. Eller omognadssak? Hursom. Till slut: Ekorrarna. De var fyra stycken. FYRA! Har aldrig sett så många ekorrar på en enda skogspromenad, på så nära håll, förut. Så söta de är! Och häromdagen såg vi en räv. Som snodde en vit plastpåse från en återvinningsstation. Hoppas bara att den inte skadade sig.

Hoppa på loppis-tåget!

En kappsäck full med lyckade loppisköp? Jo, det kan man nog kalla det. En klassisk utflyktsväska. Tycker de är väldigt fina, och ändamålsenliga. Fast oftast är ju plastservisen, som ibland sitter kvar finurligt fastspänd inuti, väldigt välanvänd - för att inte säga utsliten - så även i det här fallet. Men det gör inget, för jag ska använda min lilla blårutiga väska till något annat. Till annan förvaring, helt enkelt. Till smått och gott, ni vet sådant som man aldrig vet var man ska göra av, eller så vet man det men har någon tråkig standardlösning på det hela. Hög tid att byta ut alla tråkiga standardlösningar, med andra ord!

Innehållet i väskan är mjukt, färgrikt och lite lagom djuriskt. Ett nytt omgörningsprojekt... Som om jag behövde fler... Det här projektet hoppas jag i alla fall ska slippa få det så vanligt förekommande prefixet: långtids-. Tänk om jag kunde börja med det redan idag. Jo. Kanske. Men. Det var ju det här med all idrott på TV:n. Och så all tvätt då.

Hoppas att ni har det bra och hittar på en massa roliga saker! Och hittar en massa roliga second handsaker!

:)
/helena

ps På hemvägen, från loppisen, stannade jag och fotade en del. Hade tänkt att svänga förbi en gammal kyrkbyggnad också, men det slutade med några helt andra motiv. Tror faktiskt att jag - redan! - har hittat årets julkortsbilder. Kanske visar jag er en tjuvkik på dem någon dag framöver.

Trädgårdsblommor, som växer inombords

Ikväll får TV:n vila. Ingen fotboll som rullar runt i det småfuktiga franska gräset, och inget annat heller. Bara lugn och ro och en bukett som, nästan, täcker hela den mörka rutan.

Kände mig så naturligt, natur-ligt, inspirerad när jag kom hem från den mossiga, lummiga sagoskogen sent igår kväll, så plockade jag in en lite småspretig bukett från täppan. För att försöka få skogsdoften att dröja sig kvar lite längre, i näsan.

Skogsklematis, denna starkt lysande, vaniljvita sommarstjärna, med sitt särskilt vinterklingande namn  - Summer Snow. Den doftar kanske inte så mycket, men är desto vildare, vackrare och växtkraftigare.

På golvet står min sommargåva (låter mycket finare än semesterpresent, eller hur?) från mannen. Tror den ska få stå kvar där ett tag, och glänsa med sina starka färger.

:)
/helena

ps Tavlan - med flickan i gul klänning som plockar blommor - som jag redan har hunnit ta till mitt hjärta, köpte mannen på Myrorna.

För kärlekens skull

Lagens långa näsa, förlåt, arm. Tror faktiskt inte att polisen hade speciellt mycket att göra, när regnbågens anhängare valde att visa sig från sin allra vackraste sida.

Några väntade på tåget. Men de flesta av oss väntade på TÅGET!

Sedan kom de. Gammal och ung och allt däremellan. I musikens sällskap. Musiken som fick den lilla pojken att vända sig upp mot närmaste vuxen och högt deklarera: - Den här känner jag igen. Vad som spelades då? Dancing Queen, såklart.

Och visst, allt var lite lagom svenskt mitt i alltihop. Lite färre paljetter än jag i hemlighet hoppats på, och de svängande boafjädrarna flög inte direkt täta genom den lilla stadens luftrum, om vi säger så. Men vad gör väl det, när allt kändes så rätt i magen. Rätt i hjärtat!

De allra bästa bilderna kan kameran aldrig fånga, de hinner bara fastna på näthinnan. Som den lilla bäbisen i pappans famn, omsorgsfullt inlindad i en virkad, regnbågsfärgad (!) mormorsfilt. Eller polisen som låg på knä, precis utanför den gamla delen av högskolan, och kramade om sina två små kids. Eller den jättestora hunden - en mastiff eller en Grand Danois kanske - som hade en fluga, i helt rätt färger för dagen, runt halsen. Eller de vackra människorna med banderoller över bröstkorgen, banderoller där texten löd: Stolta föräldrar. Eller den lilla flickan som var tvungen att kissa och därför fick ge en gräsplätt utanför den stora ICA-affären en uppfriskande ljusgul stråle. Eller familjen som hade färgat sina hår i alla tänkbara färger.

Själv hade jag gjort så gott jag kunde för att (inte) smälta in: Scarfen med de gladaste blommorna på. Den rödaste tishan med uppfordrande guldtext. Tyvärr flagnar guldet lite numera, det visade sig att drömmarna inte riktigt tålde 60 grader...

Sedan anslöt vi rakt in i de brett leende leden. Mannen och jag. Och alla andra som var där, denna stolta lördagskväll, för kärlekens skull.

<3
/helena

ps For Orlando.

Prickigt sommarskinn

Omväxlande väder, sa någon. En underdrift, säger jag.

Inte för att jag någonsin har brytt mig så mycket om vädret. Men. När jag, för en liten stund sedan, pysslade om min nyaste blomma piskade regnet över köksrutan. Sedan, eller egentligen alldeles nyss, var hela köksväggen persiennrandig. Och nu, nu är det dunklare än de mest diskriminerande hjärnornas tankar därute, vid diskbänken. Men. Snart ska ni se att solen skiner igen.

Och. Visst är det fint med fräknar?

:)
/helena

Vardagslivet fotograferas

Vi skålade för våra förfäder, förresten låter förfäder kanske lite väl urgammalt för att beskriva hans pappa och min morfar, men ändå. Vi skålade i kall apelsinlikör och höjde de små volangprydda glasen mot den blåaste skyn. Vi bläddrade bland svartvita minnen. Minnen som nästan inte är våra, de tillhör mest en annan generation. Vi bläddrade framåt, bläddrade oss igenom de få bilderna från mannens barndom. Fast det inte är så jättejättelängesedan, bara jättelängesedan ;), finns det inte många fotografier från den tiden. Sedan läste jag något intressant på Text-TV:n, under rubriken "Vardagsbilder ska samlas":

"Vardagslivet fotograferas mer än någonsin - men bilderna sparas sällan utöver i flöden på sociala medier. Därför går nu fyra kulturarvsinstutitioner ihop för att bevara vardagsbilder i ett nytt projekt.

'Samla social digital fotografi' genomförs av Nordiska museet, Finlands fotografiska museum, Stockholms läns museum, och Aalborgs stadsarkiv. Tillsammans ska de hitta metoder för hur museer och arkiv i framtiden kan samla in och bevara digitala bilder från sociala medier. ..."

Låter som en svår, men spännande utmaning, tänker jag och ler en extra gång mot min svartvita svärfar. Han, med de snälla ögonen och det rara håhåjaja:andet.

Han, som jag aldrig lärt känna om inte mannen snubblat in i mitt liv. Snubblat in, på det berömda brungula, hala bananskalet, en varm kväll efter jobbet, för mer än 25 år sedan.

:)
/helena

ps Vet inte med säkerhet vad svärfar egentligen skulle tyckt om min kulörta konstnärliga frihet här ovan, men är det PRIDE i stan så är det!

En dl klöver. Och ett djur i min smak.

Långsamt, långsamt har jag ökat på min glassamling. Nu är den riktigt ansenlig, och skulle behöva något litet fint skåp att bo i. Gärna ett vitrin av något slag, så att dammet håller sig utanför skåpsdörrarna medan blicken i lugn och välstädad ro kan dra sig in till de genomskinliga, små skatterna.

Snigeln, eller vinbärssnäckan, är den senaste glasskatten. Fann den alldeles nyss, på en lyckad loppistur. Ser ni den? Uppe på den mossiga stubben. Långt ner, liksom lite till vänster.

Det här oansenliga måttet hade inte räckt långt till regnet som föll, i stora plask, strax utanför bild.

Till några sega stänglar vitklöver räcker det däremot alldeles utmärkt!

Med det - en del turklöver och ett vackert djur, som verkligen kan lära oss hur man bäst prioriterar sin tid - hoppas jag på en bra start på den alldeles nybakade sommarmånaden som ligger öppen och redo framför oss.

:)
/helena

ps Jag skulle gärna göra lite mer reklam för Stiftelsen Vitrysslands loppis, för där har jag hittat mycket fint genom åren. För ett tag sedan hittade jag ju den vackra Bella. Och den blommande burken. Men det är lite svårt att veta i förväg när de har öppet. Eller öppet och öppet, det handlar mer om ett slags "showroom" någon gång i månaden eller så. Någon torsdagseftermiddag i månaden eller så. Nästa gång blir i alla fall någon gång i augusti. De brukar annonsera någon dag i förväg, bland annat i Borås Tidning. Så håll ögonen på skaft!