Lagens långa näsa, förlåt, arm. Tror faktiskt inte att polisen hade speciellt mycket att göra, när regnbågens anhängare valde att visa sig från sin allra vackraste sida.
Några väntade på tåget. Men de flesta av oss väntade på TÅGET!
Sedan kom de. Gammal och ung och allt däremellan. I musikens sällskap. Musiken som fick den lilla pojken att vända sig upp mot närmaste vuxen och högt deklarera: - Den här känner jag igen. Vad som spelades då? Dancing Queen, såklart.
Och visst, allt var lite lagom svenskt mitt i alltihop. Lite färre paljetter än jag i hemlighet hoppats på, och de svängande boafjädrarna flög inte direkt täta genom den lilla stadens luftrum, om vi säger så. Men vad gör väl det, när allt kändes så rätt i magen. Rätt i hjärtat!
De allra bästa bilderna kan kameran aldrig fånga, de hinner bara fastna på näthinnan. Som den lilla bäbisen i pappans famn, omsorgsfullt inlindad i en virkad, regnbågsfärgad (!) mormorsfilt. Eller polisen som låg på knä, precis utanför den gamla delen av högskolan, och kramade om sina två små kids. Eller den jättestora hunden - en mastiff eller en Grand Danois kanske - som hade en fluga, i helt rätt färger för dagen, runt halsen. Eller de vackra människorna med banderoller över bröstkorgen, banderoller där texten löd: Stolta föräldrar. Eller den lilla flickan som var tvungen att kissa och därför fick ge en gräsplätt utanför den stora ICA-affären en uppfriskande ljusgul stråle. Eller familjen som hade färgat sina hår i alla tänkbara färger.
Själv hade jag gjort så gott jag kunde för att (inte) smälta in: Scarfen med de gladaste blommorna på. Den rödaste tishan med uppfordrande guldtext. Tyvärr flagnar guldet lite numera, det visade sig att drömmarna inte riktigt tålde 60 grader...
Sedan anslöt vi rakt in i de brett leende leden. Mannen och jag. Och alla andra som var där, denna stolta lördagskväll, för kärlekens skull.
<3
/helena
ps For Orlando.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar