Vi skålade för våra förfäder, förresten låter förfäder kanske lite väl urgammalt för att beskriva hans pappa och min morfar, men ändå. Vi skålade i kall apelsinlikör och höjde de små volangprydda glasen mot den blåaste skyn. Vi bläddrade bland svartvita minnen. Minnen som nästan inte är våra, de tillhör mest en annan generation. Vi bläddrade framåt, bläddrade oss igenom de få bilderna från mannens barndom. Fast det inte är så jättejättelängesedan, bara jättelängesedan ;), finns det inte många fotografier från den tiden. Sedan läste jag något intressant på Text-TV:n, under rubriken "Vardagsbilder ska samlas":
"Vardagslivet fotograferas mer än någonsin - men bilderna sparas sällan utöver i flöden på sociala medier. Därför går nu fyra kulturarvsinstutitioner ihop för att bevara vardagsbilder i ett nytt projekt.
'Samla social digital fotografi' genomförs av Nordiska museet, Finlands fotografiska museum, Stockholms läns museum, och Aalborgs stadsarkiv. Tillsammans ska de hitta metoder för hur museer och arkiv i framtiden kan samla in och bevara digitala bilder från sociala medier. ..."
Låter som en svår, men spännande utmaning, tänker jag och ler en extra gång mot min svartvita svärfar. Han, med de snälla ögonen och det rara håhåjaja:andet.
Han, som jag aldrig lärt känna om inte mannen snubblat in i mitt liv. Snubblat in, på det berömda brungula, hala bananskalet, en varm kväll efter jobbet, för mer än 25 år sedan.
:)
/helena
ps Vet inte med säkerhet vad svärfar egentligen skulle tyckt om min kulörta konstnärliga frihet här ovan, men är det PRIDE i stan så är det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar