...är att mötas lite grand

Det är ju sådant här jag går igång på. Små, små saker. Små, synbarligen oansenliga second handfynd som det vore synd att bara gå förbi. Hör bara här: 

"Backemarks i Älmhult startade vid årsskiftet 1945-46 tillverkning av grafiska produkter med tonvikt på populära designs. Många tusen ton kort, tonårsböcker, brevpapper och andra grafiska artiklar har sedan starten tillverkats och levererats till förlag i Skandinavien och många andra länder för vidare befordran till konsumenterna. Backemarks kan sålunda nu fira 40-årsjubileum. Som en bemärkning av detta marknadsföres denna brevpappersförpackning till ett exeptionellt [det står så; exceptionellt utan c. Reds.anmärkn. Det vill säga: jag.] lågt pris."

Då fattar ni säkert varför jag föll för dessa inplastade små ark, där de låg i en helt oöppnad förpackning. Tio små pappersark, med lika små, rosa rankor på. Gulligt är bara förnamnet. Och kuverten sedan då, de är fodrade med matchande rosa färg på insidan. Suck. Gullighetschock-suck.

Backemarks - som fortfarande finns, fast ingående i en större koncern med produktion bland annat från Karlstad - firade alltså 40-årsjubileum precis när jag befann mig mitt i tonåren, mitt i det axelvaddsprydda, krulligt permanentade, pastelliga 80-talet. Då, när jag fortfarande hade att par brevvänner som jag skrev till, på en mer eller mindre regelbunden basis.

Så det är väl klart att jag inte bara kunde låta linnéorna ligga kvar där inne på Myrorna och vissna. Här ska skrivas brev! Det första är till er. Förstås. Fast jag borde nog ha skrivet: "Borås, en vacker dag i juli". För det är det.

<3
/helena

ps För, precis som det står längst ner på baksidan av förpackningen: Ett brev är att mötas lite grand.