Jul(i)kort

Det skulle kunna bli det här, det skulle det.

Eller varför inte det här?

Eller detta?

Allt började på hemvägen från sommarloppisen förra veckan. Vi skulle stanna någonstans utmed vägen och spela ett parti Scrabble. Låta vägen vara målet och allt det där. Inte ha bråttom helt enkelt. Låta saker ta sin tid. Först vill jag åka förbi den gamla träkyrkan. Har tänkt på den ända sedan förra året, vid ungefär samma ljuva sommartid. Men vi hann aldrig dit, minneskortet blev fullt långt innan vi ens nådde avtagsvägen mot kyrkan.

Det var den här jag fick syn på. Pekade, gestikulerade vilt och bad mannen backa pronto!

En släde. Mitt i sommargrönskan. Rostig och vacker och gammal. Med blå originalfärg? kvar på medarna och en bit längre upp. Som ett levande julkort.

Hjulkort.

Platsen gav mig en känsla av att Maria hade kunnat föda sitt barn där någonstans. Mitt bland sågspånen. Kanske lite mer känslan av snickarbod än stall i och för sig, men allt i känslor kan inte vara till punkt och pricka. Även om jag inte tror så särskilt mycket på just Jesus, så tror jag visst på att en man som han säkert har funnits. Någon som verkade för god för att vara sann. För god för den här världen. Någon som mycket väl kunde fötts i ett stall, av föräldrar ivägtvingade av en eller annan påbjuden skattskrivning. Varför inte liksom?

Hursom, tror jag mig ha hittat årets julkortsmotiv. Känns ju precis lagom i tid dessutom, så här precis fem månader och en vecka innan själva dagen J.

:)
/helena

ps Hur det gick i den Scrabble-omgången minns jag inte. Den senaste omgången gick i alla fall bra. Inte för att skryta, men jag vann. Tror det beror på att jag la så många djur. Både en hund, en kisse, en vombat (!) och ett lejon. Och så la jag ner ett vapen också. De två sista orden måste bero på att vi är djupt inne i Wallander-romanen, Den orolige mannen, nu. Mankell, han kan han. Jag säger fortfarande kan, kunde känns så sorgligt. För sorgligt.