Här sitter jag och stirrar på en melon. Jodå. Mannen har köpt en stor, grönmelerad vattenmelon. Större än mitt huvud faktiskt. Och förmodligen med mera substantiellt innehåll... Tankarna far hit och dit och jag kan inte riktigt fokusera fram vad jag vill förmedla. Har förberett en sisådär fem, sex stycken inlägg, men känner inte att jag är riktigt klar med något av dem. Pillar lite här och lite där. Har plockat fram länkar och redigerat bilder. Allt känns halvbra, inget helgjutet. Men det gör inget, tid är ingen bristvara, det är bara något vi får för oss när vi inte orkar fokusera. Och just nu orkar jag inte riktigt det, utan sitter mest och stirrar på min melon. Som sagt.
Städat lite också. I de bågnande bildmapparna alltså. Hittade bland annat en oansenlig bild från vår lilla gröna täppa. Gjorde den lite mindre oansenlig, och nu känner jag att jag vill spara just de här gröna pixlarna till en kall vinterdag. Det är inte en anslående närbild på en blomma jag helst vill minnas, utan just den här på klängväxtens blad. För jag tycker så mycket om hur de slingrar sig upp över fönstret. Stora blad som vajar svagt i vinden. Genomskinlig fönsterlycka när en småfågel landar med baken mot rutan! Så gulligt! (Så kommer jag säkert inte att tycka när den första svartvita bajsklumpen kommer och stör utsikten. Men ändå.)
Rensar bland allt tråkigt som slentrianmässigt stannat oläst i inkorgen. Svär en lång ed över all knasig spam. Avskyr, avskyr, avskyr alla mer eller mindre kreativa försök att få en att tro att det är personligt bara för att det börjar med Dear Helena. Avskyr.
Sedan hittar jag ett mail från Unicef, som jag tänkte lusläsa senare. Men senare kom visst aldrig. Och nu ska ni inte bli rädda, för jag tänker varken agera världssamvete eller klä upp mig till moraltant, så här mitt i den välbehövliga, vilsamma sommartiden. Men. Ni hörde säkert att ett men var på väg där va? Jo. Ni såg kanske också TV-filmen Mary and Martha? Den visades ett par gånger till och med. Inte min typ av film egentligen. Undervisningsfilmer, som jag brukar kalla dem. Ingen handling som håller hela vägen. Ingen handling som kan stå helt på egna ben. Det känns redan tidigt; att här är det först och främst meningen att man ska lära sig något. Det finns en tydlig sensmoral. Lite som barnfilm, fast för vuxna.
Men. Där var det lilla ordet igen. Men den här filmen klarar sig ändå ganska bra, med två bra skådespelare i huvudrollerna: Brenda Blethyn och Hilary Swank. Och med ett viktigare än viktigt budskap: Att vi kan rädda många, M-Å-N-G-A, barn med hjälp av myggnät! Myggnät, jodå, något så simpelt kan rädda massvis med liv. Ångrar så att jag inte skrev upp filmens målande beskrivning av hur många människor som har avlidit av malaria genom åren. Det var lika många som det och det och det kriget hade skördat offer sammanlagt. Fatta. Nej, det går inte att fatta. Och att vi inte har brytt oss mer, fast det skulle varit så enkelt att förebygga.
Myggnät.
Så, gå in till Unicefs gåvoshop och köp ett par myggnät vetja. Eller något annat, som för en obetydligt liten peng bokstavligen kan rädda liv. Eller köp en fyrhjulsdriven bil. Det skulle jag ha gjort om jag haft drygt 250.000 kronor över.
Over and out från världssamvetet.
<3
/helena
ps Nähä. Om man skulle ta sig en rejäl, röd och saftig slice av det där melonhuvudet nu då kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar