Det blanka håret stramt bakåtkammat. Jackan uppknäppt. Den fjuniga överläppen starkt saltsmakande. Stegen hastiga. De grova herrkängorna minst tre nummer för stora. Utan att se sig om gick hon över vägen. Hon ville byta riktning. Hitta ett annat liv. En annan vinkel. En ny inriktning. Hon svängde åt vänster utan att se sig om, korsade gatan som hon fick för sig hette något med Malm- i början, men hon var inte säker. Han nosade henne säkert i hasorna alldeles strax, men hon vägrade vara rädd. Passerade sedan snubblande snabbt huset hon bott i som tonåring. Det såg så litet ut nu, som om det hade krympt i regnet.
Liv. Kära Liv. Så hade berättelsen börjat. När hon slutade läsa visste hon något nytt - att hon inte behövde vara rädd längre. Hon hade varit trollbunden av den mannen så länge hon kunde minnas, nu var förtrollningen bruten och hon ville vara den som förhäxade sin omgivning nästa gång. Hon skulle trolla fram ett nytt sätt att leva, om det så var det sista hon gjorde.
Spelreglerna skulle bytas ut, för alltid. Allt gammalt och unket och mögligt skulle kastas. Kartan skulle ritas om. Magens nerver skulle äntligen befrias från sin hårdknut och det långa, svarta håret skulle få hänga fritt över ryggen.
Hon stannade. Klev på spårvagnen. Glömde medvetet sina hastigt nedkastade persedlar på asfalten utanför. Satte sig tungt, men lättare till sinnes. Hon lät tärningen falla ut ur jackfickan och ner på det ovanligt välklädda sätet bredvid sig. Ett. Ett enda öga kikade upp på henne. Men det gjorde inget. Inget alls faktiskt, för i de blindas rike är den enögde ändå alltid kung. Drottning, tänkte hon. Drottning, för tusan.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar