Kommer ni ihåg raderna jag påbörjade, som jag kallade för Bagage? De är färdigskrivna nu. Tror jag.
Åtminstone har de tankarna nått vägs ände här, och nu. Människors, allas, bagage är annars något jag ofta återkommer till. Hur man lätt kan låta det bara tynga en, aldrig våga tillåta sig att känna hur det bär. Också.
Alltså, en styck färdigförpackad, färdigpackad, liten text från mig till er.
Lätt, tungt
Du bär din längtan
Släpar dina farhågor
Som hjärtats EKG
Gör vågen
Upp, ner
Som svalans kullerbytta
I skyn
Lätt, tungt
Du bär dina skrapade knän
Släpar sorgen
Som utspilld sockerdricka
Över asfalten
Genom rågfälten
Ett sus
Ett brus
För din inre syn
Lätt, tungt
Du bär ditt hjärta genom elden
Släpar det genom mörkret
Genom vattnet
Genom sanden och gruset
Och dyn
Lätt, tungt
Du bär på något inom dig
Som kan bära långt längre än du tror
Släpar tvivlet genom askan
Med fötterna svävande över fimparna
Går i trans
I rus
I grus
Tungt, lätt
Du väger på ena bakfoten
Släpper till slut
Ut
Ner
Med dunsen ekande
Lyfter ögonen
Och hjärtat
I byn
Där själva livet bor
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar