Visst är det så, men ibland behöver man bli påmind

Letar bland mina fotomappar efter bilder som ska illustrera ord i olika sammanhang, och hittar den här.

Eller egentligen den här. Vid första anblicken verkar den oskarpa ögonblicksbilden inte speciellt märkvärdig, men ju längre man tittar desto mer ser man. Ser. Verkligen ser. Blandningen av människor är helt oslagbar! 

När de går där tillsammans, i Borås första Pride-tåg sommaren 2016, och håller upp banderollen med det hoppfulla budskapet, så känns det så himla lätt att tro på det som står där. 

Jag tror på kvinnan i röd kofta, på mannen i vit keps - och mustasch - på killen i skinnjackan och på barnet i den gula barnvagnen! Framförallt tror jag på flickan i cowboyhatt! Det känns liksom luftigare och lättare om hjärtat när man har tittat på bilden en stund. Känner ni det?

Eftersom bilden är så extra fin, vill jag gärna göra något mer av den. Datorn föreslår att jag ska omvandla alla sköna människor till färgkuber, som en slags modern konst. Nja, jag vet inte.

Något mer åt akvarell-hållet då kanske? Nej. Svaret är nej, eftersom varken jag eller redigeringsprogrammet någonsin kommer bli någon Lars Lerin. 

Men så här då?! Ja, varför inte? Varför inte sy korsstygn av alltsammans. Av all hoppfull kärlek. Synd bara, att man ska ha så himla dåligt tålamod med pilliga grejer. Annars. Annars skulle jag vilja trä nålen nu, nu, nu, nu meddetsamma! 

<3
/helena

Paris -54

Ljuset måste brinna ner lite längre (lägre) för att ni ska kunna se det - fönstret som står öppet ut mot Paris kända silhuett. "Sacre Coeur -54", står det på den lilla loppistavlan. Mat, och vin i kannan kan jag tro, på bordet i förgrunden och så fönsterluckorna på vid gavel.

Ibland är det inte mycket som behövs för att köket ska kännas lite nytt. Några få saker har fått maka på sig, andra har fått komma fram i lampljuset.

Lätt och luftigt på väggen ovanför den blåa skänken, med ett par "nya" tavlor uppe. Även om allt ser lite kvällsmurrigt ut just här. Parisluft anno 1950-tal uppblandat med helt vanligt svensson-matos av dags dato. Kan det bli mycket bättre?

:)
/helena

ps Vet inte säkert, men det ser ut som om det ligger en liten, liten, liten fiol mitt på bordet på den lilla, lilla loppistavlan. Kul, med ett stråk av smäktande musik mitt i maten!

Det blommar i inomhusrabatten

Det blommar i köket.

Det blommar - fortfarande! - i sovrummet.

Och så håller jag på att byta gardiner härinne också. Passar på att prova/njuta av min nya bonad här först ett tag. Den känns aningens för tjock i materialet för att ha som permanent gardin. Släpper knappt in något ljus alls. Blir nog lite väl mycket rött mysljus över det hela, tror jag.

Här ligger scrabble-brickorna på tork. Kom på för sent att jag borde skrivit något gulligt meddelande som hade passat på en måndag till er. Typ keep calm and carry on. Fast det hade ändå inte gått, det finns ju bara ett enda c i den svenska versionen. Fattar inte hur läskiga brickorna blir emellanåt, bara för att man råkar vara lite fika-kladdig om händerna när man spelar...

Och utanför faller snön igen, för vilken gång i ordningen. Eller faller och faller, mer virvlar. Yr. Jag blir yr av att följa de små flingorna med blicken.

Nu ska vi snart fika. Hoppas att ni också har en bra måndag! 

:)
/helena

ps Har förresten fixat lite på skänken i köket i helgen. Visar kanske lite senare.

Bilder

"Titta där hon kommer där hon sakta glider ner utför pisten

Hjärtat drar en suck och en och annan tappar greppet om liften..."

Har ni också låtar som tar er tillbaka i tiden? Det är klart ni har, dum fråga. Jag menar snarare, har ni speciella låtar som tar er tillbaka till en plats som egentligen inte har så mycket med låten ifråga att göra, mer än att texten, musiken, på något sätt ger er en slags tidsbiljett bakåt till ett ögonblick ni aldrig glömmer?

Ibland kan det handla om en enda strof, eller not, som slår an något inuti. Så är det med de första raderna ur Pughs låt Dansa min docka. Varje gång jag hör den blir jag fjorton igen. Varje gång står jag i liftkön till backen som jag kanske besökt fem gånger i mitt liv. Min korta "karriär" som slalomåkare slutade liksom långt innan den började. Promenader är mer min grej. Och dans. Fri dans. Mycket fri dans. Väldigt fri.

Fjorton. Med mössan nerdragen över det långa, bruna håret. Gillade den mössan jättemycket. Det satt en sådan där stor, tung tofs mitt uppe på den. Den var så tung att det kändes att hals- och nackmusklerna fick jobba extra för att klara att hålla både mössan och huvudet uppe - samtidigt. Till saken hör; att den här kortakorta vintersagan utspelade sig under en tid när det var fullständigt uteslutet att använda mössa om det inte var -20 grader ute. Minst -20 grader var alibit för att inte stämplas som total tönt om man använde mössa. Eller möjligtvis om hela dagen skulle tillbringas utför i en vindpinad pist då. Men bara på nåder. Och bara om mössan togs av direkt när det åkts klart. Helst innan man tog av själva skidorna. Absolut innan man tog av pjäxorna.

-Varför kommer det inga så söta flickor till min kö? Han böjde sig fram mot vår kö för att vi säkert skulle höra. Han tittade på oss, på mig, på ett sätt som inga killar i den åldern brukade se på fjortisar. Inte på ett äckligt eller nonchalant sätt, på ett bra sätt. Nästan intresserat. Han var mörk, så klart. Snyggare än snygg. Lite farlig. Brukade köra MC på sommaren. Jobbade som badvakt, på sommaren. Och som liftvakt på vintern.

Bilder. Så heter albumet med låtar av och med Pugh Rogefeld. Det är visst någon slags samling. Alla låtarna funkar att dansa till.

:)
/helena

ps Vet inte om vi ska förstöra stämningen totalt nu, genom att jag ger er ytterligare ett par strofer ur samma låt? Hm. Känns inte direkt som Nobelpris-nivå på det litterära värdet här alltså. Men det behöver det ju inte heller vara. Så många kända, bra låtar har någon slags nonsens-text som ändå på något oförklarligt sätt talar till en. Okej då, vi kör: "...Kvällen rider stilla över vinterlandets vilande örn/Morgonsolen sover på sitt grymma ljus om du inte stör'n/Flickan i sin ensamhet kanhända dansar polka med björn (Björn?)..." Haha, ja, vad var det jag sa - stämningsförstörare.

En ny dimension?

En fin dag. Dagen som just gick. Gick till handlingarna, fast just inget hände. Inget mer än vanligt, vill säga, hände i min omedelbara närhet, men nära intill. Hade tänkt att skriva om något helt annat idag, eller igår, beroende på hur man ser på det. Men livet kom emellan. Och döden. Någon i min något större omkrets, så att säga, gick bort och gav den helt vanliga och lite trötta dagen, en annan nyans. Inte nödvändigtvis en mörkare ton, bara en annan nyans.

Tänkte, att dikten som mannen gav till sin mamma när hennes man (och mannens pappa) just hade avlidit, kunde passa. Tror inte att han skrev den som tröst, kanske mer som terapi och ett sätt att förstå något. Något som är; på samma gång absolut oförståeligt och alldeles naturligt. Ett sätt att bearbeta. Och ja, kanske lite som tröst också.

-Jag förstår inte riktigt hur du menar här, sa jag. Och fortsatte: -Men jag vill inte heller förstå, jag vill hellre bara ana. Och känna in. Det är så jag tänker runt poesi, inte analysera för mycket med hjärnan, hellre låta allt passera genom magen och hjärtat, först.

Ett hjärta vill jag ge till de närmast runt omkring, de som blir kvar med tomrummet. Men också med alla ljusa minnen. Ett hjärta vill jag ge till min inre lilla flicka, hon som kände kvinnan som inte finns här i vår normala vardagssfär längre. Ett hjärta - det största - vill jag ge direkt till den unga, starka, varma, snälla kvinnan som var en del av min barndom. Försöker minnas detaljer. Små små saker. Det är något med håret, något som virvlar förbi i mina tankar när jag försöker minnas. Hår som rör sig. Rör sig i takt med tiden. Tiden som rör sig och stannar, lite som den vill. Men. Kärleken är tidlös. Det får vi inte glömma.

Nu dikt, av mannen:

om döden inte

upplöser livet utan

bara låter det bli

omedvetet om sej

ger det oss kanske möjlighet

ger det oss kanske val

ger det oss kanske hopp

ger det oss kanske kontinuitet

eller

om maktlösheten sätter sej

på oss

men även den skulle kanske

kunna överlevas

även den skulle vi kanske kunna

bortse ifrån

på samma sätt som ett val 

vi inte utnyttjar

vi kanske kan ignorera maktlöshet

på samma sätt som en möjlighet

vi artigt tackar nej till

döden kanske då bara är

en ny dimension

där vi saknar den möjlighet

vi ändå skulle tacka nej till

om livet tillåts

återuppladdas

efter den svårbestämbara

mörkerfrånvaron

kan det vara så

att döden är

blott en tom rymd

innan nästa himlakropp

siktas i teleskopet

om döden är

myllan du åter ska

bli ett med

kan det vara så

att det som verkligen är du

tillfälligt krymps ner

till storleken av en cell och

bara omformas

om livet är

något som åter föds fram

genom naturens ett sköte

efter en enda cells

transformation genom

fotosyntesen är det

logiskt att gud

inte ersätter den

fotosyntesen

utan att gud

är den

<3

/helena

Mannen & jag

Det är ju den tiden på året när alla hjärtan snart börjar klappa lite fortare.

Därför skulle man lätt kunna tro att det här är en sådan typ av gåva.

En slags turturduv-gåva, om ni förstår hur jag tänker.

Men se, det är det inte. Det här är en födelsedagspresent från mannen till mig. Gulligt va?

Såg den (ni kommer få se mer av den senare, var så säkra!) först i lördags, där den hängde i foajén på Erikshjälpen. Skulle såklart slagit till med en gång då, men ibland behöver jag fundera lite. Även om fundera är det knäppaste man kan göra när det gäller mer eller mindre unika second hand saker. Men. Ibland tänker jag: Om den är borta när jag kommer nästa gång så var det någon annan som verkligen ville ha den - och då unnar jag faktiskt denne någon annan att få den. Det låter som att jag är ett helgon, jag vet ;), men märk väl att det bara är ibland jag tänker så. Dessutom har det hänt, mer än en gång, att jag blivit rejält förbannad på mig själv efteråt, för att jag har tänkt just så där "helgonlikt".

Tack Mannen! Nu hinner jag njuta av min superfina present i mer än en månad innan jag faktiskt fyller år. Inte så dumt faktiskt. Sa jag faktiskt? Det är klart att jag gjorde, det gör jag ju alltid. Faktiskt är faktiskt ett himla praktiskt ord, faktiskt.

<3
/helena

ps Hur var det nu med den lilla detaljen - brist på väggutrymme - då? För den här saken är faktiskt ganska skrymmande. Oroa er inte, tror att jag har funnit en superlösning på just det "problemet". Just wait and see.

Jag, vi, är en del av skogen

Lite komiskt, för att inte säga mycket komiskt, att jag tänkte att vi skulle börja den nya månaden ljust och fräscht och grönt och skönt. Så hann jag inte fota innan mörkret föll. Och jag hann inte ljussätta. Och jag hann inte fixa till något annat än det jag först tänkte. Så då fick det bli lite som det blev. Lite så här. Lite photoshoppat. Mycket photoshoppat.

Lånade i alla fall mannens nya superfina jobb-hoodie. Den som han tycker är lite för grön och framförallt för varm att ha på sig på jobbet. Han vevar ju jämt runt så mycket med armarna på sitt jobb. Vevar runt med gitarr-armarna, ni vet. Värsta, bästa överkroppsmotionen, vet ja! 

Minns ni den här björk-broschen? Den som saknar ett löv? Kom på att tishan med löv på måste passa helt perfekt ihop med en brosch som saknar ett löv. Lövtisha+lövbrosch=löv. Love. Löv.

T-shirten, som egentligen inte alls ser ut så här (löven är mycket ljusare, bland annat), har jag fått i present från vi-skogens webshop, det verkar tyvärr som att den är slut just nu. Men det finns ju en hel massa annat att beställa där, här, till förmån för kärleken till löven, träden, jorden och vår fortlevnad. Tygkassen verkar fin. Och memoryspelet med djur- och naturtema. Och sjalen i ull. Och... Gå in och titta själva, vetja!

<3
/helena