En fin dag. Dagen som just gick. Gick till handlingarna, fast just inget hände. Inget mer än vanligt, vill säga, hände i min omedelbara närhet, men nära intill. Hade tänkt att skriva om något helt annat idag, eller igår, beroende på hur man ser på det. Men livet kom emellan. Och döden. Någon i min något större omkrets, så att säga, gick bort och gav den helt vanliga och lite trötta dagen, en annan nyans. Inte nödvändigtvis en mörkare ton, bara en annan nyans.
Tänkte, att dikten som mannen gav till sin mamma när hennes man (och mannens pappa) just hade avlidit, kunde passa. Tror inte att han skrev den som tröst, kanske mer som terapi och ett sätt att förstå något. Något som är; på samma gång absolut oförståeligt och alldeles naturligt. Ett sätt att bearbeta. Och ja, kanske lite som tröst också.
-Jag förstår inte riktigt hur du menar här, sa jag. Och fortsatte: -Men jag vill inte heller förstå, jag vill hellre bara ana. Och känna in. Det är så jag tänker runt poesi, inte analysera för mycket med hjärnan, hellre låta allt passera genom magen och hjärtat, först.
Ett hjärta vill jag ge till de närmast runt omkring, de som blir kvar med tomrummet. Men också med alla ljusa minnen. Ett hjärta vill jag ge till min inre lilla flicka, hon som kände kvinnan som inte finns här i vår normala vardagssfär längre. Ett hjärta - det största - vill jag ge direkt till den unga, starka, varma, snälla kvinnan som var en del av min barndom. Försöker minnas detaljer. Små små saker. Det är något med håret, något som virvlar förbi i mina tankar när jag försöker minnas. Hår som rör sig. Rör sig i takt med tiden. Tiden som rör sig och stannar, lite som den vill. Men. Kärleken är tidlös. Det får vi inte glömma.
Nu dikt, av mannen:
om döden inte
upplöser livet utan
bara låter det bli
omedvetet om sej
ger det oss kanske möjlighet
ger det oss kanske val
ger det oss kanske hopp
ger det oss kanske kontinuitet
eller
om maktlösheten sätter sej
på oss
men även den skulle kanske
kunna överlevas
även den skulle vi kanske kunna
bortse ifrån
på samma sätt som ett val
vi inte utnyttjar
vi kanske kan ignorera maktlöshet
på samma sätt som en möjlighet
vi artigt tackar nej till
döden kanske då bara är
en ny dimension
där vi saknar den möjlighet
vi ändå skulle tacka nej till
om livet tillåts
återuppladdas
efter den svårbestämbara
mörkerfrånvaron
kan det vara så
att döden är
blott en tom rymd
innan nästa himlakropp
siktas i teleskopet
om döden är
myllan du åter ska
bli ett med
kan det vara så
att det som verkligen är du
tillfälligt krymps ner
till storleken av en cell och
bara omformas
om livet är
något som åter föds fram
genom naturens ett sköte
efter en enda cells
transformation genom
fotosyntesen är det
logiskt att gud
inte ersätter den
fotosyntesen
utan att gud
är den
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar