Mannen & jag

Det är ju den tiden på året när alla hjärtan snart börjar klappa lite fortare.

Därför skulle man lätt kunna tro att det här är en sådan typ av gåva.

En slags turturduv-gåva, om ni förstår hur jag tänker.

Men se, det är det inte. Det här är en födelsedagspresent från mannen till mig. Gulligt va?

Såg den (ni kommer få se mer av den senare, var så säkra!) först i lördags, där den hängde i foajén på Erikshjälpen. Skulle såklart slagit till med en gång då, men ibland behöver jag fundera lite. Även om fundera är det knäppaste man kan göra när det gäller mer eller mindre unika second hand saker. Men. Ibland tänker jag: Om den är borta när jag kommer nästa gång så var det någon annan som verkligen ville ha den - och då unnar jag faktiskt denne någon annan att få den. Det låter som att jag är ett helgon, jag vet ;), men märk väl att det bara är ibland jag tänker så. Dessutom har det hänt, mer än en gång, att jag blivit rejält förbannad på mig själv efteråt, för att jag har tänkt just så där "helgonlikt".

Tack Mannen! Nu hinner jag njuta av min superfina present i mer än en månad innan jag faktiskt fyller år. Inte så dumt faktiskt. Sa jag faktiskt? Det är klart att jag gjorde, det gör jag ju alltid. Faktiskt är faktiskt ett himla praktiskt ord, faktiskt.

<3
/helena

ps Hur var det nu med den lilla detaljen - brist på väggutrymme - då? För den här saken är faktiskt ganska skrymmande. Oroa er inte, tror att jag har funnit en superlösning på just det "problemet". Just wait and see.