Ibland blir jag tokig på allt puffandet, av kuddar. På allt piffandet, av inredningen. Och av själva livet. Två exakt likadana lampfötter med två exakt likadana - helst vita! - lampskärmar i räta rader på fönsterbrädan. Med två exakt likadana - för tillfället så rätt och inne - gröna växter. Allt välputsat, välpolerat och välansat. Och tråkigt. Så tråkigt. Visst, vackert och stilfullt, men trååkigt.
Förra helgen, en sväng till Göteborg igen. När ett par ärenden var avklarade funderade vi på att ta en liten promenad någonstans. Gärna någonstans naturskönt och avskilt från den värsta trafiken. Varför inte i och runt de vackra, gulliga, fantastiska omgivningarna vid anrika Gunnebo Slott? Det ligger dessutom praktiskt taget på hemvägen mot vår lilla stad. Sagt och gjort, vi styrde mot den omväg som tar oss via 1700-talsslottet. Men. På vägen dit fick jag syn på en avdankad del av staden. Och när jag säger avdankad så menar jag, så ruinromantiker jag är, något fint. Gårda. Den gamla stadsdelen som ligger helt nära händelsernas centrum. Nära Liseberg. Nära Scandinavium. Nära en mängd typiska Göteborg-landmärken. Nära till motorvägen. Bara en bullervägg bort går den värsta trafiken förbi. Och där ville jag alltså stanna. Hm. Frisk luft får vi andas en annan gång.
I ett alldeles oputsat fönster klängde en gigantisk växt över hela fönstret. Och här menar jag verkligen h-e-l-a fönstret. Över båda fönsterhalvorna växte den likt en otuktad djungel! Så häftigt och fritt och levande, for tanken genom mitt huvud. Mitt i djungeln hängde och slängde en bortglömd, vit lampsladd med tillhörande, lika bortglömd, stickkontakt. Den bara fanns där, som om den inte kunde annat, som om det var självklart.
Överallt; avskavd målarfärg. Överallt; fönster fulla med liv. Böcker i oräta rader. Gulnade lampskärmar lite på snedden, på sniskan. Osorterade papper. Fula gardiner. Liv. Liv. Liv. Tecken på pågående liv överallt. Så befriande. Såå befriande. Säger hon som till och med arrangerar saker i färgkoordination i second handaffärers hyllor...
Gunnebo Slott och trädgårdar är så klart makalösa och värda vilken omväg som helst, men Gårda har också sin charm. Och både Gunnebo Slott och många av de gamla husen, i stadsdelen vi sakta strosade igenom, är gjorda av ett äkta naturmaterial - trä. Så kanske är de väsensskilda utflyktsmålen inte så väsensskilda trots allt. Båda har något verkligt genuint och gediget gemensamt.
Trä(d)kärlek. Det är finfina saker det, för en riktig träskalle som jag!
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar