Nej, det här är inte Elsa

Men visst är det likt? Elsa alltså. Billgren. När hon posar så där klassiskt pin-up:igt som bara hon kan. Se bara här! På pricken.

Nej, det här är en av förra veckans bästa vintage-skatter. Kanske den allra bästa, beror lite på hur man ser på det. För ett brunt, lagom rostigt, stabilt vädringsställ är ju också rätt bra att ha. Har alltid tyckt att de där nya, vita, som finns i alla affärer nuförtiden, är så...vita. Tycker bättre om när de är lite murrigare. Och lagom rostiga, som sagt. Och hur glad blir man inte när tidningsannonsen för ett av de stora varuhusen basunerar ut att: Passa på nu, extra billigt vädringsställ för endast 199 kronor... Mitt bruna, precis lagom rostiga, stabila, fina second hand-vädringsställ kostade femton. Hela femton kronor.

Tänkte fotat henne, flickan med hästen, utomhus. Bland de uppnosiga snödropparna. Bland mossa och snår och små vita knoppar. Men så föll regnet. Och mörkret, som det har för vana att göra. Så då flyttade vi inomhus istället, kameran och jag. Vi tog några bilder på henne här, i lampans gladaste lampsken. Henny. Hon heter så. Berättar, och visar, mer om det senare.

Hoppas att Din vecka har börjat bra.

:)
/helena

ps Läser den här tänkvärda texten inne hos Elsa. Tänker på hur trist det är att något riktigt allvarligt ofta måste hända innan vi människor verkligen fattar hur värdefullt - och skört - livet är.

Läser Elsas erfarenheter, slutsatser och insikter och tänker på mina egna motsvarande. Tänker på morgonen när vi vaknade och mannens ena ansiktshalva inte hängde med. Tänker på hans mun, hur sned den var då. Tänker på hur hjärtat slog så snabbt och obehagligt, de där timmarna innan vi förstod att det förmodligen inte var något allvarligt. Och den gången när vi lydde läkaren - efter att ha suttit och väntat en halv natt på akuten - och "gick hem och åt vitlök och drack mycket". Det slutade med en kropp som gick in i chock (med allvarligt blodtrycksfall) på grund av en mycket allvarlig dubbelsidig lunginflammation. Det slutade med en halv vecka inlagd på sjukhus med ett bredspektrum-antibiotikadropp i armen på mannen, och med mycket ängslan och gråt i halsgropen på mig. Det finns fler sådana gånger att tänka på, tyvärr. Alla de gångerna har ökat på min ödmjukhet inför vad som är viktigt: Det lilla, det nära, det kära.