Barnsligt bra

Tänkte tipsa lite, om ett par saker jag inte tycker att ni ska missa. Först filmen vi såg först i år. Alltså första filmen vi såg i år (om man inte räknar den läbbiga exorcism-filmen på nyårsnatten, och det gör man inte...). Det känns nämligen alltid extra bra när filmåret börjar med en smäll. En lagom kraftig, men mjuk, smäll i solar plexus, that is.

"To bring Mary Poppins to life, he needs to work his magic."

En så kallad tagline från filmen Saving Mr. Banks (2013). Kanske har ni redan sett historian om hur Walt Disney fick kämpa i tjugo år för att kunna hålla ett heligt löfte som han gav till sina döttrar - Att filma deras favoritbok om Mary Poppins - kanske inte. Och det är det där kanske inte som får mig att skriva det här, för det här är inte en film man får missa.

Tom Hanks. Har han någonsin varit riktigt dålig i en roll? Nej, jag tror faktiskt inte det. Ni som följer mig vet att han ligger i den absoluta toppen på min favoritskådespelartopplista. Är i och för sig ganska säker på att han ligger högt upp på mångas topplistor, så särskilt unik tror jag inte att jag är med den åsikten. I alla fall; Hanks gör en gemytlig (och tålmodig!) gestaltning av Disney. Paul Giamatti och Colin Farrell är klart sevärda i sina roller, men det är Emma Thompson som stjäl hela showen. Hennes porträtt av den envisa författaren P.L. Travers är oförglömlig. Hon gör en så kallad Meryl Streep här, med andra ord går hon så starkt in i hela rollkaraktären - all in, helt enkelt - så man glömmer nästan bort att det är Emma Thompson som finns där under de chica små koftorna.

Förresten, vi ska inte glömma Annie Rose Buckley, som gör rollen som den unga, fantasifulla flickan som älskar sin pappa över det mesta här i världen. En fin tolkning av ett barns perspektiv. I en verkligt fin film om barndomens magiska - och mindre magiska - ögonblick. Men framförallt är det berättelsen om en författares kärlek till sitt verk och sina karaktärer. Inte bara kärlek, utan även respekt. Respekten för sitt verk. Se Saving Mr. Banks! En barnsligt bra film för vuxna.

Tips nummer två snuddade jag vid i söndags. Om jag hade sträckt ut handen genom vindrutan hade jag nästan kunnat ta på Göteborgs Konstmuseum. Därinne pågår just nu en utställning om Tove Jansson. Mumins mamma, men inte bara, så mycket mer. Själv hade jag ingen relation till Tove och hennes berömda böcker när jag var yngre, hade väl alldeles för fullt upp med vår kära Astrids digra produktion. Och Elsa Beskow. Och Kalle Anka (!). Nu vill jag ta igen det, nu vill jag veta allt om den intressanta människan och den spännande konstnären: Tove Jansson.

"... I relief till den nuvarande situationen i Europa och världen framstår Tove Janssons konst och berättelser som mer aktuella än någonsin. Acceptans av mångfald och tolerans är teman som löper genom hela hennes produktion. ..."

Jag kommer säkert inte att komma iväg på den här utställningen heller. Brukar kanske snitta tjugofem procent av alla utställningar och event jag skulle vilja hinna med/ha möjlighet att ta del av. Men ni kan ju gå! Ni kanske inte har tusen järn i elden hela tiden, samtidigt som ni inte orkar ha mer än fem järn i elden egentligen, om ni skulle lyda er kropp alltså.

Anyway. Gå på Tove Jansson - Lusten att skapa och leva. En barnsligt bra utställning för vuxna. Och barn.

:)
/helena

ps Hade tänkt att tipsa om en krönika också. Av Rebecka Åhlund. Ibland undrar jag om hon är det enda riktigt starka skälet till att jag fortfarande prenumererar på Borås Tidning, men så kan det väl ändå inte vara?

Rebecka Åhlund lyckas alltid skriva på ett så engagerande sätt, vet faktiskt inte hur hon gör det. Alltid engagerande, roligt, opretentiöst och mänskligt på något underfundigt klurigt sätt. Oavsett hur bagatellartat ämnet ibland kan verka vid en första anblick. Nu senast skrev hon om sina barn. Om att hon bara har skaffat dem för att kunna reta dem. Kul. Och bra. Barnsligt bra. Men den gick tyvärr inte att länka till om ni inte prenumererar.

Men då kom jag på att jag skulle länka till något annat bra som Rebecka Åhlund har skrivit om istället (för hon recenserar andras ord också). Bra och viktigt. Livsviktigt. Om en bok. En bok av Hédi Fried. En av de få överlevande som finns kvar. En av dem som lyckades överleva andra världskrigets fasor. En överlevare som fortfarande orkar berätta. Tidigare har jag tipsat om hennes skildring av lägren, som hon och hennes lillasyster tvingades genomleva - genomlida! - (Skärvor av ett liv). Nu har hon skrivit en ny bok: Frågor jag fått om Förintelsen. Precis som titeln förklarar försöker Hédi Fried besvara några av alla de frågor som hon har fått under de föreläsningar/levande vittnesmål hon har gjort i svenska klassrum genom åren. Frågor som: "Vad gjorde ni när ni hade mens? När förstod du att det pågick ett folkmord? Drömde ni på nätterna? Vad var det bästa? Var ni alltid hungriga?". Läs en barnsligt bra recension.

Och nu, om inte förr, förstår ni säkert att jag med barnsligt menar något positivt. Genom ett barns ögon. Som om ni aldrig har sett eller hört något förut. Som om ni inte kan låta bli att ta något till er. Till hjärtat. På allvar. Och på lek. Ofta i kombination: allvarlig lek och lekfullt allvar.