Först döpte jag den till "Ett nytt kapitel, del 4", för att den just skulle få illustrera en ny liten del i min berättelse om Leka och Snällisen. (Om ni missat de första tre delarna så hittar ni dem här och här och här).
Sedan funderade jag ut en liten ordsak som kändes som klippt och skuren ihop med just den här bilden, och då döpte jag om den till "Lyckodörr". Men så funderade jag vidare och kom fram till att jag kanske var för trött för att slutföra något av de två projekten just nu, så då döpte jag om den en gång till. Denna gång till "Hästbiten".
För det är det jag är: Hästbiten. Jag, som alltid var rädd för hästar som yngre, tycker numera att det är hur kul som helst att följa världscup-hoppningen. På betryggande avstånd bakom teveskärmen, förstås. Jag hejar inte på någon speciell. Jag hejar på alla. Alla hästarna. Även om jag tycker Chiara är allra, allra vackrast. Som en sagohäst. Ludger Beerbaum och hans Chiara, som en dröm att se dem tillsammans! Häst och människa i perfekt synk. Människa och häst när de är som bäst tillsammans.
Vi gör så här, vi tar en bit ur min text "Lyckodörr" och lite på del 4 av "Ett nytt kapitel". Tror åtminstone att jag ska klara att genomföra det, trots att helgen varit lång. Och trött.
LYCKODÖRR
En stängd dörr
Tre ord
Med negativa förtecken
Men
Behöver det vara så?
Bakom dörren kan allt det bästa finnas
Drömmarna som slog in
Drömmarna som ännu inte är färdigdrömda
Leendena du utbytt med alla dem som velat dig väl
Vill dig väl
Om du alltid låter dörren stå öppen till allt du håller högst
Och av
Kanske smiter då allt det goda ut?
Som doften av nybakade vaniljbullar
Som ångan från ett perfekt upptappat bad
En stängd dörr
En lyckodörr?
Din smala lycka
Din överlevnadsstrategi
Din väg framåt
Att aldrig glömma alla leendena
Alla uppkrattade vägar
Uppskottade vägar
Uppskattade vägar
Alla upplevda minnen
Låt dem sippra ut
Som porlande regnvatten
Som pärlande skratt
Som påminnelser
Om det som varit
Om det som varit bra
Om det som du alltid vill ha kvar
Till sist: En del av del 4 (eller så kortar jag ner det och låter den här delen vara precis så här, vi får se) i "Ett nytt kapitel":
Smulor och klet. Marmeladklet. Lillebrors klet. Mamma litar på att hon klarar att äta frukost och komma iväg själv på morgonen numera. Nu, när mamma har fått tidigare pass på sjukhuset. Morgonpasset, som hon suckande brukar konstatera på söndagskvällen innan måndagsmorgonen när den veckan snart kör igång. Leka häller upp mjölk i glaset. Blandar långsamt ner tre skedar O'boy. Mackan klär hon i prickigt. Prickig korv. Och så lägger hon en smal, hålig ostskiva överst. Hon ser sig om innan hon gör det, som om någon skulle komma på henne, så ensam hemma hon är. Man kan aldrig veta. Bäst att ta det säkra före det osäkra. Och alla andra ord hon hört Snällisen besvärja sin tillvaro med.
Lustigt, han sitter därute. Så här tidigt? Hon låter rumpan lätta från den tunga köksstolen för att kunna se bättre. Han sitter vid postlådan, Snällisen. Den stora ryska pälsmössan har han på sig. Och det fodrade blåstället. Vad sitter han på? Leka ser inte. Det verkar vara något lågt i alla fall, för han når knappt upp med näsan till postlådans siffror. Leka får bråttom. Snabbt in med ost och smör i kylen. Snabbt ner med gympakläderna i den gula, nästan självlysande, ryggsäcken. På med stövlar och vantar och mössan lägger hon i jackfickan. Hon kommer ihåg att låsa, det gör hon, fast hon vill skynda sig så mycket det bara går. Vill hinna prata med Snällisen innan hon måste gå till första lektionen med fröken Greta.
-Vad gör du? Varför sitter du här? Och är det inte rysligt kallt? Hinner hon fråga innan Snällisen ens har hunnit säga kvart i åtta. -Sitter. För att det verkade vara en bra idé. Och nej, inte så fasligt faktiskt. Svarar Snällisen.
Trots att det blev ett kort morgonmöte hann Leka få veta att någon skulle komma och hämta det tiotal kartonger som Snällisen hade staplat som en slags mur runt den randiga solstolen som han satt i. -Rensar lite bara, sa han. -Måste få plats med lite annat, lite nytt. Vad för annat och nytt hade han inte avslöjat, men han sa att det behövdes lite nytt blod här och nu. (Leka hade skrattat till när han sa det, tänkt på att mamma gått på morgonpasset på laboratoriet tidigt, tidigt, med orden: Alltid är det något blodigt på gång...). Hon småsprang nu, ville inte bli sen. I handen höll hon den rostiga, gamla skon som hon fått av Snällisen. Han hade suttit och jonglerat med den, när hon kom fram till honom vid postlådan. -Den här ska DU ha, hade han sagt. -För att det är din förtjänst alltsammans.
Alltsammans? Hon hade ingen aning om vad han hade menat, men hästskons tyngd i handen vägde upp ovissheten. Det här skulle bli en bra dag. Det här var redan en bra dag. Fast hon skulle komma för sent. Men bara lite.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar