På landet. Vintage. Tur.

Det blev en runda ut på landet, till slut. I skymningstid. Vi spelade Scrabble till ljudet av nästan ingenting. Det var bara hästarna som strövade runt i hagen strax intill, med nästan spöklika ljud. Bra spöken. Snälla spöken. Betande spöken. Som pricken över i lyckades jag tappa bort ett litet i, någonstans där ute. Det gick ganska bra ändå.

Det fanns många prästkragar på ängen, men inte så många klöver.

Så bra då, att jag kunde hjälpa till och komplettera rödklöverbeståndet med mitt fat. Och visst ser det ut som vackra insekter där - på kanten.

Lyckades jag lura er? Det här är inte en riktig på-landet-äng, det här är en underbar-liten-rondell-äng. Och här kommer ambulansen. Redo att hämta galningen som står mitt i den trafikerade cirkulationsplatsen och fotograferar sitt klöverfat? De åkte förbi, men jag fick en känsla av att de saktade in där ett tag...

På Emmaus second hand hittade jag mitt fat. Vilken tur, för det är så himla fint! Ska bara tyda "hieroglyferna" på baksidan lite bättre, innan jag drar någon slutsats om var det kommer ifrån. Det tyder på Laholm, men det finns ingen tydlig stämpel. Återkommer säkert i frågan.

Nu ska göra plats på soffbordet åt det, tänkte jag. Tror det kommer passa in perfekt där. En liten äng i vardagsrummet.

<3
/helena

ps Allt var faktiskt inte ljug - vi var ute på landet. Vi hörde hästarna. Och spelade Scrabble, med något reducerad i-mängd. Men först tog vi en snabb vintage-runda i stan. Som tur var!

Frisk luft & Co.

Vi valde staden - igen. Flygande, runda plastobjekt mot kända mål. Frisbee-finaler mitt i stan. Inte så kul att titta på, om jag ska vara helt ärlig. Ganska opublikt faktiskt. Men de tävlande gjorde så gott de kunde för att underhålla oss i publiken, och vi gjorde så gott vi kunde för att känna oss delaktiga och underhållna. Med träsmak i bakarna gick vi vidare, när SM-vinnarna var korade. Ut i sommarkvällen. 

Någon vintage-tur på landet blev det inte. Och det närmaste friskt luft vi kom var väl doftgranen vi gick förbi. Förresten, måste få konsultera er i en oerhört viktigt fråga... Hur kommer det sig att det ligger så många Wunderbaums och skräpar på marken? Hur tänker folk där egentligen? När kommer man på att det är dags att slänga dem? Börjar de helt plötsligt att lukta illa istället? Eller slutar de att dofta alls, och hur märker man det i så fall? Och varför - när man nu av någon outgrundlig anledning kommer på att de måste slängas ut - slänger man dem på marken? Det är ju inte direkt första gången en doftgran har hamnat framför mina fötter och min kameralins. De är onekligen väldigt fotogeniska. Men det verkar oansvarigt att bara slänga dem runt sig så där. Jaja. Alla kan ju inte sträva efter att bli planetskötare. Eller?

Vill mest önska er en trevlig start på veckoslutet, och hoppas att jag får anledning att återkomma i frågan vintage-tur på landet, så snart som möjligt.

Sa jag att jag tyckte det stod "skojfrisk" på doftgranen först? Jodå. Så att.

Sköt om er.
<3
/helena

ps Hani, heter konstverket som numera sitter på Borås Konstmuseums yttervägg. Jag tycker mycket om det. Och jag tycker om konstnärens - Anne-Karin Furunes - tanke med det: "Verket Hani ingår i en serie som utgår från fotografier tagna i gatumiljö. Förbipasserande okända människor har blivit tillfrågade om de ville delta i konstprojektet. Furunes ger den anonyma medborgaren en plats i offentligheten." Detta läser jag i, mitt något dammiga exemplar av, katalogen för Borås Internationella Skulpturbiennal 2012.

Titta, vilken fin blomma...

Men vad är det där gula i vattnet? Måste väl vara en näckros, eller?

Så skönt att sitta och läsa en stund.

Bara att torka av bänken efter det korta, intensiva åskovädret. 

Stadsparkens allra finaste urna har fastnat på bild förut - den tål verkligen det.

Circle of life?

Gårdagen innehöll verkligen inte mycket dötid, men vi hann ändå med ett lugnt och skönt varv inne på den gamla, fridfulla kyrkogården. För att hämta krafter...

 ...innan vi var tvungna att hasta vidare.

Nä, det var ingen näckros.

Men jag gjorde verkligen ett seriöst försök att visa er SM-veckan från en lite annan vinkel, än själva sportvinkeln, så att säga. Måste dock erkänna att gårdagens mäktigaste upplevelse var att se simmarna på så nära håll. Alldeles nedanför bron forcerade de det kalla vattnet i Viskan. Det skvätte och plaskade lång väg omkring dem. Och om jag bara hade sträckt ut handen aldrig så lite, hade jag med lätthet kunnat kittla någon stackars försvarslös tävlande under fötterna...

:)
/helena

ps Snart vankas en vintage-tur ut på landet. Lovar att rapportera om jag hittar något fantastiskt. Eller något annat.

Solblekta ark & svarta palmer

Tog på mig den nya tröjan med palmer på. Och finaste kattbroschen, den med tvättmaskinsskadade morrhår. Det här hände på den tiden när jag var ung och impulsiv och jämt hade bråttom och kastade in klädesplagg i maskinen. Nu är jag ju gammal och klok som en bok. Och trög. Och långsam. ;).

Ni kanske minns att det var den broschen som blev startskottet för mitt kattbrosch-samlande, som senare mynnade ut i ett allmänt broschsamlande (bland annat för att det är så himla svårt att hitta några kattbroscher nu för tiden). Tishan är verkligen ny och kattbroschen fick jag i present en gång för länge sedan, men lugn bara lugn, koftan är köpt second hand. Och örhängena, även om de inte syns här.

Tog alltså på mig bästa tröjan och bästa kattbroschen, och gjorde mig redo att än en gång göra stan osäker. Men precis när vi skulle gå kom regnet. Störtregnet. Och åskan som rullade runt horisontlinjen. Trodde nästan att jag skulle bli tvungen att stänga av här nyss, men nu har det lugnat sig en aning.

Kom på att jag kunde visa er en glimt av min senaste mönsterskatt så länge, medan regnet drar vidare. Och åskan mullrar klart. Mönsterblad utgivna av Föreningen för svensk hemslöjd. Sextio år gamla mönster. De flesta bladen är svartvita, men några har färg. Och jag tror bestämt att jag har en plan för några av dem. 

Som ni säkert redan förstår, tänker inte jag (som har svårt att få tummen ur och sy i en enda knapp...) låta flitens lampa lysa och börja brodera på "gamla dar", men det hindrar inte att jag vill njuta av de fina arken på annat sätt. Sedan kanske jag låter de flesta av dem vandra vidare ut i vintage-världen igen. Kanske är det någon annan som vill och kan och har tålamod att lära sig gamla sömnadssätt? Vore kul att bidra till det i så fall.

Här något enkelt till att börja med, ett klassiskt korsstygn. Med julmönster. Hög tid att starta med det nu då kanske, om det ska hinna bli klart till adventstider, menar jag. Själv har jag både fyndat julstrumpor, julkort och en gullig, dansk jultallrik den senaste månaden. Bästa tiden att fynda vintage-julsaker är nu. NU. Bara ett litet tips i alla välmening.

Nu har det visst klarnat upp där ute. Molnen har skingrats igen. Och jag vill bara avsluta med att önska er en fortsatt bra dag. "Av fullaste hjärta". Så heter dessutom ett av mönstren som Anna-Lisa Öhman, Malmöhus läns hemslöjdsförening, har designat en gång i tiden. Rött bomullsgarn 16/2, ska användas. Och halvblekt skollinne 2. Så vet ni det.

<3
/helena

Awake and bored

Mer vintage än så här blir det inte. Mer vintage än mina skor blir det inte. Inte den här gången. Den här gången blir det bara sport.

- Kommer de inte snart?

- Jo, titta, nu är de snart här!

Swisch!! Så var de borta igen.

Efter rullskidorna bytte vi sceneri helt, till Byttorpssjön.

Där skulle det bli wakeboard-tävling, men det var visst något med en kabel som hade krånglat. Så vi fick "bara" se lite uppvärmning/uppvisning. Imorgon, läs idag onsdag, ska det bli tävling. Finaldags på torsdag, om jag förstod det hela rätt. Och om vädrets makter fortsätter vara på alla utomhussporters sida.

Roligare än så här blir det inte. En cykel som står lutad mot en björk. Eller?

Nej, det är faktiskt en lyktstolpe. En cykel som står lutad mot en lyktstolpe. Gäääsp. Sorry. Lite svårt att hitta roligare vinklar än så idag. Men roligt var det. Jag lovar. Särskilt killen som tyckte att mannen och jag borde bli Borås svar på Parneviks. Haha.

Over and out.

:)
/helena

ps Snart vankas det lite annat än sport här inne. Kanske. Förhoppningsvis. Tror jag.

En glad Krumelur

Jag tycker inte alls att det är svårt att se vad det föreställer, andra verkar inte kunna se det alls. En krumelur med en liggande åtta efter? Föreslog någon undrande. Nej, det är en glad evighet. Ser ni inte det? Det är ju solklart. Klart som korvspad och allt det där.

Tyckte det var så synd att bara slänga den lilla blågula stången. Ni vet, midsommarstången gjord av blompinnar i trä och med något piprensaraktigt snurrat runt. Så jag snurrade helt enkelt av det. I två delar. Två helt perfekta delar för att kunna bilda (det tydligen helt oläsliga) ordet "glad" och ett evighetstecken.

Kanske vill man att semestern ska vara för evigt. Eller sommarlovet. Eller varför inte hela sommaren?

Själv önskar jag att SM-veckan skulle pågå för tid och evighet på vår lilla stads gator och torg. Och i skogar och mark och stadspark, och på sjöar och runt om på alla våra idrottsbanor och arenor. För alltid. I evighet. Amen. För det är så svårt att hinna se allt man vill på bara en enda veckan.

Men det är ju faktiskt nästan halva tiden kvar. Så nu måste jag skynda mig ut.

Vi ses. Sköt om er.

<3
/helena

Min Rosita är oval...

...praktfull, guldglänsande, blek och aningen sval.

Rosita. Jag tyckte att namnet kunde passa bra på min nyloppade rostavla. Rosita betyder ju liten ros på latinska språk. Åtminstone på spanska, tror jag. Fick möblera om lite grand på skärmväggen för att hon skulle passa in där, men det mesta är sig ändå ganska likt. Som ni ser.

Som alla trädgårdsentusiaster vet, är det Rosens egen dag 2:e juli, när Rosa - och Rosita - har namnsdag.

Själv är jag allra bäst på platta rosor, inom glas och ram. En gång i tiden hade jag faktiskt en - en enda - gul, doftande klängros i mitt lilla land. Den fick bara en massa löss hela tiden. Bättre en loppad rostavla än en lusig rosbuske, tänker jag nu då. Men visst är de vackra och fantastiska - de livs levande rosorna, i alla sina former och varianter.

Bläddrar i min gamla rosbok. Allt är förstås som vanligt relativt, boken är från 1990-talet medan rosen själv har många tusen år på nacken. Rosen är lika gammal som människan, kanske till och med äldre. När de två mötte varandra - den fagra blomman och den av vackra ting lättlurade rasen Homo Sapiens - uppstod vad det verkar omedelbar kärlek. Rosen har genom tiderna inte bara odlats för sin skönhets skull, utan har fått agera både mat, medicin och skönhetsmedel. Bland annat.

"Romersk delikatess: 
Stöt kronblad av rosor
i mortel och sikta;
tillsätt fyra kalvhjärnor, peppar, salt,
åtta ägg, halvtannat glas gott vin
samt några matskedar olja.
Ugnsbaka i oljad form."

Mums. Eller nåt.

Bläddrar också i ett nummer av Sköna Hem från 2014 (nr 14). Med den mest stämningsfulla julbild på framsidan, som jag kan tänka mig! Skogsgrönt och gyllengult och vinrött och kopparfärgat och rosa och lite blått och djurmönstrat och en ståtlig gran på det. Precis som jag vill ha det. Precis de färger jag försöker omge mig med här i vardagsrummet jämt. Älskar att bläddra i julnummer, så här på sommaren. Vet inte varför egentligen, det måste väl handla om kontrastverkan på något sätt. 

I alla fall. I det här numret finns en utförlig artikel om rosor (La vie en rose av Monika Stålberg), bland annat baserad på en då nyutgiven bok: Rosen - kärlek, konst, doft och botanik av Christina Högardh-Ihr och Lars-Åke Gustavsson (Norstedts). I nämnda artikel berättas bland annat om sin tids stora trendsättare Madame de Pompadour. Hennes favoritblomma var rosen och hon avporträtterades alltid med rosor. Hon hade rosor i barmen, på klänningen, de fanns med som rosengirlanger, liggande på golvet, i vaser...

I min egen 1990-talsbok (Bonniers bok om ROSOR av David Squire och Jane Newdick, med svensk bearbetning av Eva Dickson) läser jag om Josephine:  

"... På 1800-talet intog rosorna en framträdande plats i monarkernas och överklassens trädgårdar. Kejsar Napoleons första gemål, Josephine, som var kejsarinna mellan 1804 och 1809, samlade en ansenlig mängd vilda och förädlade rosor kring sitt favoritslott Malmaison vid Seine väster om Paris, som hon förvärvade 1798. Parken där var delvis ordnad på engelskt sätt med blomstersängar i rader - stilen kom senare att kallas gardenesque.

Violer betydde mycket i Napoleons liv, men Josephines favoritblomster var rosorna. Skaparen av Luxembourgträdgårdens rosplanteringar i Paris fick uppdraget att samla in rosor av alla kända slag, och snart blev Malmaison sin tids mest berömda rosengård. ..."

Det finns förstås hur mycket som helst att läsa om rosor. Och att läsa på om hur man tar hand om rosor. På ett ställe läser jag att rosor visst inte är svårodlade, bara man har rätt ros i rätt zon, tänker på att hitta rätt läge i trädgården och är noggrann vid planteringen. Sedan så. Nja, jag vet inte jag. Platta rosor är nog mer min melodi.

Orkar ni med ett citat till, om hur allt började? Bra. Men först en länk till Årets Ros 2017; Aspirin Rose. Hur vacker som helst! Med svagt rosafärgade knoppar som sedan slår ut till helt vita blommor. Vitt är ju inte alls min favoritfärg, men just vad det gäller blommor gör sig vitt särskilt bra, tycker jag. Gillar särskilt hur de lyser upp bland det mörka, nästan svarta, gräset i skymningstid.

Då så, då slutar vi med början:

"... För 4700 år sedan odlades rosor som nyttoväxter för sina nypon, i Kina. Något senare växte roskulturen fram i Babylonien och Persien. Under antiken intresserade man sig för rosor, och romarna var närmast besatta. Under medeltiden odlades rosen som medicinalväxt i klosterträdgårdar runt om i Europa.

Och där rosor odlats har de också avbildats. I kung Minos palats i Knossos på Kreta finns en nära 4000 år gammal rosbild som anses vara världens äldsta. ..."

:)
/helena

ps Hittar en målning med en vas full med gammaldags rosor i min bok. Den påminner mycket om trycket på min nyförvärvade, lilla tavla. Kan det möjligen ha varit Henry Fantin Latour (1836-1904), som har målat förlagan till min Rosita?