Fem varma tips

Det är tydligen isvecka. Visste inte ens att det fanns något som heter så. Det betyder väl helt enkelt att det är väldigt kallt överallt runt omkring oss, under ungefär en veckas tid. 

Har fönstret på glänt några minuter nu när Celsius och solen tillsammans har bestämt sig för att släppa upp kvicksilvret ett par behagliga snäpp mitt på dagen, ska strax gå och stänga, men först några tips för att hålla ångan uppe mitt i allt det kalla:

1. Fokusera på det vackra. Det kan vara något aldrig så litet i din närhet. Titta noggrant. Insup värmen som tingen du håller kärast utstrålar.
2. Printa ut sommarens två bästa bilder. I mitt fall är det ett snapshot från Pride-veckan och det lilla fölet. 
3. Sätt något kämpande grönt i bästa kaffekannan. Putsa inte kopparn bara, den är ju så mycket finare med sin patina intakt. Damma av den kan man såklart göra. Å andra sidan brukar jag alltid ha något vitt i kaffet...
4. Snurra fram en varmare breddgrad på jordgloben och sjunk sedan djupt ner under soff-pläden framför en hjärtevärmande filmklassiker.
5.  Sjung ut din frustration över kyliga tider. Vårskriket redan nu kanske? Eller brölet då. Att ta sig ton värmer faktiskt hela kroppen. Och knoppen!

Det var det. Dags att stänga fönstret. 

Uppdatering: Äsch, såg just att foto tre och fyra bytt plats med varandra, men det gör väl inget va? Ni är säkert smarta nog att fatta galoppen ändå.

<3
/helena

ps Snart kommer mannen hem, då kommer det allra varmaste tipset väl till pass: Pussas mycket!

Mitt rätta ansikte

Tidens tand, säger man
Tidens huggtänder, säger man inte

De som suger ut blod och märg och
sliter isär alla minnen

Bänder och böjer
Bäddar för en ny värld
Slätar ut alla veck
Puts väck!
Rensopad på spår

Som om åren bakom filtrerats genom rosiga solglasögon
eller hällts ner i ett alltför finporigt kaffefilter

Som om alla om aldrig funnits

Bortsuddade
Bortsprungna
Omsprungna
Omkörda
av en liten person som sitter naken och nyfödd bakom ratten

Nyvaken
med ett milt uttryck i ansiktet
Milt sagt milt
Tidens rätta ansikte blir aldrig rynkigt

Tiden läker alla sår, säger man
Tiden har dåligt läkekött, säger man inte

Fel väger rätt lätt här
Snett blir lätt rätt här
och svävande

Tidens tand vässar sig inför den långa natten
Håller sitt släta ansikte alldeles intill din tickande halspulsåder

Bäst att hålla sig vaken


/helena

ps Nej, det här handlar inte om mig, eller om mannen, eller om någon annan verklig person för den delen. Fattar inte varför folk tror att man skriver så in i norden självbiografiskt hela tiden. Jag, personligen, skriver nästan aldrig självbiografiskt när jag använder poesi- eller prosaformens fria tyglar och runda ramar. Jag är en av alla dem som gillar att utforska andra världar och att sätta mig in i andras tankar och situationer. Andra, fiktiva människor, alltså. Självklart hittar jag - liksom de flesta som ägnar sig åt någon form av skönlitteratur - inspiration både här och där och lite varstans. Plockar och blandar och ger. De här raderna ovan är hämtade ur min egen lösa synopsis till pjäsen jag håller på med (den som är ett av skälen till att bloggen känner sig så ensam och övergiven just nu). Se de korta raderna som ett litet poetiskt smakprov. Litet javisst, men med ganska hög densitet.

Yrvaken vår

Härinne har våren redan vaknat. Vitsipporna står upp för sin plats - som små, glada snödrivor. Och på det typiska 50-talstrycket samsas krokus med blå hyacint.

Hur gick det då med ambitionen att använda en något mindre röd färgskala härinne? Nja, sådär va? När halmstjärnan plockades ner efter juletid kändes den nakna LED-lampan så...naken, så då satte jag upp en röd lampskärm där i stället. Inte så jättesmart kanske, med tanke på att den tunna sladden och den bara "bulben" skulle lämna fri sikt för sakerna som sitter uppsatta på väggen där bakom. Men men, vad kan jag säga - annat än att de röda färgerna ger energi och tillsätter genuin värme.

På tal om naken ja, en del säger ju att ett hem utan böcker är ett naket hem, eller inget hem alls. Om så är fallet är vårt hem väldigt, om man säger så - välklätt. 

Februari är här, en stor, traditionell bokmånad, och vi har rensat ut flera kassar fulla med bokstavsstinna rektanglar. En del har vi faktiskt slängt, riktiga hyllvärmare. Jag funderade en lång stund på hur det måste kännas att heta Liza Marklund och bara bli överflödig och sedan slängd? Förmodligen rätt bra ändå, att nästan ha funnits i var kvinnas/mans bokhylla ett långt tag. Legat där mellan Guillou och Mankell och bara myst, som en spinnande katt med strålande utsikt. Lite så.

Och hej och hå, så fick man till ett inlägg till slut ändå!

Sköt om er.

<3
/helena

ps Tror vi pratar mer om vad jag har gjort sedan sist en annan dag. Och om det här med att bloggen nog är på upphällningen snart ändå. Ni som såg förra rubriken förstod säkert att den inte var satt helt av en slump. Var sak har sin tid, även om det kanske kan uppbådas en aning tid för ett och annat inlägg framöver. 

Nedräkningen har börjat

"... Redan år 1686 ålade Karl XI:s kyrkolag prästerna att inom sina församlingar tillse, att menige man fick lära sig läsa i bok. ..." 

"... Till en allmännare läskunnighet samt folkskolors inrättande med examinerade skollärare var ett stort steg. Folkskolor på landet uppstodo visserligen på flera ställen i början av 1800-talet, men dessa anlades och sköttes vanligen utan all plan. På en del ställen lade dock prästerna ned ett berömvärt arbete för folkskolors inrättande och meddelade i många församlingar själva en god undervisning, men för övrigt bekläddes den s.k. skolläraretjänsten av gamla soldater och klockare, vilka själva nätt och jämnt kunde stava sig fram.

Någon allmän plan för folkskoleundervisningens bedrivande fanns icke förrän 1840-41, då rikets ständer beslöto att fr.o.m. 1842 inrätta folkskolor över allt och även anslogo medel till skollärarnas utbildning och avlöning. ..."

På mitt foto (taget i augusti 2017) av Gustaf Ewalds fotografi (från omkring 1909) sitter lärarinnan Matilda Nordgren med skolklass utanför skolan i Herrljunga.

När jag tittar in i flickklassens svartvita, nyfikna ögon, far det många tankar genom mitt huvud. Först tänker jag på att det fortfarande inte då, i början av 1900-talet, var en självklarhet att få gå i skolan, trots allmän och välmenande uppmaning. Sedan tänker jag på ansvaret som vilar på våra axlar idag, ansvaret inför de här pigga flickögonen: Att deras framtidstro inte ska ha varit förgäves. 

De här flickorna, som med största sannolikhet tvingades leva sina liv i skuggan av två stora, fasansfulla världskrig. Vi måste påminna oss om att det inte är självklart att leva i en tid, i ett land, där alla har rätt - och möjlighet - att gå i en bra skola. Med kunniga och engagerade lärare! Det är inte så länge sedan det inte var en självklarhet här i vårt rika land heller. Det är inte så länge som vårt land alls har varit rikt. Det tål att tänkas på, det som kanske inte är självklart för alla att reflektera över längre.

Att det viktigaste av allt inte nödvändigtvis har med någon skolsal att göra - att behålla ett öppet sinnelag och en nyfiken blick - är ju självklart en helt annan historia.

Och självklart finns det andra ord i ordboken att variera sig med än olika varianter av självklarheter, men ibland måste man bara få utnyttja upprepningens ihärdiga och självklara effekt. ;)

Hursomhelst, nedräkningen har börjat - för länge sedan. Nedräkningen mot att alla ska räknas lika mycket. Oavsett kön, plånbok eller vilken plats på jorden man råkar vara född på.

(Citaten ovan är hämtade ur: Gustaf Ewalds Västergötland i ord och bild. Fotografier och artiklar av Gustaf Ewald, sammanställda och kommenterade av Claes-Håkan Jacobson.)

<3
/helena

ps Till alla flickor och pojkar, tjejer och killar, kvinnor och män - som börjar vårterminen i stort sett as we speak - vill jag skicka med de kloka orden som jag rev ut ur morgontidningen för ett tag sedan. De vill jag skicka med er, för att jag tror det är viktigare än någonsin att förstå att olika berikar och att det krävs mod att våga säga ifrån och verkligen tycka det man tycker. Och tänka det man tänker, oavsett vad någon annan tänker och tycker om det.

"Att vara sig själv i en värld som gör allt för att du ska vara som alla andra är bland det tuffaste som finns." 

/Ralph Waldo Emerson (1803-1882)

Kulmagar & Stenmarksmössor

Ett snabbt hej här från mej. Och från några av de andra kvinnorna här hemma: Blomsterflickan i kökshyllan, ängeln i sovrummet, och så hon som alltid fyller upp hela TV-rutan. Vi får väl snart uppdatera alla gamla klassiska Stenmarks-mössor till Shiffrin-huvudbonader av något modernare slag. På bordet framför TV:n står de tre vise männen och bränner ner julens sista stearinlågor.

-Blev de inte fina? frågade jag mannen några dagar innan jul. -Jo, men jag fattar bara inte hur du kan motivera dig till sådant där småpilligt pyssel, svarade han.

Det gällde de här två små figurerna i trä. Har alltid tyckt att deras mössor är så fina, men mitt på magen hade de varsin etikett i papper som var...ja...helt enkelt...fula. Och märkena som blev kvar, när etiketterna var bortpillade, var ändå fulare. Så då tänkte jag göra något åt det, till slut, för vi har haft dem jättelänge. De har bara stått och skräpat i något skåp, nu ville de få komma ut och pryda sin plats.

På med ett par bollfransar och fram med snören som matchar mössans sköna färger - och så var den heliga boll-treenigheten född!

Visst. Den sista julhelgen är slut. Imorgon börjar vardagen på riktigt, men jag tänker inte plocka ner en enda liten julig pinal förrän julens självklara final stundar runt knuten nästa helg! Konsten är ju att ha så ojuligt julpynt som möjligt, så att det smälter in.

Köksbordet har varit nästan avskalat under helgerna faktiskt. Nåja. Hehe. Finaste kaffekannan har verkligen prytt sin plats där. Nu kommer mitt arbetsbord, som köksbordet oftast kallas, snart fyllas av diverse nya projekt. Fint det med.

Funderar på om det inte börjar bli dags att plocka ner boken bakom julstrumporna snart - Mat för hjärnan. Känns som att det kan behövas lite extra sådant nu, för att vässa organet i fråga inför vårterminen.

Sköt om er.

<3
/helena

ps De fula pappersetiketterna finns kvar. Har tejpat fast dem i botten på paret istället. Så inget är "förstört", om ni undrar. Bara förfinat.

Three wishes (med underrubriken - konsten att välja)

För det första: Önskar så att det gick att välja bort allt valtjafs.

Antar att jag har kommit till den ålder då det blir mer eller mindre oundvikligt att önska att man slapp höra eländet en gång till. Jag pratar om valet. Valet med stort V, i höst. Om det bara inte upptog så mycket av medieutrymmet (för att inte tala om hela luftrummet!), stal så mycket fokus från det som är viktigt på riktigt.

Min förhoppning är att valåret 2018 blir ett år där det gröna kommer på första plats, och att vi slipper lyssna på alla ofruktbara anklagelser mellan block- och partigränser. Att vi slipper ta del av fler partier som först öppnar och sedan stänger sina hjärtan igen. Låt dem då hellre förbli stängda hela tiden - då vet vi åtminstone var vi har er...

För det andra: Att fler ska våga inse att ingen människa är en ö. Att vi är här i världen tillsammans.

Så självklart, ändå verkar det som att så många har svårt att förstå att vi måste välja med utgångspunkt från allas bästa. Det går inte att välja bara utifrån min och de närmast sörjandes situation. Vi måste våga välja varandra. Välja de bästa alternativen för varandra. Våga vara feminister. ALLA är feminister egentligen - det är jag övertygad om. De som säger sig inte vara det - de har bara ingen aning om att det viktigaste f-ordet "bara" är en omskrivning för medmänsklighet, solidaritet och allas lika värde. Allas lika rätt- och skyldigheter.

För det tredje: Att alla ska ha en trygg plats att leva på. Att alla ska ha en plats där de kan välja mellan lugn och ro. Eller kanske ännu hellre; en plats där man slipper välja mellan lugn och ro.

För egen del längtar jag efter lugn och skriv-ro 2018. Och att min mapp där jag samlar på positiva nyheter ska växa sig större och större. Det kan vara något stort - som att kärnvapenfrågan sätts i fokus med hjälp av ett nobelpris - eller något i mindre skala - som att en elev räddar livet på sin lärare som satt en äppelbit i halsen!

Mappen med positiva nyheter ska få mig att orka fortsätta ta del av världsverkligheten, som den är. Även om jag inte önskar något hellre än att aldrig mer behöva läsa att 23 civila har dödats i Syrien igen. Eller att ekot från det bruna stöveltrampet ökar i volym i takt med att ignoransen, nonchalansen, okunnigheten, faktaresistensen och historielösheten ökar.

Låt oss suga åt oss alla positiva förändringar som kommer att försätta ske 2018! Låt oss suga i oss dem som törstiga läskpapper! Samtidigt som vi fortsätter vara vakna och hålla ögonen öppna inför jordens tuffa utmaningar och våra medmänniskors utsatta livsvillkor runt om i HELA världen.

<3
/helena

ps Och glöm inte att vi måste välja för miljöns bästa. Så ofta vi orkar och har möjlighet. Gärna göra ett aktivt grönt val varje dag. Vet att det kanske låter både snusförnuftigt och tjatigt i mångas öron, men... Om alla gör något, då behöver faktiskt ingen göra så mycket att den inte alls orkar fortsätta bry sig om.

Tidens tecken

Något som jag håller extra kärt är de här gamla almanackorna. Lite fult kan det förstås kännas att titta in i en främlings kalender, men här handlar det mest om praktiska ting. Att klippa av ett hörn av bladet för att följa tidens gång. Så. Nu. Ja. Det var det det. Nu är den dagen lagd till handlingarna. Tillryggalagd. Tillgodogjord. Lite den känslan.

Tror bestämt att jag har visat er några av de här små fickalmanackorna förut, men de här blåvita tål definitivt en extra skärskådning. Blått och vitt. I kooperationens sanna anda. Fulla av snusförnuftiga "statements" och knökfulla av praktisk information. Och härligt belamrade med sitt charmigt daterade språk!

1946. Vi rör oss lite fram och tillbaka på fyrtiotalet.

Baksidorna är lika fina som framsidorna.

Som små glada - hoppfulla - konstverk. Se bara på de skönt stiliserade stjärntecknen.

Jodå, baksidan fullföljer zodiaken runt. Och så lite kloka ord på det.

Oj, här hamnade visst "baken" först.

Så där ja, rättvänt igen. Jubileumsåret 1949. Nu ser vi framåt, tänkte man säkert redan då.

"Allmänna regler för flaggning". Bara en av alla informativa punkter som får plats innanför de mjuka ryggarna. Bläddrar lite extra i 1948. Kollar in vad som var The Shit för exakt 70 år sedan. Orkar inte läsa den minimala stilen så länge, men hinner ändå fastna för några goda råd på sidan 31. Tänkte att vi kunde avsluta med dem:


"Tio råd till lomhörda och döva:

1. Var inte generad för att Ni hör illa.
2. Isolera Er inte.
3. Låtsas inte förstå, när Ni inte hör vad som sagts.
4. Tappa inte modet.
5. Var inte misstänksam.
6. Gör Ert allra bästa i Ert arbete.
7. Begagna utan skygghet de hjälpmedel, som står den döve till buds.
8. Besök Hörselfrämjandets apparatsamlingar och avläsningskurser.
9. Akta Er för humbugsmedel. Fråga Hörselfrämjandet till råds.
10. Varje döv bör stödja de dövas egen förening. ..."

Haha. Inte särskilt schysst att skratta åt handikappade, förstås. Men åt de här gamla, välmenande råden måste man väl ända få lov att dra lite på smilbanden? Råd fyra och fem är ju bara obetalbara, och behöver jag nämna att ordbehandlaren höjer avsevärt på sina digitala ögonbryn inför ett ord som humbugsmedel.

Vi tar väl de tio råden till den övriga befolkningen också:


"...Tio råd till hörande:

1. Betrakta den döve på samma sätt, som Ni betraktar andra människor.
2. Låt ej den döve stå ensam i sällskap.
3. Vänd Er till den döve, då Ni talar, och laga, att Ert ansikte är belyst.
4. Antyd från början i få ord, vad samtalet skall röra sig om.
5. Tala långsamt och tydligt, men utan att göra överdrivna läpprörelser.
6. Skrik icke, framförallt icke i den döves öra.
7. Om den döve ej förstår, upprepa icke samma ord utan begagna en omskrivning.
8. Visa Er icke otålig och skratta aldrig åt den döves missförstånd.
9. Visa den döve till Hörselfrämjandet för att få upplysningar om lämpliga hjälpmedel.
10. Stöd de dövas förening."

Ettan är ju inte så dum förstås... Det betyder alltså att den gyllene regeln gällde även i samröre med dem man dåförtiden kallade för döva. Hm. Där ser man.

:)
/helena

ps Läser på första uppslaget att den sjuttioåriga almanackan är tryckt av Almqvist & Wiksell och att "exemplar säljes häftat och skuret för 30 öre."