Jag kommer med en teaser till er

Kunde bara inte låta bli; att visa er lite, lite av det fina som jag hittade på Myrorna igår!

Hoppas att ni har det bra!

:)
/helena

Salig, solig blandning

Med de här osorterade, oredigerade bilderna från min fredag, vill jag önska er en präktigt prima pingst!

<3
/helena

ps Väggkonstverket är gjort av Christina Angelina.

Korta tankar. När maj snart gifter sig med juni.

Det är någonting med balkonger
Någon sitter där och häckar
Som fågelholkar
Befolkas bara när något ska pånyttfödas, och växa

Flickan, i tunn klänning, gungar i takt med klockan
Exakt på slaget
Som en pendel
Medurs
Medsols
Moturs
Motvalls
Ont i halsen, av vinden som visade sig inte vara så svag ändå

Koltrasten vägrar vara tyst
Sjunger ut sin längtan till gryningen
Längtan efter svar
Om svar anhålles
O.S.A.
O.S.V.
Lite till och lite till och snart är holken tom igen

Eller vad säger du, Tomas?
Tvivlaren?
Nej, Ledin såklart!

Solklart.


:)
/helena

En sten, som nog inte har så mycket med Karin att göra

- Men ska vi inte ta och åka till den där stenen nu då? Undrade mannen. Vi var ju ändå i Alingsås. Och hade lite tid över. Tid att döda, skulle jag kanske sagt, om det inte känts så makabert.
- Nja, det regnar ju och så. Sa jag lite motvilligt. Fast jag blev tvungen att medge att jag hade tjatat länge om att få stanna till där en stund. Men det var ju någongång, inte nödvändigtvis just idag, när det regnade och allt.

Hur det var, for vi dit. Lite svårt att hitta var det. För vi fuskade inte, via någon förklarande turistsajt eller så. Vi bara körde på. Ja, långsamt alltså. Mot Trollhättehållet, till att börja med. Sedan svänga av. Nej, vi hamnade för långt ut på landsbygden, men tur var väl det - för ponnyn var ju så söt! Och rådjuren!

Vända. Köra tillbaka en bit. Bolltorp, hette något. Svänga av igen, gamla Vänersborgsvägen var det visst. In bland villorna. Vi måste väl kört vilse nu va? Men se, där borta finns en liten parkering! Och en skylt. Och en stor sten, men det var inte den. Först några steg neråt skogsstigen. Upp med paraplyet, och där låg den. Mitt bland ekarna.

Någon hade stuckit in en ros i stenen. En enda röd. Som hunnit bli så där vacker som den blir efter några dagar, kanske en vecka.

Strax intill låg en något malplacerad grillplats. Överallt ligger de numera. Alla måste visst gilla att grilla. Hela tiden. Inget fel med det. Men överallt? Nåja. Nåväl. Förde handen långsamt över gråstenens skrovliga, laviga yta. Följde sprickorna. Där ljuset kommer in, ni vet. Och tackade Karin för att hon finns kvar. Via sina ord. Via sitt engagemang.

Läste någonstans, att Karin Boyes symbol framför andra var; trädet. Det klack till i mig då. Trädet. Det som reser sig mot himlen. Okuvligt. Törstande efter molnen. Efter oändligheten bakom dem. Trädet. Antitesen till stenens hårdnackade stillhet.

Karin finns inte här. Hon finns överallt. Hon bor i bokhyllan. Hon borde bo i allas bokhyllor. Som en hyllning. En hyllning till någon som vågade försöka förändra något. Få stenen i rullning. Få oss att uppleva något för första gången, igen. Öppna ögonen mot dröm, dikt och verklighet. Även om det kan göra ont ibland.

<3
/helena

ps I helgen blev vi äntligen klara med högläsningsboken som vi började på förra året. Den slutade trist. Med att en man satt och grät framför några tavlor med glödande motiv. Nu läser vi Karin. En sida då och en sida då, i det tempo som vardagen tillåter. Vi har kommit till sidan sextiofem.

Ner med våren, upp med sommaren

Ner med gråskalan.

Upp med hela färgkartan. 

Borde nog varit ett utropstecken efter den senaste meningen, men jag tycker ju så mycket om Jan-Ove Stappes vitsippssnår också. Det är bara det att man längtar mer färg nu. Längtar blommande blodröda och djupgula rosor. Längtar blått. Blå grindar. Längtar grindar. Längtar att de ska få stå öppna för allt det gröna.

Fast jag vet inte riktigt om det är här, mellan kök och sovrum, som Thea Tanners provtryck från Karlagatan skall hamna. Men jag vet att det gör stor skillnad med en liten förändring, och jag vet att jag tjatat om det förut, men vi tar det igen: Second hand är en bra väg att gå om man vill ha råd att ändra motiv då och då. På loppisar, slagauktioner och i välgörenhetsbutiker finns grafiska tryck att köpa/ropa in för en spottstyver. Ibland går det till och med att hitta en unik - och hyfsat intressant - målning för mindre än vad en halvtråkig, uttjatad, massproducerad affisch kostar. 

De lokala konstnärerna är ofta underskattade. Bara för att de inte heter Picasso kan de ju vara helt okej. Åtminstone för den storleken på peng som det ofta handlar om i de här second hand-sammanhangen.

:)
/helena

ps Nu ska jag sätta mig på den där inbjudande platta stolen på tavelverandan (den som döljer sig bakom min hand), och dra in doften av grafiskt gräs i näsborrarna.

Where the magic happens

Jag älskar fortfarande de finska monstren under sängen, även om nästan ingen annan gjorde det. Så det så. Så pratar vi inte mer om det.

Eller jo, vi kan väl nämna att det faktiskt fanns många bidrag som kändes riktigt bra i årets Eurovision-final. Tyckte faktiskt att många lät bättre än jag mindes dem från semisarna. Addera därtill Italiens hoppfullhet, Frankrikes tacksamhet och Tysklands eftertänksamhet, och det hela blir till en riktigt skön schlagersoppa, om ni frågar luttrade lilla mig.

Australiens love lät riktigt bra. Love är ju aldrig fel. Litauens var finstämd, nära tårarna. Irlands sköra styrka höll och Cyperns gympingpass kom väl till pass. Bulgariens bidrag kändes märkvärdigt stark. Och Benjamin gjorde ett för jäkla bra jobb! Annars föll jag mest för strofen som fanns med på flera ställen: You make this place feel like home. Ungefär så.

Och så tänkte jag på hur vackert det är med upplyst kroppsbehåring. !??! Alltså. Det där lät kanske inte så jättevackert, men så här menar jag; det korta, fina fjunet på axlar och armar, hos företrädesvis kvinnor i klänning, ser så vackert ut när det belyses i motljus. Som en kroppens egen minigloria. Haha. Det där lät konstigt. Jag antar att det måste ses.

Annars då? Jo, jag skrev en liten sak. Exklusivt till er.

Orden
de lyder
mig inte
De stångas och brottas och svär
på att aldrig göra som jag säger
Jag låser in dem
Tappar bort nyckeln
Undrar om de kommer svälta ihjäl där inne
Eller om syret kommer att ta slut

Jag öppnar en glipa
sakta, sakta
och upptäcker ett litet i som sitter och trycker längst in i hörnet
i
i
i hörnet
Så blygt är det att det inte säger någonting
inte ens ett litet pip
Men jag ser att det har betydelse
inte bara ibland
I allt möjligt har det med ett finger
till exempel i själva fingret
alldeles efter f:et
före n:et
fast just n:et ofta vill tränga sig före
men då visar i bara upp fingret
lillfingret

Sedan kommer de ut igen
Orden
allihop i en stor hop
hullerombuller
i kullerbytta och i skvallerbytta bingbång
alla på en gång
Skrattar och kramar om varandra
lovar att hålla sams
leka på lagom distans
finna vägar
hålla avstånden
korta, korta
låna snirkligheter och rundheter av varandra
lämna tillbaks det som blir över
stoppa om varandra på kvällen
lilla i ler mot stora A
och sagan har som vanligt ett gott slut
Och en ännu bättre början

Det var en gång ett gäng bokstäver som, nästan alltid, älskade varandra...

:)
/helena

ps Tänkte mest att jag skulle visa er slutresultatet av tre av mina bilder. Tre bilder med lite somrig ton i kanten. Alla med sin grund lagd vid köksbordet. Where all the bild-magic happens. Och så lite pill på datorn på det.

Förlåt mig, Benjamin!

Vi röstade på Slovenien. Fast det kunde lika gärna blivit på Lettland eller Malta. Men bäst av alla, efter två genomlyssnade semifinaler, tycker jag ändå att Finland är. Det är tjejernas år i år. Känns väldigt bra, tycker jag. Det är tjejer som sjunger om viktiga saker. Det är tjejer som har röster som bär. Även om det känns som att det finns ovanligt många tonosäkra tävlande i år.

Och fyra kvinnliga programledare, känns som fyra för mycket i det här fallet. Bara - för mycket.

Visst, det finns en och annan man som också kan. Som han med balladen från Armenien i tisdags, han gick så klart inte vidare. Suck. Österrikes bidrag känns också okej, lite för välpolerat kanske, men annars så. Ukrainas unga popstjärna har en låt som funkar. Och ungerskt tunggung - levererad av en sångare som håller ton på rätt sida om hårdrockens svåra "sångkonst" - ger mig lätt ståpäls. Även om jag inte har en aning om vad texten handlar om. Förhoppningsvis något om fred och frihet och lite annat soft som hård rock ofta står för...

Anyway. De andra nordiska bidragen känns bleka. Norge, tja, inget speciellt med den låten egentligen. Även om Rybaks charm som vanligt levererar. Danmark. ? Vikingar? Känns mest trist och passé och lite allmänt b, som i beige. Eller vad tycker ni? Islands bidrag kommer jag inte ens ihåg längre. Säger kanske det mesta.

Benjamin då? Ja, han är förstås duktig. Det funkar ju. Men han är inte bäst. Han är proffsig och en skön kille med moves, men det räcker inte ända fram. Enligt mig. Han får gärna bevisa att jag har fel.

Aalto, hon heter så, tjejen från Finland. Hon som sjunger om monstren under sängen. Hon som rockar kajalen av de flesta. Hon vinner kanske inte, men min röst har hon. Eller hade åtminstone i tisdags (om vi hade fått rösta då). Vi får se hur det känns imorgon. Kanske låter allt annorlunda då?

Helg på gång. Igen. Eller fortfarande. Det beror på hur man ser det. Önskar er en bra en. Med eller utan Eurovision-engagemang.

<3
/helena

ps Blågult i den finska Arabia-vasen. Det känns helt rätt, med tanke på att tjejen som vunnit mitt mello-hjärta heter Aalto. Är hon månne släkt med den gode Alvar? I vilket fall, läs mer om min vintagevas - som heter Suvi och är designad av en kvinna med initialerna GOG - här.