En sten, som nog inte har så mycket med Karin att göra

- Men ska vi inte ta och åka till den där stenen nu då? Undrade mannen. Vi var ju ändå i Alingsås. Och hade lite tid över. Tid att döda, skulle jag kanske sagt, om det inte känts så makabert.
- Nja, det regnar ju och så. Sa jag lite motvilligt. Fast jag blev tvungen att medge att jag hade tjatat länge om att få stanna till där en stund. Men det var ju någongång, inte nödvändigtvis just idag, när det regnade och allt.

Hur det var, for vi dit. Lite svårt att hitta var det. För vi fuskade inte, via någon förklarande turistsajt eller så. Vi bara körde på. Ja, långsamt alltså. Mot Trollhättehållet, till att börja med. Sedan svänga av. Nej, vi hamnade för långt ut på landsbygden, men tur var väl det - för ponnyn var ju så söt! Och rådjuren!

Vända. Köra tillbaka en bit. Bolltorp, hette något. Svänga av igen, gamla Vänersborgsvägen var det visst. In bland villorna. Vi måste väl kört vilse nu va? Men se, där borta finns en liten parkering! Och en skylt. Och en stor sten, men det var inte den. Först några steg neråt skogsstigen. Upp med paraplyet, och där låg den. Mitt bland ekarna.

Någon hade stuckit in en ros i stenen. En enda röd. Som hunnit bli så där vacker som den blir efter några dagar, kanske en vecka.

Strax intill låg en något malplacerad grillplats. Överallt ligger de numera. Alla måste visst gilla att grilla. Hela tiden. Inget fel med det. Men överallt? Nåja. Nåväl. Förde handen långsamt över gråstenens skrovliga, laviga yta. Följde sprickorna. Där ljuset kommer in, ni vet. Och tackade Karin för att hon finns kvar. Via sina ord. Via sitt engagemang.

Läste någonstans, att Karin Boyes symbol framför andra var; trädet. Det klack till i mig då. Trädet. Det som reser sig mot himlen. Okuvligt. Törstande efter molnen. Efter oändligheten bakom dem. Trädet. Antitesen till stenens hårdnackade stillhet.

Karin finns inte här. Hon finns överallt. Hon bor i bokhyllan. Hon borde bo i allas bokhyllor. Som en hyllning. En hyllning till någon som vågade försöka förändra något. Få stenen i rullning. Få oss att uppleva något för första gången, igen. Öppna ögonen mot dröm, dikt och verklighet. Även om det kan göra ont ibland.

<3
/helena

ps I helgen blev vi äntligen klara med högläsningsboken som vi började på förra året. Den slutade trist. Med att en man satt och grät framför några tavlor med glödande motiv. Nu läser vi Karin. En sida då och en sida då, i det tempo som vardagen tillåter. Vi har kommit till sidan sextiofem.