Här är han ju - min nya man. Som minsann har huvudet på skaft. Nåja. Huvud har han i alla fall. Ett stort ett.
Även om det inte är handmålat, så föll jag för hantverket. Se bara, på varje skåra som är utskuren i träet.
Han följer mig med sin raka, kloka, lugna blick. Guidar mig varsamt genom den moderna världens djungel, känns det som.
Utanför går våren sin årliga batalj med de motsträviga elementen. Det vita mot det gröna. En urminnes kamp. Det råder visst stiltje där, just nu. Blåsten är som bortblåst. Träden rör sig knappt. Inte en susning hörs. Bara ett lätt kvitter. Löven väntar ivrigt på att få spricka upp i sitt glada rassel. Lite så. Alltmedan jag funderar...
...på vad min verkliga amerikan, han som kallade sitt land för något helt annat, ska få heta. Viskande vinden?
Mannen, alltså min andra man ;), föreslog Droppande kranen. Hm. Eller Vindögda vråken, kanske. Vore väl lite kul att kunna säga: Trevligt att vråkas! varje gång man passerade? Nä. Här krävs det nog some serious eftertänkande.
Här står i alla fall fredspipan redo. Även om jag förstår om vår ursprungsamerikan, en så kallad indian, inte är beredd att låta den vite mannen få åtnjuta den ynnesten - att bli förlåten det oförlåtliga. Intrånget. I land och liv.
Vad kan vi lära oss av naturen? Av naturfolken? De som levde/lever nära, nära jorden. Med örat mot marken. Med ögat ständigt vaket mot skyn. Med näsan riktad mot trädstammens talande årsringar. Med munnen full av läkande skott och proteinrika larver. Det var en av de frågor som lockade mig mest med att läsa en kurs i socialantropologi en gång i tiden.
En kurs som jag burit med mig ända sedan dess, den lärde mig tidigt att se världen ur olika perspektiv, både bokstavligen och bildligt.
Den lärde mig att det finns många sätt att se på det här med att låta barnen fortsätta att leka cowboys och indianer. Det är kanske inte bara en lek? Det som skedde var i alla fall på blodigt allvar, och ingen kan väl påstå att de som var där först, var de som gick segrande ur striden?
Kanske tur att han inte har någon kropp, trots allt - min ursprungsman - för han skulle nog ändå inte velat dansa någon segerdans.
<3
/helena
ps Kanske vill ni hjälpa mannen och mig - med att döpa min senaste vintage-skatt? Har ni några kreativa förslag? Något poetiskt om väder och vind och kraft och kultur och nedärvd kunskap? Eller bara något kul? Själv kallar jag mig just nu för: Inte-En-Susning.
