Här hemma - några vardagsbilder bara

Ska strax stänga av här, jobba med en del annat. Med böcker - oh joy! Men först, som ett brev på posten...

...kommer några snabba bilder till er. Bara lite vardag. Helt vanlig, ovanlig vintage-vardag. Och snäckor!

Och knoppar! Åtminstone en. Fatta att den här fräkniga orkidén fortfarande blommar! Tre blommor. Plus en ny knopp nu då.

På notstället står Ragnar Lindén och hans bildvärldar, och inspirerar.

I köket, strax bredvid Australien, står de färgglada, musikaliska äggen. Alltid redo för ett rytmiskt (för)slag.

I ett av hemmets mörkaste hörn huserar som vanligt dessa välklädda ladies. De lyser upp!

Fler välklädda damer. Fyra Fru Bamse. Fyra drottningar. Ingen lek. Jo...

Två favoritindivider. En har gått vidare till de sällare jaktmarkerna, för länge länge sedan (Hur kan sju år gå så fort?!?) En kommer snart hem från jobbet. Då ska vi titta på skidskytte. Hög tid för grabbarna att ladda om. Eller hur?

Snön föll mjukt i morse. Ljuset föll mig i smaken. Nu faller regnet pladask. Och jag jobbar småhurtigt vidare i skumrasket.

Ett ord här. En bild där. Nästan helt utan besvär. Äsch. Vi hörs.

<3
/helena

ps Ett riktigt brev måste förstås ha ett ps. Men jag kan inte komma på något mer att säga just nu. En bild sägs ju i och för säg säga mer än tusen ord, så då måste ju åtta bilder, enligt matematikens alla regler, säga desto mer. Det får väl helt enkelt räcka så nu då.

High 5! vintage - Glad vårkänning!

Den är väl inte ända framme än - våren. Men vi kan ändå känna den. Den nalkas med ljumma stormsteg. Lägger sig tillrätta i solens lä-lägen. Närmar sig våra vinterpinade husknutar med hopp om grönska snart.

Med värme överlämnar jag de här fem favoriterna till er. Med värme och sprittande, smittande vårglädje!

1. Anna-kannan. Den gamla, vackert medfarna. Erfarna. Porslinshy när den är som bäst; lagom ärrad.
2. På Argenta kan man vänta! Gustavsbergs gröna succé med silverinlägg. Liljekonvaljen, den lilla, fina.
3. Viderund. Rund och go och med vide på. Det är allt jag vet om det bruna vasklotet. Men me really like it!
4. Svart. Och repig, har den blivit med årens rätt. Glas är materialet i vårat kära arvegods. Mannens första sommarjobb var på ett bryggeri i Dalarna där han växte upp. Den här flaskan kan kanske också ha tjänstgjort där en gång i tiden? Ja, betydligt tidigare än mannen var där i så fall. Gammal är han ju, men inte urgammal. ;)
5. Ingen strandskata, men väl en Strandin-fågel. Den brända ytan, som framhäver ådringen extra, gör det lätt för oss verkliga "träskallar" att njuta.

<3
/helena

Mot ljusare tider

Funderade på om inte den här lilla lampan skulle kunna komma till någon användning igen? Haha. Men så här ser den kanske mest ut som en hörapparat? Passar förstås mer än finfint för någon som närmar sig den stora tantsiffran, med stort F, med ljusets hastighet...

Som ett litet snurrigt smycke!

Bara att vända den färg framåt som man just nu föredrar. Grönt funkar alltid för mig. Och för dig också, väl?

Dockskåpsnostalgipoesi! Ja, i ett enda ord så där bara!

Men det där med upphängningen - den får vi nog ta och fundera på ett extra varv, va?

:)
/helena

I min hand - Kvinnor. Och män.

Jag tror att det gäller att välja sida tidigt - mellan de som väljer att göra något och de som mest tittar på. Att välja förebilder, som i sin tur väljer att göra något för att utveckla världen till en bättre plats. Sedan kan det - själva utvecklandet - se ut på många, många olika sätt.

Läser om de som sätter sina förebilder på matchtröjorna, bra! Bra att föra dem och deras bidrag till mänskligheten vidare. Jag tror att vi behöver ha någon - många! att se upp till. Att vi alla behöver det, genom hela livet, men att det är väldigt viktigt att redan tidigt välja i vilkas spår man vill följa. Här handlar det om en positiv form av Följa John - och Följa Johanna. För jag tror det är essentiellt att sluta stirra sig blind på könet här. Vi måste hitta de som vill sprida de goda ringarna på vattnet både högt - som hos världsmästare och Nobelpristagare - och nära inpå - som hos farmor och morfar som alltid ställer upp, och hos grannen som alltid är beredd att hugga i lite extra för allas väl och ve(d).

Men visst, det vore väl konstigt, att ha den plattform jag har, och inte uttrycka en extra stark önskan om att små barn - både flickor och pojkar - tidigt måste hitta kvinnliga förebilder. Bra män vill föra den goda feministiska kampen vidare. Många män för den kampen mera högljutt än många kvinnor gör, det får vi inte glömma bort.

Alltså, några handfasta råd, för att föra kampen för de humanistiska värdena vidare i vardagen - var en bra förebild för de yngre. Ingen kräver att du, någon enskild, ska vara det på alla plan eller orka vara det alltid, men hitta din plats, din nisch, och jobba dig in i unga människors hjärtan därifrån. Sjung. Läs poesi. Öva på att bli en bättre förlorare. Bygg skateboardramper. Håll upp dörren för någon - även om den råkar vara fotocellsstyrd. Heja på någon du aldrig brukar heja på. Bara för att du kan och vill göra världen omkring dig en aning vänligare. Låt människor vara dem de vill vara. Bara för att DITT sätt är rätt för DIG, behöver inte just det sättet vara rätt för någon annan. Låt de som bara vill vara ifred vara det. Och håll de andra sällskap en stund.

En samling självklarheter staplade på varandra, tänker någon säkert nu, men det känns inte som att det är självklart att hålla upp dörren för någon längre. Och många leenden ute på stan verkar ha dött ut. Som ett utrotningshotat djur ungefär.

Imorgon går vi ut och letar reda på det - Jakten på det försvunna leendet. Det som ska få oss att känna samhörighet igen. Det som ska få oss att gemensamt agera för att höja de mellanmänskliga värdena igen. Det är när vi ser på varandra, som individer, som vi kan börja förstå att det egentligen inte finns några långa, trista staplar i diverse besparingsdiagram. Det finns inga andra. Det finns bara vi.

<3
/helena

ps Sedan är det ju inte hela världen som har lyxen att kunna jobba vidare för en jämlikare värld i vardagen. Vi får inte glömma dem som för den ojämna och svåra kampen för ren och skär överlevnad. Varje dag, överallt. Jag läser om Madagaskar. Om mässlingsutbrottet som skördat många människors liv. Många barn. De mest utsatta - de små barnen. Det handlar, som vanligt, om brist på pengar och kunskap. Och vidare - på avsaknaden av fungerande logistik och infrastruktur.

Tänk bara, att inte ha råd att ge sitt barn den andra, livsnödvändiga, dosen mässlingsvaccin. Det måste kännas fruktansvärt!

Vi kan väl enas om att sätta in en extra slant till valfri hjälporganisation, när vi sätter räkningarna nästa gång. Ibland känns allt så hopplöst, då är det bra att göra något handgripligt, som att trycka på en knapp på datorn. Många enterknappar små, blir till en hel å av dundermedicin mot sjukdomar som det känns som vi borde utrotat för länge, länge sedan.

pps "Finns det liv på Mars? är en humoristisk roman på mörk botten; en kärleksförklaring till rockmusik och till människor som inte lyckas stuva in sina liv i lämpliga förvaringsmöbler." En vuxendomsbok av Inger Edelfeldt. Norstedts Förlag, Stockholm. 2006. Omslag: Lotta Kühlhorn.

Föremål för beundran

- Har du haft någon sådan dröm nyligen? En där du känt dig helt salig av glädje när du vaknade? Inte? Nej, det är minsann inte varje natt man får förmånen att drömma något vackert, sammanhängande eller ens begripligt.

Jag hade faktiskt turen (skickligheten?) att drömma precis en sådan salig drömsekvens för några veckor sedan, och den har liksom följt med mig sedan dess. Den har stannat kvar, och jag ler fortfarande när jag tänker på den. Borde kanske skriva ner den på något sätt. Men jag vet inte, kanske går den sköna känslan förlorad då, om innehållet, så att säga, materialiseras?

Ska inte tråka ut er med mina drömmar här, det är ju oftast så tråkigt att ta del av någon annans. De är så personliga, bara för dig själv att eventuellt tyda, och/eller njuta av.

Ville bara berätta att jag strax är klar med kvällens/nattens lilla skrivövning och nu tänker gå och drömma en sådan där salig drömsak. För visst måste det gå att bestämma sig för att drömma något bra och intressant, ja nästan vackert? Bara man spänner bågen och sömncentrat tillräckligt hårt, tänker jag mig. Eller inte.

Anyway. Ville bjuda er en helgblomma, i vintage-format såklart! Hittade den här fyra år gamla buketten i mitt massiva bildarkiv. Tyckte om solen i den. Och prylburken som vas. Undrar var jag har gjort av den? Tur att man fotar sina saker så att det går att njuta av dem även när man inte har en aning av var de har blivit av.

Och så ville jag plåga er med rubriken ovan. När jag kom på att jag nog aldrig använt den dubbeltydigheten under alla mina år av vintage-föremål-bloggande, så var jag bara tvungen att testa den på er direkt. Förlåt.

Trevlig helg på er! Och dröm så sött nu. Dagdrömmar är också bra att ha, och lite lättare att styra innehållet i.

<3
/helena

ps Jo. Det var så här. Vi tar den korta versionen. Jag flög. Hade inga vingar eller så. Satt inte i något flygplan. Befann mig bara på samma våglängd som en fågel. Jag bara svävade där, jämte en kolibri eller nåt. En fågel som kan röra sina vingar så fort att den verkar stå helt stilla i luften. Där svävade vi tillsammans. Mot en blå himmel. Visst låter det nästan som en religiös upplevelse? Jag kände mig åtminstone helt salig när jag vaknade. Och gör det fortfarande när jag tänker på den ljudlöst flaxande fågeln. Hur dess vingar rörde sig genom luften, alldeles intill. Som en lätt smekning på min kind.

Den bästa dagen är oredigerad, men välregisserad.

Vem vet var skåpet ska stå? Vem bär byxorna i familjen? Förhoppningsvis den som är intresserad av inredning och ordning och reda. Förhoppningsvis den som trivs bättre i byxor än i något annat plagg. Oavsett kön. Oavsett vad, helt enkelt.

Personligen älskar jag byxor. Och skåp.

Bjuder er "bara" på några snabba klipp från min torsdag. En helt vanlig, ovanlig torsdag. Bläddrandes bland mina gamla tidningar letar jag inspiration för att kunna sprida inspiration. Ungefär så. Hittar hon som inreder med sådant som andra slängt. Hittar hon som skapar bilder med hjälp av sina älskade prylar. Hittar mig själv. Lite så.

Lumberjills. Har ni hört talas om dem? Förmodligen har ni det, om ni såg gårdagens avsnitt (säsong 17, avsnitt 7) av Antiques Road Trip. Har ni inte sett det, så gör det. Så många fina saker också. Bland annat ett art noveau-föremål i koppar med definitiva kvinnliga förtecken.

Reklam. Ett nödvändigt ont? Ja, kanske. Men inte bara. När jag bläddrar i mina magasin med några år på nacken så slås jag av tanken: Vad kommer morgondagens människor att tänka om vår tid, när de ser den reklam som vi gjorde? För visst är det ofta nostalgiska käcka annonser, som fastnar i minnet när man lägger vantarna på något riktigt gammalt nummer, från 50-talet eller så?

Vad bär vi med oss från förr? Vad tar andra med sig framåt, från oss? Stora frågor, att fundera vidare på en annan dag.

Nu. Fin fredag till er alla.

<3
/helena

ps Reklamen som innehöll en dos clown-medicin (!) gjorde mig glad. Reklamen, mellan sjoken i det strömmade avsnittet av Antiques Road Trip, som vi såg för en stund sedan alltså. För om man missar ett avsnitt på 8:an på TV:n, går det ju lika bra att ta del av det senare på Viafree istället.

Saga

- Skriv en saga om våren.
- Nä. Det är redan gjort. Såå gjort. Såå många gånger.
- Skriv en saga om vintern då.
- Om vintern? Vem vill höra om den när våren är på g?
- Men. Hördu. Skärp dig. Skriv om sommaren då, för tusan.
- Nej. Känns trist att gå händelserna i förväg bara så där.
- Hallå. Nu skriver du en saga. Om vad som helst. Eller om hösten.
- Om hösten? Ja, det låter bra. Hösten känns alltid aktuell på något sätt.

Hösten...
Här bor löften.
Som lovar guld och guldgula skogar.
Som lovar en årstid som håller sina färgsprakande löften.
En tid när de ljumma sommarvindarna dröjer sig kvar.
Med en lite trött sol, som smekt gräset och sjön med sina långa, utsträckta strålar hela sommaren.
Sandslotten har fått sina bygglov indragna.
Luften har gått ur den gladaste badankan.
Badkrukans blomningstid är över, men den är ändå fortfarande fylld, med hopp om att vara modigast vid bassängkanten nästa år.

- Jaja. Tjata. Let's move on.
- Men först, bara en fråga till: Vad är då det allra bästa med hösten?
- Att den går över.

Så att allt kan gå i ide.
Bida tid till att binda gröna kransar igen.
Snölyktorna får bygglov.
Snögubbarna flyttar in.
Jesus föds.
Igen.
Och igen.
Och granen bärs ut.
Nya löften.
Alltid nya, alltid samma.
Prövningens tid.

- Håller frisyren för ännu en februariblåst?
- Ja. Tro det eller ej.

Allt orkar resa sig en gång till.
Vart endaste hårstrå.
Varje buske och vide är ung igen.
Varje pigg på igelkottens rygg reser hit igen.
Till våren.

- Så var vi då där igen.
- Varför handlar allt alltid om våren?
- Varför skrivs det så mycket om våren?
- För att det är vår sak att göra det?
- Älta samma, gamla våriga saker, om och om igen.
- Men varför? Svara mig.
- För att vi aldrig riktigt vågar tro på den?
- Den är visst snart här.
- Igen?
- Ja. Enligt ryktet som envist viskas genom björkens slumrande musöron.
- Med säcken full av ulliga får och ägg och hägg och allt det där.
- Det går med vindens fart.
- Och regnets.

Dropp, dropp, dropp, dropp, dropp, dropp, dropp, dropp, dropp, dropp, dropp, snödroppar.

- Men. Vänta nu här... Har du inte skrivit exakt samma mening förut?
- Jo då, många gånger. Senast i våras. Har jag för mig.


<3
/helena