TGIM

Tänker på att hur man än vrider och vänder på sig, hur man än vinklar almanackan, så börjar en ny vecka just idag. Det är i alla fall skönt att strykjärnet redan är tillbaka, under "the hood", igen. Visst är det betryggande med saker som faller på plats, som hittar nya arbetsuppgifter, som den blommiga tehuvan. Och hur skönt är det inte att ha positiva bilder runtomkring sig. Mitt i vardagen. Som Thomas Wahlströms "Turning torso". Skulle inte ha något emot att ha den som lito, på väggen. Eller den här, kul att säga godmorgon till Bob. Är ändå rätt nöjd med det lilla konstkortet, som står i vår sovrumshylla.

Grunnar intensivt på hur det skulle vara att gå i sjunde klass idag. Svårare än på åttiotalet? Lättare? Annorlunda! Sure. Mannen är inkallad som lärarvikarie - igen. Denna gången är det musik som gäller. Han nämnde ordet quiz. Eller varför inte kalla det hederlig gammal frågesport?

 I alla fall, han scannade av CD-hyllorna här hemma och tog med sig en lämplig bunt under armen. En 40 minuter lång bunt, förmodar jag. Jag känner mig nästan lite avundsjuk på de där 14-åringarna. De skulle, på blankaste förmiddagen, få sig lite nachtmusic, eller som det heter så vackert på franska; Une petite musique de Nuit, till livs och ett par strofer Ted, kanske den här favoriten eller denna med de blåaste av förtecken. Ringo, George, Paul och John skulle se till att solen tittade fram, fast att det är en ganska mulen dag. Coola, coola Robyn! Och Gadd, Ha, ha det där var väl inte Gadd? Nä, här är han ju! Och sen får man ju inte glömma fötterna; Povel tycker visserligen att man ska ta av dem nu, inte fötterna alltså, utan skorna. Om det börjar regna kan det vara skönt att ta dem på sig igen. Just D.

Minns ni blandatbanden? De mixade tejperna man brukade sätta ihop, spelade av Tracks, eller de bästa spåren från de högt älskade LP-skivorna. Kommer särskilt ihåg när en väninna åkte iväg som Au pair till Frankrike, hur jag då satte ihop den mest omsorgsfulla blandning. Och hur glad hon blev. Hon värderade den nog högre än alla franska Franc sammanlagt. För hur skönt är det inte att höra Jakob Hellman sjunga om Jag har sett havet idag och jag har sett hur stort det var, när man själv befinner sig på behörigt avstånd, bortom havet. Eller att höra Uffe skandera Lycklig, lycklig.

Men jag har en helt annan låt på hjärnan idag. Såklart. Ibland är det irriterande. Inte idag. För I love trouble... Lyssna bara på texten, underbar. Lyssna, om ni hinner.

Thank God It's Monica.



så hörs vi snart.
:)
/helena



ps Om jag hade vetat att jag skulle få just Monica på hjärnan så hade nog gårdagens inlägg fått heta; En Monica om dagen och ett litet bett på ett äpple...

Ett äpple om dagen & lite Monica

Igår när jag satt här vid laptopen och skrev så råkade TV:n stå på lite i ögonvrån. Jag lyssnade bara med ett öra, det var visst fråga doktorn, med en intervju med Babben, bl a. Men så kom det någonting som fångade hela min uppmärksamhet, båda öronen blev intresserade när Monica Z dök upp i rutan. Ja, båda ögonen också. Det var Minnenas Television som sände en liten konsert med den oförglömliga världsartisten från de djupa skogarna i värmland. Den varma, dova, rörliga Zetterlundska rösten! Unik. Säregen. Precis som Tage Danielsson sa; "...Ett lingonris som satts i cocktailglas...". Visst, så var hon. Monica!

Programmet var från 1969 och trots att det fanns i Svt:s arkiv så hade det tydligen aldrig visats tidigare?! Det riktigt strålar om henne här. Det blonda håret nästan som en gloria runt de glada ansiktsdragen. Precis så vill jag minnas henne. Som hon såg ut under denna spelning. (ett år före min födelse:) Tydligen var hon nyförälskad! Det förklarar fnittret och det extra glittret i ögonen. Synd bara att jag inte lyckas hitta detta på SVTplay, om ni nu missade denna repris som sändes klockan halv sex en lördagmorgon?! Här hittar ni i alla fall ett avsnitt där Monica Z uppträder ihop med ingen mindre än Louis Armstrong. (ca 40 min in i programmet)

Annars kan ni väl lyssna lite på henne! Och titta på de fina bilderna. Här sjunger hon en av mina favoriter ; Gröna små äpplen, med svensk text av Stikkan Andersson. En hyllning till vardagskärleken! Kan väl passa även på en söndag?

Och vill ni höra originalet Little green apples, så hittar ni en fin version med Frank Sinatra här! (bra tips att hosta om man vill övertyga folk om att det verkligen är live!)

Och tillhör ni, liksom jag, de där dinosaurierna som gillar att lyssna på CD:s så köp gärna det fina samlingsalbumet; Det bästa med Monica Zetterlund (2005). Kostar bara 49:- på Ginza!?! Och en del av behållningen från försäljningen går till Monicas Minnesfond. Fint.


Zetterlunden, har ni hört talas om den? Det hade inte jag. Gå in här och läs om den spelande parkbänken. Vad hade Monica tyckt? Om att rumpan kan starta musiken? Förmodligen hade hon, också, fnissat.



så hörs vi snart.
:)
/helena


ps. Mitt fina äpple, som ni ser på bilderna, är en ljushållare. Och jätteömtåligt. Jag hade två ifrån början... När mannen ska dammsuga springer jag fram och plockar bort det sköra äpplet. Sedan brukar jag hitta det efter ett par dar, eller så. Instucket bland kuddarna i soffan...

Turista i lá homevista

Med solen som vägvisare gav vi oss av!

Vi passerade en del höga hus...

...på vår väg till böckernas Mekka!

Let's go Let's go Let's go...

...Let's gå ner på sta'n

Vackra träd? Vackra människor? Vackert mönster på marken? Check! Check! Check!

Å där ligger han fortfarande och funderar...

...på vilken utbildning han ska gå?!

Blir bananerna stora i år, tros?

Åh, stadens minsta invånare fick också en påhälsning.

Vem vill inte det?

En strålande dag...

...gick mot sitt slut

Solen kämpade, ville inte riktigt ge upp

"Lille" Pinnochio tog sig inte ens tid att vinka hejdå

Hemma - hos någonannan, tyvärr.

"...Bussföraren som stämplar min biljett ser ut att komma från Peru. Han skänker mig knappt en blick. På Strandvägen hör jag plötsligt honom göra långa utläggningar i högtalarsystemet på spanska. Han berättar entusiastiskt om staden, om Skansen, om möjliga bussbyten. Resenärerna som inte förstår spanska tittar stumt på varandra och jag kan inte sluta skratta. Jag undrar om han mumsat mystiska svampar till frukost..."

Ovanstående är ett citat ur Alexandra Pascalidou's kolumn från gårdagens metro. Den handlar om att ta ansvar för sin stad. Läs gärna hela krönikan här.

I går var jag och mannen i sta'n. I staden som blivit utnämnd till årets stadskärna 2011. Inte Stockholm, Köpenhamn, Rom, London eller Paris. Inte ens New York, bara nästan(först får ni titta på lite dikter, fniss och dricka ljungte, fniss igen). Utan vår lilla stad. Håll tillgodo med bilder från staden i mitt hjärta.


så hörs vi snart.
:)
/helena


ps Om det är någon som blir lite extra nyfiken på något av stadens utbud, så hittar du turistbyrån här! Och här finns evenemangskalendern! Och om det är någon som blir nyfiken på något på mina bilder så blir jag, alltid, glad för kommentarer, eller varför inte ett mail? till: gjenus@telia.com

Det måste vara kattens fel

Jag förstår, fortfarande, inte vart tiden tar vägen?? Jag vill hinna blogga varje dag. Hör ni den något försenade trotsåldern i röstläget? Jag vill, JAG VILL, JAG VILL,
JAG VILL!!!!
Och hinna surfa runt till ALLA sköna bloggkollegor där ute! Min ambition är, fortfarande, att blogga varje dag. Jag ger inte upp, det är väl bara att fortsätta att sikta mot trädtopparna, antar jag. Eller hur det nu var...


Vi hörs. Snart, om jag får bestämma.
:)
/helena

del II, Med nya ögon

Glaskroppen, stavarna, tapparna, hornhinnan, synnerven, linsen, näthinnan, pupillen och de blågula inslagen; gula fläcken och iris, eller macula och regnbågshinnan som de också kallas. Alla dessa delar, och fler därtill bl a muskler, tar man förgivit att de finns där inne, i ögat. Om man inte har haft oturen att bli sjuk eller skadad vill säga eller har jobbat med ögon.

I många år jobbade jag med många, många ögon. Detta känsliga organ. Med den sinnsrikaste av konstruktioner och den delikataste av uppgifter. Att ta in hela synfältet och vända världen rätt åt oss. Eller vridandet och vändandet är det ju hjärnan som har huvudansvaret för, egentligen.

Det är klart att man inte kan gå runt och tänka på allt som kan gå fel, gå sönder eller bli sjukt, men när man har sett ögat och en del av de komplikationer det kan råka ut för, så är det svårt att inte uppskatta själens spegel lite extra mycket. Tänk att det finns ett helt sjukhus som "bara" sysslar med ögonen; S:t Eriks ÖgonSjukhus. Ett av Europas ledande, enligt den utförliga hemsidan.

Nu till det personliga! Jag träffade många trevliga människor under min tid i "ögonbranschen". Många intressanta levnadsöden och en hel del udda existenser. Jag skulle kunna fylla en hel roman med anekdoter, men vi nöjer oss med en, just nu;

In i butiken kom två män, inget anmärkningsvärt med det. De ville köpa två par glasögon var, att användas vid olika typer av tillfällen. Fortfarande inget anmärkningsvärt. Ett par ville de ha till vardags, ett helt vanligt par glasögon, ett praktiskt par som skulle fungera på jobbet. Kanske framför en dataskärm, minns inte just den detaljen. Vad jag däremot aldrig kommer att glömma är det andra paret och vad/när de skulle använda det. Håll i er nu. Jo, det andra paret skulle de använda när de var kvinnor, jo ni läste rätt; KVINNOR. Det visade sig att de var transvestiter. Män som tycker om att klä sig i kvinnokläder, helt enkelt... Som en slags hobby, eller snarare en livsstil!

Så i ett par timmar höll vi på och valde ut. Av och på med peruker. Och mycket tittande i album, på foton av deras kvinnliga alias. Jag minns särskilt att den ena killen, förlåt tjejen hade många foton på sig själv i tenniskläder, riktigt feminina små outfits. Har för mig att de var tvugna att beställa en hel del av kvinnokläderna från USA. Här i Sverige var det betydligt svårare att hitta tillräckligt stora storlekar. Som dessutom var läckra nog. Jag har nog sällan, eller aldrig haft så kul på jobbet som under de där timmarna, när jag sålde glasögon, till både den feminina och maskulina sidan. Det gäller att bejaka hela sig själv, :), de var bra på det, dessa mångfacetterade kunder.

Ett minne för livet minsann! Nu delat med er, kära bloggvänner.

Tänkte avslutat med ett par tips här, inför solsäsongen, om hur man kan vara lite extra rädd om sina korpgluggar, men jag ser på klockan att jag strax måste kila. Ska ut och kika på lite fina saker - igen. Så håll de där stjärnögda två, lagom öppna, så dyker det upp lite mer ögongodis, en annan dag.


vi ses
;)
/helena

ps När jag fick syn på min fina vas ifrån Laholm, så kunde jag inte slita ögonen ifrån den...
I FABRIKEN! är det fullt av kära prylar idag. Se själva!

Homo ludens, en trevlig prick?

Hittade den här boken, Den lekande människan (1938),  idag när jag letade efter något helt annat. Låg i en hög med andra böcker, som också samlade damm. Jag har en sådan övertro på min ambitionsnivå ibland. När skulle jag läsa den här boken egentligen? På stranden?! I sängen strax innan John Blund hälsar på? Jag vet ärligt talat inte. Men framsidan är fin det är den och tanken att den lekande människan, Homo ludens (fiaspel heter ju ludo på engelska, måste väl vara sprunget ur latinets ludens då?) är grunden till all kultur är en härlig tanke. Eller hur?

När jag skummar lite så hittar jag ett par intressanta strofer på sid. 129, under rubriken Lek och vetande:

Begäret att visa sig som den främste yttrar sig i så många former som samhället ger möjligheter till. Man kämpar med varandra på så många olika sätt som det finns ting att kämpa om. Man låter den nyckfulla lotten avgöra, eller kraften och skickligheten, men också den blodiga kampen. Man tävlar i mod eller uthållighet, i konstfärdighet eller kunskaper, i skryt eller list. Ett kraftprov, ett arbete, ett konsstycke anges som uppgift; ett svärd skall smidas, eller det gäller att finna rim. Man uppställer frågor som det gäller att besvara. Tävlingen kan anta formen av ett orakel, ett vad, en rättsprocedur, ett högtidligt löfte eller en gåta. I alla dessa former är den i sitt väsen en lek, och i lekkvaliteten ligger den utgångspunkt från vilken man kan förstå dess kulturfunktion.

Helst av allt skulle jag vilja ha lite mer tid att leka, inte att läsa om att leka. Hm. Vi borde kanske alla leka lite mer? Jag ska försöka hinna läsa denna klassiker också, om inte annat så för att författaren verkar ha varit en så trevlig prick och framsidan är ju fin, det är den.

Johan Huizinga (1872-1945)
nederländsk kulturhistoriker och professor i Groningen och Leiden, är mest känd för sin kulturhistoriska forskning, med tyngdpunkt på senmedeltiden och renässansen, och för denna bok. Huizinga var en av samtidens stora humanister. Under 30-talet var han en skarpt uttalad antinazist och dog i tysk fångenskap.

så hörs vi alldeles snart.
:)
/helena


ps Snart är det SM i ps!

Statsministern har no 1...

Känner ni igen honom? Trots fantombildsvibbar?

Aha, en man med slips. DÅ finns det ju inte så många att välja mellan... ;)

Nu blev det väl ändå lätt? I alla fall för oss födda innan nittiotalet...

En blommig ko, kunde kanske passa Thorbjörn?

... och jag har no 1071!

Här har ni alltså mannen som blev statsminister när jag var 6 år.

Idag ska vi gå och rösta - igen! Vi här hemma. Vi här i regionen. Det får mig att börja nynna på något annat med lite ålder på; Om, om igen, ger du mig en tro på kärleken... Nja, jag vet inte det. Lena Ph kan jag kanske fortfarande tro på, även om det är liiite svårt att ta någon med det håret och de kläderna på allvar.

Som sagt till urnorna igen, visserligen ska vi "bara" lägga den blå lilla lappen i sitt kuvert idag, men ändå. Det får mig inte bara att nynna, utan även att minnas den där söndagskvällen i september. Jag kommer så väl ihåg den, hur modstulen jag kände mig. Visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Jag grät. Mycket. På grund av den maktlöshet man kan känna när något förändras i sina grundvalar. Och jag lyssnade på Wiehe's text och Afzelius sång.

Det är nog därför som jag tycker om att se honom i ögonen, Thorbjörn Fälldin, för om vi bortser ifrån sådana trivialiteter som partifärg, så symboliserar han och de andra riksdagsgubbarna( och gummorna), som Palme, den välfärd och den trygghet som vi som växte upp på 70-80-, och i viss mån även på 90-, talen kunde känna. Trots energikriser och skattebråk. Vi fick, t ex, växa upp med förvissningen om att vi hade en av världens mest framstående sjukvårdssystem. Vi låg i framkant, som det hette.

Idag känns det, ibland, som att vi har hamnat i kölvatten... Jag tänker på en fransk film som vi såg för ett tag sedan. En ganska otäck historia faktiskt. Vet inte om vi behöver fler "wake-up calls" egentligen, men det var ändå så jag upplevde den. Är det verkligen så här i Frankrike idag? Tänkte jag. Och är vi också på väg dit? Se Welcome och bedöm själva. Om ni vågar. En till sanning i vitögat? Eller bara ännu en påhittad historia. Fiktion? Här kan du kika på en trailer (den avslöjar inte hela filmen, om du inte kan franska vill säga:)

Så idag går jag och röstar, - igen. För jag är så inte säker på att fröna växer sakta - längre. Oavsett regn eller solsken. Oj, nu ösregnar det!


så hörs vi sen, efter valet.
:)
/helena



ps I går rekommenderade jag en annan fransk film. Läs gärna om den. Och om någon undrar så har jag en förkärlek till minnestallrikar... för även om just den här kanske inte är en favorit, så kände jag ändå att jag ville rädda Thorbjörn F från att ligga kvar där på Myrorna, alldeles ensam.

pps Idag är det ju söndag, även på FABRIKEN!