Hej vänner! Det är fredag och himlen var på sitt allra mest rosa humör för en stund sedan. Undrar om den försöker säga oss någonting? Just precis i detta nu börjar ytterligare en valdebatt. DVD:n står på inspelning, även om jag egentligen känner jag mig lite för mätt för ännu mer valfläsk vid det här laget.
Jag tittar mest in för att önska er en bra start på denna något ödesmättade helg och för att berätta om ett kort möte med en ung man som jag upplevde tidigare i veckan. En ung man som försökte, men ändå inte riktigt lyckades, dölja oron i sin röst.
På söndag gäller det. Då går vi och röstar fram ett Sverige där alla räknas.
Vi röstar för gränslös kärlek! Ett samhälle, en värld där alla får vara med och känna att de, vi, alla har något viktigt att komma med.
Michael Jackson står på repeat och om bara rätt humör infinner sig så känns de flesta av hans låtar som kampsånger. Faktiskt. Sånger som vill förändra. Och även om det känns så konstigt naivt, och barnsligt på samma gång, att behöva prata i termer av svart och vitt på 2000-talet, så är det tydligen så att det är precis det som vi måste göra. Vi måste upprepa, gång på gång - som om vi pratade till ett antal nyfödda, helt oerfarna spädbarn - att det inte spelar någon roll vilken färg din hud har! Punkt. Puh.
Jag vill hellre prata i termer av att inte se på vårt samhälle, hela vår värld för den delen, som en svart/vit plats.
Vi måste lära oss att se nyanserna.
Allt kommer inte
alltid att vara bra - oavsett hur vi röstar. Men det viktigaste måste väl ändå vara att vi låter de goda krafterna få chansen att visa sina vackra ansikten i spegeln så ofta som det går?
Vi måste sluta se på människor som en belastning. Och om det är ett enda löfte jag vill ha från er så är det att försöka göra allt ni kan för att vi ska sluta använda termer som "vi och dom".
Vi måste sluta se på människor som starka eller svaga. Alla människor rymmer väl både vekare sidor och oanade krafter? Vem är du, eller jag, att säga vad som ryms i en människa? Vi måste sluta gå efter första intrycket. Vi måste se bortanför ytan. Vi måste ta oss tid att gå i någon annans skor
i mer än 40 dagar innan vi dömer någon.
För vem har en aning om hur någon annan har det - egentligen? Döm inte så hårt, utan att ha fakta på fötterna. Fria hellre än fäll. Det är en fälla att grunda några av våra livs viktigaste beslut på lösa antaganden. Om du inte med säkerhet
vet att någon - som råkar befinna sig i en situation där vederbörande känner sig tvungen att be totala främlingar om minsta krona, för att klara sitt uppehälle, klara sin omedelbara överlevnad -
verkligen tillhör en organiserad liga av kriminella, så håll tyst. Eller ännu hellre - stanna upp en liten stund och våga se din nästa i ögonen! Nästa gång kanske det är du som behöver hjälp?
Make a change, sjunger Michael.
Make a difference, säger jag. Du får rösta precis som Du vill och jag får rösta precis som jag vill, det är ju det som är själva poängen. Men. Men snälla snälla vad du än röstar på; tänk efter före.
Vi ska leva på den här jorden tillsammans, länge. Hoppas jag.
Nu - äntligen - till det korta, men viktiga, mötet med den unge mannen. Mannen, min alltså, har i perioder jobbat som lärarvikarie i framför allt högstadiet, vilket innebär att han ofta får uppmärksamhet av diverse glada ungdomar på stan.
- Hej Mannen! ropar de. (Fast egentligen ropar de inte Mannen utan mannens namn...)
Så, häromdagen hände det igen, vi befann oss i en så kallad invandrartät del av staden, ett gäng tonåriga killar kom släntrande på andra sidan gatan, Hej Mannen-ropet hördes tätt följt av några artiga fraser av typen: vad-gör-du-nuförtiden? och hur-mår-du-annars-då? Sedan gick vi vidare, på var sin trottoarsida. Några sekunder senare, några tillryggalagda meter senare, vänder sig den unge mannen om och ropar:
- Ni röstar väl på Socialdemokraterna va? Och vi svarar att:
det ska vi göra, eller kanske på något ändå bättre. Nu kommer oron fram, den går inte att dölja, han måste säga något mer:
- Inte på SD väl? Och nu kan jag inte låta bli att överrösta mannen, min alltså, och högt och tydligt ropa tillbaka:
- Skämtar du?!!! Jag tycker mig se honom le lite trots att avståndet, rent fysiskt, är rätt långt mellan oss nu. Det hela avslutas med att jag höjer handen till något som jag vill ska framstå som en cool avstånds-high-five, men som kanske mest i hans ögon ser ut som en vinkning. Han vinkar tillbaka.
Ett oförglömligt ögonblick för mig. Där, i ett område i min egen stad där jag får smaka på hur det känns att vara som en främmande fågel i sitt eget land. Rädslan i rösten, som han på tonåringens brådmogna vis, försökte dölja. Rädslan att inte få tillhöra. Rädslan att inte räknas. Rädslan att inte vara någon som räknas som en av de som ska vara med och bygga vår framtid. Rädslan att inte bli sedd som någon som har något reellt att tillföra. Jag såg den! Jag hörde den! På söndag röstar vi
för ett hållbart samhälle. Vi röstar inte
emot någonting. På söndag röstar vi med kärlek i rösten. Jag röstar
för jämställdhet. Jag röstar
för naturen och djuren. Jag röstar
för den unge, orolige mannen. Jag röstar
för mig. Och jag röstar
för dig.
Nu lyssnar vi på Michael J. Vi tar den
LIVE också!
:)
/helena
ps Och Du, om du fortfarande känner dig osäker på hur du ska rösta, så har jag ett tips: Lyssna på din inre nio-åring.
Det brukar jag göra. Du kommer aldrig bli så klok igen, som du var då.
Det lovar jag dig.
