Septemberblues

Det här är berättelsen om texten som skrev sig själv. Allt började med en oskyldig kvällspromenad.

Och en stilla, men också smått desperat, tanke: Kretsloppsveckan! Måste hinna skriva något vettigt om Kretsloppsveckan. Fast att det redan har gått flera dagar nu. Men om det ska vara någon idé att kalla sig miljövän, så kan jag inte bara hoppa över den här veckan.

Vill förstås gärna gå på Kretsloppis, auktion och kanske vågar jag även gå en sväng på gatufestival? Fast att jag är lite för mossig för att ha någon riktigt bra koll på hiphop-gruppen Mohammed Ali.

Hade tänkt ut allt så bra, in i minsta detalj. Till och med en lämplig rubrik hade jag funderat fram: Det eviga kretsloppet. Men sedan hände något. Något som störde min koncentration. Någon som störde min koncentration.

Det är visserligen inte första gången det händer, men ändå. Fingret slant. Häromdagen. Snarare häromnatten. Och tryckte på egen hand in mig till Kristian. Där förvillade jag mig än en gång, i de eviga tankelabyrinterna. Tänk om han hade kunnat skriva något om det som händer här och nu. Om något av det i alla fall. Om han hade kunnat förklara för oss. Om någon hade kunnat formulera hur vi ska gå vidare, så hade det varit Kristian.

Tiden väntar som bekant inte. Inte på någon. De fyra årstiderna rullar på. Det eviga kretsloppet.

Snart är det fyra årstider sedan han gick ut i trädgården och in i något annat. Men i min lista, i min långa blogglogg med kloka människor och deras tankar, kommer han att stanna. Fingret kommer säkert fortsätta att slinta, ibland.

Det luktar förmultning, det luktar nedbrytning. Det luktar sen september. Det luktar hopp. Hopp om att den som hänger ut sin randiga tröja på tork så där, i skymningen, är en medmänniska som bryr sig.

- Hej, hur mår du då? Vad gör du för något? frågar jag en katt. Den svarar inte, men det betyder säkert inte att den inte har något att säga.

Jag går in igen, med förvissningen att texten än en gång har skrivit sig själv. Nästan.

:)
/helena