"Missförstått geni". Kan det finnas någon mer sliten fras? Förmodligen. Men välanvänd är den i alla fall - frasen, som så ofta har fått beskriva diverse föregångares villkor. Kulo Green (1913-1972) var en sådan. Han var konstnären som säkert hade blivit vida känd utanför landets gränser, om han inte hade stannat så stor del av sitt liv i Borås. Småstadens småaktiga förbannelse, eller vad vi ska kalla det? Jag vill gärna tro att det hade varit annorlunda om han hade levt här idag. Mycket talar för det.
"... Kulo tröttnade på betongtristessen i det offentliga rummet och målade en femton meter lång fresk, 'Rullande hjul', på en betongmur i hörnet av Yxhammargatan och Sturegatan. ..."
"... Förvånade boråsare spärrade upp ögonen då de plötsligt på morgonen såg den enorma nonfigurativa målningen på muren. Kulo hade målat den på natten, i skenet av ett par billyktor. - Jag har aldrig fått något uppdrag av av sta'n under de 22 år jag bott här, så de kan ju få den här nu, lär konstnären ha kommenterat själv. ..."
Första gången jag såg en tavla med namnet Kulo Green i hörnet, så visste jag. Det här var något, någon, för mig. Intuitivt visste jag det. Utan att ha den minsta aning om att detta var en sann färgstark, egensinnig modernist. Själv har jag inte tyckt mig ha råd att ropa in någon av hans större färgkompositioner, än. Men jag åker gärna på auktioner för att - om inte annat - få njuta av dem en kort stund där. Här hemma finns åtminstone några få, högt avhållna, litografier. Och så den blå/gröna pastellslätten då, den med den lilla vita kyrkan på!
Sedan kan man, som glad Kulo-lekman, tyvärr inte med säkerhet veta om det är en äkta Kulo Green man har, eller inte. Riktigt bra konstnärer har, som bekant, alltid förfalskats.
En dag ska ni få se den i sin helhet, tavlan. Idag hade jag inte tålamod nog att plocka ner den från väggen igen, för att parera alla reflexer ifrån köksfönstret. Men en dag så...
Nu får ni nöja er med några detaljer. Som den fina brickan. I kökshyllan har sakerna, äntligen, hittat sina rätta platser. Victor är på plats. Och Anna. Och Kåges lilla gröna Argenta-konvalj. Och det som förmodligen är min allra finaste W.Germany-vas.
Även doftrosen, den som var mer rosa i somras. Den doftar fortfarande lika starkt. Och gott.
Se där, jag har till och med bläddrat blad i den lilla almanackan, bara för er skull. Och för att femman är så fint viken på mitten. Av tidens tand.
:)
/helena
ps Säkert har jag länkat till den några år gamla Kulo Green-artikeln i Borås Tidning tidigare.
Och jag ber om ursäkt för att det blir så mycket "lokalt tjat" här inne just nu, men det är svårt att låta bli när så mycket intressant och spännande händer just här, just nu. På tal om det, jag råkade visst kalla kvinnan på Natalia Raks stora väggmålning för "sjömö" och "näckrosnymf" häromdagen. Men det är, förstås, en tolkning av Shakespeares Ofelia som hon nu hunnit både färdigställa och signera. Därmed har hon också lämnat över den till alla oss, här i den lilla överväldigade staden. Kom hit och titta själva vetja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar