Det känns som att helgen hade ett tema...

Under lördagskvällen smög vi omkring i skumma kvarter. Skymningen var på väg att snabbt falla över alla försök att föreviga stunden. Vi var inte ensamma om att runda det där Kodak-moment-gathörnet och oh:a och ah:a oss över Etam Cru och deras storartade sätt att föreviga ett ögonblick på en trappa. Flickan och hunden! Jag tog fotot för att aldrig glömma känslan jag fick i bröstet när jag rundade hörnet och såg så många människor stanna och fota, för att sedan stolt fortsätta, defilera, förbi. Trots att timman hade hunnit bli så sen, och skum.

Nästa gång jag rundar hörnet, har jag bestämt att det ska vara vackert, sent eftermiddagsljus, och att jag då ska släntra fram, lite nonchalant, för att försöka nå upp och kittla henne under foten. Eller åtminstone nå en tå. Så, visst skulle man lätt kunna få för sig att helgens tema var kärleken till konsten, i storformat. Om det nu alls finns, fanns, något tema.

Kanske finns temat gömt i mina försök att fånga Kulo Green-motivet i köket? Helst utan att få ett gäng löpande solkatter över hela tavelglaset. Jag lovade att ni skulle få se tavlan i sin helhet. Så här är den, nästan utan störande reflexer. Fångad i förmiddagens något försynta ljus. Fast jag tror inte att det var det. Som var temat alltså. Om det nu fanns något.

Bra TV-program vet jag att det inte var. För jag såg inte så många. Bara några få. Som första avsnittet av den belgiska thriller-långköraren Salamander. Den kändes kanske inte så originell direkt, men där finns nog ändå viss potential. Och en lite småhunkig polis (som såklart är en superstreber och därigenom genast blir suspenderad, a.k.a. semesterbeordrad). Småhunkig för oss som är svaga för silverrävar, vill säga.

Vad var då temat? Om det nu alls fanns något. Rosa ballonger? Silverrävar? Hästar? Hästar. På husväggar. På TV.  Och i den långa, intressanta intervjun med Västra Götalandsregionens kulturpristagare 2014: Carolina Falkholt.

:)
/helena

ps Jag som aldrig har varit någon "hästtjej", tycker numera att det är underbart att följa ridsport på behörigt avstånd från lurande bakutsparkar och närgångna gnägganden. Under helgens VM-sändningar blev jag kär. På riktigt. Fast att jag är så rädd har sådan respekt för stora djur. I Beezie Maddens häst. I Cortes. Som en stor, svart, skimrande sagohäst flög den fram över rutan. Kanske kan den hoppa ut hit och hämta mig? Bara komma och galoppera bort mig från den stundande, ganska oskimrande vardagen?