Bokmärken, fast kanske inte de ni tror.

- Ssscchhh, hörde du det där?
- Va, vad sa du?
- Hörde du inte?
- Nä, vaddå?
- Dunsen?
- Vilken duns?
- Sssccchhh, inte så högt, tänk om någon hör, om någon är här?
- Vem då?
- Inte vet jag - den som orsakade dunsen, antar jag.
- Hmpf.

Ungefär så skulle det kunna ha låtit, den natten för ett tag sedan. Natten när den stora, tegelstenstunga boken föll ner från bokhyllan. Den ettusensexhundrafemtiosidornåntingtunga boken. Men jag minns inte riktigt vad vi sa då, om vi sa något. Dunsen minns jag. Och hjärtats snabba pickande i halsgropen, de där långa sekunderna precis efteråt. Efter att ha legat på helspänn ett tag, ett tag som säkert inte var en evighet i verkligheten, la jag ner huvudet mot kudden igen.

På morgonen hittade vi "dunsen". Den fina boken låg, smått havererad, på vardagsrumsgolvet. Varför hade den fallit? Av en slump? Av naturliga orsaker, en efterverkning av att jag strax innan detta hände försökte gräva fram ett lexikon som hade hamnat bakom den vackra 107-åringen? Hm. Jag kan inte låta bli att tänka tanken att det var någon som ville säga mig något - och då menar jag inte ett påpekande angående hur klantigt det är att ställa en så gammal, fin bok så vårdslöst på kanten av bokhyllan - utan att någon med anor ville slå upp en speciell sida åt mig. Men det var inte jag som kom fram till boken först, då, på morgonen. Så därför vet jag inte om någon särskild sida låg uppslagen.

Tanken har fortsatt att gnaga. Kalla mig vidskeplig, ja, kalla mig stollig om ni vill. Att Boken har trillat ner ytterligare en gång efter den natten är i alla fall ett faktum. Nu är sidorna för alltid ohjälpligt separerade, i olika stora sidsjok. Och vem vet vad "någon" ville säga mig. Jag fortsätter att bläddra bland de gulnade bladen. Letar efter svar. Vet inte om jag hittar några direkt, för jag vet ju inte vad jag letar efter bland porträtt, biografier, romaner, noveller, berättelser, poem, musik, reseskildringar, anekdoter, historiska bilder, Sverige i bilder, utlandet i bilder, illustrerade dagshändelser, sport m.m. m.m.

Av en slump (?) fann jag i alla fall det som är det enda rätta svaret för oss alla - gammal som ung: Kärleken! Vem behöver inte höra/läsa en kärleksbetygelse i rättan tid? Så, här kommer ett kärlekspoem med några sköna år på nacken. Från mig. Till er.

Min hjärteskatt.

Två ljufva ögon har min hjärteskatt,

och af dem strängt jag hålles fången.

De likna mest en fager julinatt,

den skönsta tonen i den skönsta sången.

Och två små öron har min hjärteskatt,

de näpnaste på hela jorden,

så små, det jag förvånas öfver, att

de kunna rymma alla kärleksorden.

Och så små purpurläppar

har min skatt,

att jag, då kyssen på dem brinner,

funderar huru det kan vara fatt,

det jag på dem all jordisk lycka finner. 

/ur: VECKAN
Läsning för Ung och Gammal
1907
Fjärde Årgången
Stockholm 1907
E. Lindensteins Bokförlag


:)
/helena

ps Skulle ljuga om jag sa att jag inte blev lite bestört när jag klickade in mig till Bokbörsen en dag förra veckan och fann att ett ex. av VECKAN anno ett år tidigare - 1906 - kostade 400 kronor där. Gulp. 400 kronor ligger nu alltså i spillror här hemma. Om nu denna årgången anses lika mycket värd? Men, jag tröstar mig med att det är vackra spillror