Tack Elin!

Med den blåa kattbroschen på kavajslaget, med den gamla nyckeln runt halsen, med de små hjärtformade örhängena på sina rätta platser, med prinsessringen stolt på fingret gick jag till vallokalen. En del tycker kanske inte att symbolerna ska tillskrivas så stor makt. Men för mig kändes det tryggt att ha djurens självklara rättigheter på kavajslaget.

Och nyckeln som påminner mig om att vi måste bli bättre på att dra lärdom av historien. Nyckeln som alltid får mig att tänka på Sarahs nyckel. Filmen som handlar om en av alla dessa ytterst omänskliga och högst odemokratiska händelser, som har upptagit en så stor, och ledsam, plats i mänsklighetens historia. (Borde vi inte ha lärt oss mer vid det här laget, av Vel' d'Hiv-roundup och alla andra avskyvärda, diskriminerande krigshändelser?)

Kanske valde jag att ha hjärtan så nära öronen, för att försöka bli mindre förbannad över folks egoism och istället bli bättre på att lyssna på deras innersta rädslor? Jag vet inte. Jag vet bara att vi var många som röstade med hjärtat. Att vi är många som står starka mot framtidsskygga, främlingsfientliga krafter. Glöm inte det!

Det kändes som att jag höll henne hårt i handen - min inre nio-åring. Runt, runt snurrade jag den rosa prinsessringen, på samma sätt som hon - den lilla helenan, säkert gjorde många gånger. Några år innan Palme sköts. Några år innan vår trygghet sattes på verkligt hårda prov.

Mannen och jag röstade för henne, den lilla. Och för alla jordens kommande nio-åringar. Vi röstade för att de ska ha ett beboeligt klot kvar, när de blir 40-nånting.

Men framförallt röstade jag med journalisten, författaren, akademiledamoten Elin Wägner (1882-1949) i tankarna. Denna feministiska förebild. Denna tidiga miljökämpe. Denna pacifistiska föregångare. Denna, den kvinnliga rösträttens förkämpe. Tack Elin! För allt du gjorde för att försöka få jorden att bli en bättre plats, för både djur och människor. Och för att du påpekade att kvinnor också var - är - likvärdiga människor. Med rätt att rösta. Med skyldighet att rösta.

Gläder mig - trots allt - åt att vi var många som använde vårt privilegium att få rösta. Visst blinkar jag gärna bakåt, men jag tycker mycket om att vända blicken framåt också. Nu ska vi göra det.

:)
/helena

ps Just nu läser jag Elin Wägner av Boel Hackman. Sedan ska jag leta efter romanen Pennskaftet (1910) på biblioteket. Det är aldrig för sent att lära av och om historien. Och det är hög tid att fler börjar förstå allt det hårda arbete som faktiskt ligger bakom den demokrati som vi, i vår tid, så ofta tar för given.

pps Och här kan ni se hur hon såg ut, om ni är nyfikna. När hon var liten. När hon arbetade. Och i hatt!