Längesen är en lång historia

För ett tag sedan åkte jag förbi en vägg full med klokskaper. Så jag klev ur bilen och...

...tänkte att det här kan jag inte bara åka förbi. Det här måste närstuderas! Ett, tu, tre jag sträckte mig på tå och vad fick jag se? En massa klokskaper, som sagt. Hör bara på det här:

"Vi är bundna till vår egen tid

men ändå måste vi använda

oss av historien för

att förstå oss själva

att tro oss förstå hur,

vad och varför vi lever

i den värld vi lever" 

Förmodar att det är elever och lärare som har slagit sina kloka huvuden ihop här. Och att det inte är en slump att väggen som denna "historiska bonad" satt/sitter på tillhör Borås Museum. Ett museum - och ett friluftsmuseum - med historien, bokstavligen, inbyggd i flera av de gamla byggnadernas väggar. Om väggar kunde tala, ni vet.

"Tiden börjar... Och historien... Då blir ett då DÅ... Och ett nu blir nu NU... ...Och det blir LÄNGESEN"

Känns så extra aktuellt nu - att tänka på då. Och nu. Naturkatastrofen i Nepal, ett enda stort pockande nu, nu, nu. Flyktingströmmarna över farliga vatten; vi måste göra något nu, nu, nu! Det stora krigets vingslag, som ett enda långt utdraget, mullrande då-dån. Ett det-får-aldrig-hända-igen-dån som vi aldrig får sluta att lyssna på.

:)
/helena

ps Barnen, de kloka, kloka. Vi måste bli bättre på att lyssna på dem. Det tänker jag jämt.

Inte helt valfritt

- Hur länge sedan var det som vi hade ett riktigt köksbord nu? Undrade mannen försynt. Och med riktigt menade han troligen ett bord som inte är belamrat med mina diverse projekt - stillebenbyggen och annat - utan snarare en gemytlig plats, som ligger framför en som en öppen autostrada. En öppen och prylfri plats, som det dessutom är fullt möjligt att inta en måltid vid. Jag kunde inte riktigt svara på det då, för det är svårt att hitta en bättre "avställningsyta" i vårt lilla hem än här, vid detta centralt belägna bord. - Älskling, jag kan bara säga så här i nuläget; att jag är rädd att det blir en och annan TV-dinner i fortsättningen också...

På tal om något helt annat, så har det väl knappast undgått någon att det just denna veckan är exakt 70 år sedan som andra världskriget - till slut! - tog slut. Och förmodligen har det inte heller undgått speciellt många, att allas vår Astrid Lindgren skrev dagbok under hela kriget. Inte vilken dagbok som helst, hela 17 stycken anteckningsböcker fulla med personliga reflektioner över barbariet, som stavas krig, och hennes vardagliga betraktelser - livet med jobb och familj som måste fortsätta här hemma i Sverige, även om situationen ute i stora delar av övriga Europa var allt annat än vardaglig.  

Att det finns ett förlag som heter Salikon, hade jag ingen aning om. Och att detta förlag - med det lustigt uppkomna namnet - är speciellt inriktat på böcker av och om Astrid, med ett mer vuxet perspektiv i fokus -  hade jag heller ingen aning om. Inte förrän nu. Nu när hennes dagböcker från krigsåren 1939-1945 ges ut på nämnda förlag. Astrids högst personliga ord, varvat med diverse, för tiden talande, tidningsurklipp.

  
"... Hon var en övertygad humanist och en människa som tänkte själv, stod för sina åsikter med såväl civilkurage som humor och kärlek. ..."

Den meningen gör mig inte direkt förvånad. Jag har faktiskt väldigt svårt att se hur man alls skulle kunna betrakta denna otroligt begåvade kvinna utan att tänka H-U-M-A-N-I-S-T, med stora bokstäver. Och hennes humor ja. Det är den jag tänker på nu när jag tänkte föreslå att ni ska få ta del av ytterligare två av mina hemmasnickrade verser till Lille Katt. Astrid Lindgren visste att livet handlar om tvära kast. Jag vet att livet handlar om tvära kast. Och jag är ganska så säker på att ni gör det också. Så, från krigets vidriga realiteter kastar vi oss nu in i ett par verser till. Georg Riedel skrev musiken till Astrids sex originalverser. Här kommer mina verser, ni bara måste läsa/sjunga dem, tycker jag! Ja, ni har nog helt enkelt inte så mycket val.

Lille val, lille val

lille store valen

hen är hal, hen är hal

simmar i finalen

Lille säl, lille säl

lille söte sälen

utan häl, utan häl

(men) med den största själen

:)
/helena

ps Här och här kan ni hitta några av mina tidigare små försök att skriva fler verser till Astrid Lindgrens (och Idas!) söta och odödliga barnvisa.

En klumpig konst

Jag tycker om att ha konsten nära. Inte bara vid sängkanten, utan i hela närmiljön. Jag tycker mycket om konsten som vi går förbi varje dag. Konsten som bara finns där. Där vi går och står. Den som finns mitt bland våra vanliga vardagsfotspår. Mitt i smeten, där vi trampar på i våra ullstrumpor (och några få veckor om året i våra bästa sandaler!). Figurer och filurer. Figurativa och nonfigurativa. Små kolosser och andra mindre påfallande objekt.

I området där jag bor - stadsdelen, förorten, suburbia eller vad ni vill kalla det - finns flera skulpturer från tiden runt 1960-talet, tiden när många av flerfamiljshusen uppfördes. "Spirande liv" heter en av dem. Och jag tänker att namnet på det verket verkligen spirar av nybyggaranda och framtidstro. Nu är den rostig och bucklig och har till och med fått ett och annat väl synligt bett av tidens tand. Det är helt enkelt hål i den. Och det är ju lite trist förstås, även om det alltid är fint när föremål kan förmedla tidens gång så där bokstavligt och handgripligt.

Vad skulpturen på fotot heter kommer jag inte alltid ihåg. Lite skämskudde på det, men jag kallar den för: "Klumpen på vägen mellan ICA och här". Fast egentligen ligger den väldigt mycket närmre ICA - än här. När jag senast gick förbi den tog jag mig tid att stanna upp och spana efter om det fanns någon skylt som kunde påminna mig om vem som har gjort "Klumpen". Och för den delen, också, påminna mig om vad "Klumpen" heter, på riktigt. Men icke. Hursom, tycker jag om den - Klumpen. Mycket. Den, och den andra nära, kära konsten runtomkring oss. Den som finns precis framför våra fötter. Den som vi inte bara borde gå förbi.

:)
/helena

In bed with me

Safir, det blå.
Vänder på sig.
Bladet, som får mig att använda ordet dekadent.
Den skavda guldkanten.
Vilar.
Tätt intill väckarklockan. 
Den plastiga, fula, som bara ligger kvar.
Doften från tonåren. Och flourtabletterna.
Hallonsmaken.
Eftermiddagssolen.
Genomskinlig.
En snabb ilning av déjà vu.
Tidningshögarna. De älskade, dammiga.
Trädet som blommar.
Rosa.
Varje dag.

:)
/helena

Knyt upp näven, ta fram den ur fickan och...

... skriv under! Mannen har skrivit under.

Och jag har, förstås, också skrivit under.

Tänkte att det var en bra dag idag, en extra bra dag idag, för en försiktig knackning på axeln. En påminnelse-knackning. Fast du kanske redan har skrivit på? Kanske har du redan hunnit skriva på protestlistan mot det - rent ut sagt - knasiga förslaget att momsbelägga ideell second handförsäljning på samma sätt som annan kläd- och detaljhandel. Som om välgörenhetsbutikernas försäljning kunde likställas med vilken försäljning som helst. Va? Bah! Jag säger bara bah.

Visst är jag helt och hållet för en solidarisk skattepolitik, men det här förslaget är bara för knasigt. Och osolidariskt. 9.600-någonting namnunderskrifter fanns det på listan, senast jag kollade. Men det behövs såklart fler. Så många som möjligt. Skriv under nu meddetsamma vetja! Vi, mannen och jag, hittade vår väg till namnlistan via Emmaus sida.

:)
/helena

ps Förra året vajade de röda fanorna så stolt under den blåaste av himlar. Det blir nog inget 1:a majtåg för mig i år. Valborgsmässoelden såg jag inte röken av, jo röken såg jag faktiskt, men inte elden. Men det gör inget. I år prioriterar vi annat. Ni får säkert höra - och se - mer om det senare.

Den nästan helt sanna historien om den sockersöta tallriken och den rockiga tröjan

Det började med att mannen undrade var hans svarta T-shirt med YES-tryck hade blivit av. Och jag funderade. Kunde inte komma på var den fanns. - Har du kollat i garderoben? föreslog jag lite försynt. Men sedan kom jag på att den förmodligen fanns bland tishorna som jag rensade bort för ett tag sedan. Och som sedan, på sin väg bort från hemmet, hade hamnat i min prylgarderob. ?! Jo, några bortrensade tröjor tjänstgör som emballage till en del ömtåligheter där. Mannen fick, till slut, fram sin efterlängtade och precis lagom urtvättade t-shirt. Och jag stod kvar med en överbliven tallrik i handen.

Ett litet fat, som egentligen är alldeles för sockersött för min smak. Men eftersom vi snart skriver maj i almanackan och Jenny Nyström är en av mina största kreativa, konstnärliga idoler så...

...plockade jag fram en lämplig snörstump att sätta upp den med. Och jodå, jag vet att man inte ska sätta upp sina saker med snöre, utan med stadig ståltråd. Men nu är ju det här en nätt liten sak, ingen tung, gedigen guldförgylld spegel ifrån 1700-talet. För om det hade varit det så vet jag att Knut & Co. i Antikrundan hade protesterat högljutt (särskilt han med det alldeles för perfekta håret hade nog sagt ifrån) mot min något osäkra upphängningsanordning.

Ett stycke blått snöre alltså, men först fick jag plocka ner den smäckra italienska damen, hon som normalt hänger där i köket.

Sedan, fram med snöret.

Dubbelknut. Nej, trippelknut! Och så...

...en snabb provning på kroken, för att se om det blev rakt.

Rakt och fint. Och en pelargon som fortfarande lever!

Sockersöt och somrig, sitter den nu på plats i köket. Det är ju ändå maj snart. Nästan nu faktiskt. Yes!

:)
/helena

ps På Kalmar Läns Museum kan man stifta närmare bekantskap med Jenny Nyström och några av hennes många olika alster. I e-butiken säljer de, bland annat, ut tallrikarna med barnmotiv just nu. Jag har tre av motiven, men mina är förstås inropade second hand, på IRL-auktion, en gång i tiden.

Vårkoll & vägar som möts

Jag fann mitt konvolut till slut!

Och i söndags fann jag mig själv plötsligt stående mitt i ett gravfält.

Vi hade inte riktigt orkat göra allt det vi ville göra, under helgen, så på söndagseftermiddagen tog vi en kompensationstur ut på landet. Det är skönt att ha naturen nära, bara några minuter runt stadsknuten så befinner vi oss mitt i spenaten. Även om spenaten är något grådassig fortfarande.

Vet inte vad det var som gjorde att vi bara åkte förbi allt på den första sträckan, där allt det fotovänliga finns: Den blå mjölkpallen med sina nostalgiska mjölkkannor, det lustiga våningshuset som ser ut som fem, sex lekstugor staplade på varandra, på höjden. Små, små stugor i allsköns färger. Och så den långa, vita limousinen, den som står lite vilsen, malplacerad intill en röd ladugårdsvägg. Allt det passerade vi bara. Och så stannade vi mitt i ett gravfält, från järnåldern. Ett vackert, böljande vårlandskap med otaliga vitsippor, i sin första trevande knoppning. Inte speciellt fotovänligt, men vackert. Gravarna döljer sig under kullarna. Tiden kunde stått stilla där, om det inte varit för att bilvägen låg så nära. Svisch, svisch bilarna. Svisch, svisch. Tiden

För visst heter det konvolut? Fickan som LP:n ligger i? Även om det låter lite märkligt? I vilket fall, så hittade jag skivan, med Tracy Chapman. Men låten - Fast Car - fanns inte med där. Det är lustigt hur minnet fungerar - eller inte. Min skiva heter Crossroads och gavs ut 1989. Debutalbumet, som gavs ut något år tidigare, heter Tracy Chapman, och det är där låten som jag hade/har på hjärnan finns med. Men den skivan har jag alltså inte. Lustigt, som sagt.

När jag läser låttexterna på Crossroads så kommer så mycket tillbaka. Orden, meningarna:

"...Here in subcity life is hard
We can't receive any government relief
I'd like to give Mr. President my honest regards
For disregarding me..."

For disrega-a-a-arding me-e-e. Den meningen alltså. När jag läser hör jag exakt hur hon sjunger den.

I skivfodralet ligger det ett extra häfte med texter, på fem språk. Tänk så gediget tänkt! Och jag tror mig minnas vissa låtar, strofer, åtminstone enstaka ord, som jag lärde mig på italienska:

"...A vincere
Il tuo amore
Il tuo affetto
A nascondere
La mia paura
Di essere rifiutata
Questa volta"

"...To win
Your love
Your affection
To hide
My fear
Of rejection
This time"

Och några på spanska:

"...Todo lo que tienes
Todo lo que tienes
Todo lo que tienes
Es tu alma"

"...All that you have
All that you have
All that you have
Is your soul"


:)
/helena

ps Har ni koll på Vårkollen? Under Valborgsmässohelgen (30 april - 1 maj) kan ni klicka in er där och rapportera hur långt våren har kommit där just ni bor. Det är Svenska Botaniska Föreningen och Svenska Fenologinätverket som vill samla in denna naturnära information. Så att de, och vi alla, får lite bättre koll på vad som egentligen händer i - och med - miljön runtomkring oss.