Jag tycker om att ha konsten nära. Inte bara vid sängkanten, utan i hela närmiljön. Jag tycker mycket om konsten som vi går förbi varje dag. Konsten som bara finns där. Där vi går och står. Den som finns mitt bland våra vanliga vardagsfotspår. Mitt i smeten, där vi trampar på i våra ullstrumpor (och några få veckor om året i våra bästa sandaler!). Figurer och filurer. Figurativa och nonfigurativa. Små kolosser och andra mindre påfallande objekt.
I området där jag bor - stadsdelen, förorten, suburbia eller vad ni vill kalla det - finns flera skulpturer från tiden runt 1960-talet, tiden när många av flerfamiljshusen uppfördes. "Spirande liv" heter en av dem. Och jag tänker att namnet på det verket verkligen spirar av nybyggaranda och framtidstro. Nu är den rostig och bucklig och har till och med fått ett och annat väl synligt bett av tidens tand. Det är helt enkelt hål i den. Och det är ju lite trist förstås, även om det alltid är fint när föremål kan förmedla tidens gång så där bokstavligt och handgripligt.
Vad skulpturen på fotot heter kommer jag inte alltid ihåg. Lite skämskudde på det, men jag kallar den för: "Klumpen på vägen mellan ICA och här". Fast egentligen ligger den väldigt mycket närmre ICA - än här. När jag senast gick förbi den tog jag mig tid att stanna upp och spana efter om det fanns någon skylt som kunde påminna mig om vem som har gjort "Klumpen". Och för den delen, också, påminna mig om vad "Klumpen" heter, på riktigt. Men icke. Hursom, tycker jag om den - Klumpen. Mycket. Den, och den andra nära, kära konsten runtomkring oss. Den som finns precis framför våra fötter. Den som vi inte bara borde gå förbi.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar