I ärlighetens namn har jag nog aldrig tyckt att de varit så speciella. Vilket kan verka konstigt, med tanke på att jag älskar allt vad slingrande, blommande, böljande jugend heter. För den böljar ju lite, och slingrar sig så rart runt sitt porslinsföremål - vinrankan.
Kanske beror det på att ögat hunnit se sig något mätt genom åren. För den står väldigt ofta där, på ett bord på auktionen. Det är lätt att konstatera, att otaliga har ätit sin middag och druckit sitt kaffe på/ur Arthur Percys Vinranka. Ofta är det x-antal delar med den röda eller svarta dekoren som står så ivrigt och väntar på att en ny, hungrig ägare ska ropa in dem. Den gröna har jag inte sett lika ofta.
Den blåa färgen är så djup och lysande. Koboltblå-aktig. Flyter ut över sina bräddar och in i det vita på ett slående vackert sätt. Tycker jag. Det var lite som om jag såg det för första gången, hur vacker den verkligen är, när jag upptäckte den på välgörenhetsloppisen förra veckan. Där hade den hamnat ihop med ett gäng engelska tallrikar. Stod liksom där och tronade, på toppen av tallriksberget. Den lilla kannan. Eller snipan. Plötsligt kände jag att jag inte kunde leva utan den! Formen är bara så formidabel! Kurvig! Och dekoren så slingrande snurrigt snygg! Another match made in heaven, helt enkelt. Helt enkelt oemotståndlig! Min fina gräddkanna. Från Gefle porslinsfabrik.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar