Avsändare okänd 12

Hon skulle bara läsa serierna, men sidorna fastnade. De satt ihop, och plötsligt låg familjesidan uppslagen. Lite småläskigt att se sitt eget födelseår i en dödsannons. Rose Larsson. Hon läste utan att se vad det stod. Rose? Rose! De hade bott grannar när de var små. Stått och småfrusit utanför korvkiosken tillsammans, senare, som alltför tunnklädda fjortisar. De hade levt parallella liv ett tag. Sedan helt separata.

Rose hade visst flyttat till New York. Skrivit på något eget som aldrig gavs ut. Det var i alla fall vad hon hade hört, på omvägar. Översatt dussinromaner på dagarna. För överlevnads skull. Det var många år sedan hon hört något alls. Och nu var hon död. Bara så där. Eller inget händer väl bara så där, något måste förstås ha hänt. Snabbt ner till slutet av annonsen, förbi föräldrarnas namn. Och systerns. Ingen egen familj alltså. Den där självständigheten. Den satt kanske i, i hela livet? Hela halva livet. Det som hon fick.

De brukade äta middag i trädgården. Krusbär. Sura och omogna. Gröna blad och röda. Berberis. Häcken som stacks när man plockade bladen. De brukade tissla om allt. Och tassla bakom vinbärsbuskarna. Stoppa de små munnarna fulla av röda och svarta bär, kikna av skratt när Albinoni - den vita hunden - försökte fånga en fjäril med tänderna. Han haltade, hade inte en chans.

På vintern; isbanan i lekparken. Skridsko-slalom mellan tallarna. Rose var en känd isprinsessa. - Bara för att jag kan åka bakåt så här, visade hon. Själv var hon Larionov. Eller Fetisov. Eller vem som helst i klumpig hockeyhjälm. Och ganska nöjd med det.

Ingen hette Rose då. Utom Rose då. Alla hette Carina eller Marie eller Helena eller Ann-Sofie eller Camilla eller Susanna eller Ann-Charlotte eller nåt. Ingen hette Rose. Det var hennes mamma som ville ha en Rose. - En ros som aldrig vissnar, sa hon på ett sätt som fick ens eget namn att verka tråkigt, trist och fantasilöst. Fast alla andra. ALLA andra tyckte att Rose var ett jättetöntigt tantnamn. - Råååås, som de sa.

Pappan var bullrig och hette Rutger. Han verkade alltid ha bråttom, greppade något ur den gröna kylen, i förbifarten. - Hej med er flickor, grymtade han och pussade Rose på hjässan. - Min blomma, vi ses imorgon. Tidigt. Då blir det gröt! - Det blir det ju alltid, suckade Rose. Men det var ingen riktig suck. Inte en sådan som kommer ända ifrån magen.

Han jobbade svart, Rutger. Fast inte egentligen. Han jobbade på kvällen, på natten, på sjukhuset. De kallade det för att "jobba svart". För att det var sant att det var mörkt på natten. Svart. I alla fall på vintern. På sommaren var han ledig. Länge. Han målade då. Ställde upp sitt staffli mellan vinbär och krusbär och målade. Dem. Och Albinoni. Och hus. Och bilar. Och blommor. Och båtar som stod uppställda på någons garageuppfart. Små båtar alltså.

Rose, vad hände? Vart tog du vägen? Vem var du? Vem blev du? Det var omöjligt att inte ställa alla frågorna. Här. På rad. I köket. Nu. Och hon som bara skulle läsa Blondie.

:)
/helena