Vintage-weekend(s) & växter som vill in

"You is kind You is smart You is important" Om ni inte känner igen den gulliga besvärjelsen så har ni missat en bra film.

Förra helgen hade vi en riktig vintage-helg. Då kom vi äntligen iväg på auktion (för första gången sedan i höstas!) och så tittade vi äntligen på filmen The Help (Niceville). En film som klarar Bechdel-testet med bravur! Vilken film, vilken berättelse! Har ni inte sett den än, så måste ni lova att sätta upp den på era måste-se-filmer-listor snarast. Skådespelarinsatserna är helt otroliga, rollistan är magnifik: Octavia Spencer, Viola Davis, Sissy Spacek, Allison Janney, Jessica Chastain, Bryce Dallas Howard, Emma Stone... Och så finns det visst en och annan man i rollistan också. Har jag för mig. ;) Viola Davis, Octavia Spencer och Emma Stone i all huvudrollsära, men det är den motsträviga modern (Sissy Spacek), den bittra bitchen (Bryce Dallas Howard) och det välmenande våpet (Jessica Chastain) som får filmrutan att formligen glöda! Se, se, se den!

Auktionen, den hölls långt ut på landet, precis som det ska vara. Vindlande skogsvägar och därefter en lagom lerig parkeringsplats. Många utrop, med ett stort spann emellan. Allt från gamla skidor till högt eftertraktade djurfigurer från Nittsjö. Det var särskilt ett lodjur som var vilt och vackert, och som därför gick för en rejäl slant. Vi stannade inte hela tiden, det var ju ändå Valborgsmässoafton och vi ville hinna med en del annat också.

Mary Anning. En kvinna jag lärde känna förra helgen, tack vare Antiques Road Trip. En av alla dessa kvinnor som jag aldrig vill glömma. Född precis i slutet på sjuttonhundratalet var hon. Hon, som skulle vara med och förändra synen på jordens utveckling. Självlärd, working-class. Två ord som gör hennes insats för eftervärlden extra anmärkningsvärd. Före sin tid. Hon samlade in geologiska fynd, fossiler - en del väldigt stora och otroligt gamla! - som fick männen i vetenskapsakademierna att baxna. Och att ändra sina utvecklingsteorier för alltid.

Sedan hann vi med ett varv runt några av stadens välgörenhetsbutiker också. Och så sjöng vi en oförglömlig sång tillsammans, men det pratar vi mer om en annan gång. Det var förra helgen det. Denna helgen, i fredags, lyckades vi faktiskt, mot alla trötta odds, med konststycket att kravla oss upp ur soffan för att avnjuta lite nattlig kultur. Jag hade inte kameran med mig, men tog ett par mobilder. Har inte hunnit kolla hur de blev än. Om något blev bra, så får ni kanske se lite därifrån sedan. Clabbe var förresten där, och DJ:ade. Hörde på avstånd hur han försökte få paren i övre medelåldern att dansa till Yes Sir I Can Boogie, men när vi passerade dansgolvet på vår väg från konstmuseet, såg det mest ut som att de buggade.

:)
/helena

ps I den något stökiga hörnan står vattenkannan och en del saker som är på väg någon annanstans. Sekatören, som är på väg ut, liksom även årets födelsedagspresent från mannen inuti förra årets födelsedagspresent från mannen, är. En och annan kasse med second hand innehåll, som väntar på vidare åtgärd. Men textiltavlan från 1975, den står där i motljuset permanent. Hur mycket jag än vädrar den, så luktar den ändå alltid rök. Och hur många gånger jag än försöker torka av den, så blir trasan ända alltid nikotinbrun. Men här mot glasdörren ser den ändå alltid fin ut.